Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röda skenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Röda skenet
128
ytterst fint stoft mycket högt uppe i atmosfären. Då
det emellertid blef fråga om, hvarifrån detta
stoft kommit och af hvilket ämne det bestod,
voro meningarna, åtminstone till en början,
mycket delade. Somliga vetenskapsmän antogo,
att vattenångan i luften under den ifrågavarande
tiden var ökad i ovanligt hög grad, hvartill
man dock hade svårt att ange någon sannolik
orsak. Andra åter ansågo, att detta stoft var
meteoriskt. Men redan i nov. 1883 hade af Lockyer
i England den förmodan uttalats, att fenomenet
stod i förbindelse med den våldsamma eruption,
som 26 och 27 aug. s. å. förstört största delen af
den lilla ön Krakatau (se d. o.) i Sundasundet och
som i häftighet och förödande verkningar icke haft
sin like. Förutom de ödeläggelser, som åstadkommos
genom den af explosionen uppväckta hafsvågen samt
af det ask- och pimstensregn, som föll ned öfver
kringliggande öar och på angränsande haf, åstadkom
denna eruption en sådan förändring i lufttrycket,
att den därifrån med ljudets hastighet utgående
luftvågen kunde följas i sin passage 5 till 6
gånger rundt omkring hela jorden, i det den lämnade
tydliga spår efter sig på de själfregistrerande
barometrarnas kurvor på observatorierna i såväl
Gamla som Nya världen. Ljudet af explosionerna var
så starkt, att det hördes som en kanonad på Ceylon,
i Manila och så långt bort som till ön Kodriguez
uti Indiska oceanen. Det låg nu nära till hands att
antaga, att den ovanliga inblandning i atmosfären af
stoftartade partiklar, som förorsakade de nämnda,
öfver hela jorden spridda optiska företeelserna,
kunde härleda ’sig från det stoft, som vid Krakataus
utbrott uppsteg till de högsta luftlagren. Redan
i jan. 1884 tillsatte Royal society i London en
kommitté för att insamla alla uppgifter, som rörde
Krakataus utbrott och de ovanliga företeelserna i
atmosfären, samt sedan vetenskapligt bearbeta det
insamlade materialet. Resultatet af denna undersökning
förelåg 1888 i tryck. I själfva hufvudfrågan, eller
huruvida det fina stoft, som förorsakade det röda
skenet, kan ha kommit från Krakatau, uttala sig alla
kommitténs ledamöter enstämmigt för sannolikheten af
detta antagande och söka på mångfaldigt sätt ge skäl
för denna sin åsikt. Äfven andra författare i ämnet
hysa samma uppfattning; och i "Unter-suchungen iiber
dämmerungserscheinungen" af Kiessling, som upptar ett
rikligt material af iakttagelser och noggrant redogör
för de ovanliga företeelsernas successiva uppträdande
på olika delar af jorden, uttalas med bestämdhet den
åsikten, att Krakatauutbrottet medfört det stoft,
som gett anledning till den intensiva afton- och
morgonrodnaden samt öfriga samtidigt uppträdande
optiska företeelser i atmosfären. Till stöd för denna
mening ådagalägger författaren, att fenomenets första
uppträdande sammanfaller med Krakatauutbrottet 26
och 27 aug. 1883, att det hade sin utgångspunkt i
Sundasundet och därifrån spred sig med stor hastighet
öfver ekvatorialtrakten i riktning från ö. till
v. samt i denna riktning gick jorden rundt två gånger,
hållande sig ända till midten af sept. alltjämt inom-
tropikerna, med undantag af en långsammare utbredning
åt n. n. ö. öfver Stilla hafvet med de japanska öarna
som västlig gräns. Omkr. midten af nov. började den
varma zonen
småningom frigöras från de optiska störingarna
i atmosfären. Strömmen tog en annan riktning och
utbredde sig mot de högre breddgraderna såväl på norra
som på södra halfklotet samt nådde England och de
skandinaviska länderna. Det röda skenet började väcka
allmän uppmärksamhet i Europa, där det uppnådde sin
största intensitet under de sista dagarna af nov. och
i början af dec. I Uppsala observerades det första
gången 22 nov., i Stockholm 30 i samma månad. I början
af 1884 blefvo färgerna på himmelen vid solens upp-
och nedgång svagare, men gång efter annan uppträdde
de med ökad styrka på enstaka orter, medan Bishops
ring fortfor att visa sig med oförminskad tydlighet
under hela året 1884 och på höga alpstationer kunde
spåras ända till sommaren 1886. Dessa stoftmolns
rörelse i de öfre luftlagren måste ha varit mycket
hastig, i synnerhet i ekvatorial-trakterna. Redan 29
aug. sträckte stoftmolnet sig öfver en stor del af
Indiska oceanen och hade en så stor täthet, att solen
däraf nära nog helt och hållet förmörkades, l sept.,
således 5 dagar efter det Krakatauutbrottet egt rum,
visade sig solen blå öfver hela Atlanten, och 5 sept.,
9 dagar efter samma utbrott, upptäcktes Bishops ring
i Honolulu på ett afstånd i västlig riktning från
vulkanen af 33,350 km. Alla de vetenskapsmän, som
sysselsatt sig med teorien för "det röda skenet",
öfverensstämma i det antagandet, att det verksamma
stoftet var ytterst fint och att detsamma sannolikt
befann sig på större höjd i atmosfären än de finaste,
af ispartiklar bestående cirrimolnen (se Moln). En
beräkning af Douglas Archibald öfver det verksamma
stoftets höjd gaf till resultat, att detsamma i slutet
af aug. 1883 befann sig på en höjd af omkr. 31,700
m., men i början af jan. 1884 hade sänkt sig till
en höjd af omkr. 17,100 m. Dess läge så högt uppe
i atmosfären förutsätter hos stoftpartiklarna ett
ytterst fint fördeladt tillstånd, hvarmed äfven
öfver-ensstämmer, att det åtgick en tidrymd af flera
år, innan luften hunnit bli rensad från det stoft,
som däri var uppslammadt. Svårare har varit för
vetenskapsmännen att enas om förklaringsgrunderna
för de särskilda fenomenen. Det torde ej vara något
tvifvel om, att Bishops ring uppkom genom solljusets
böjning (se Diffraktion), då det passerade igenom
det homogena stoftlagret, på samma sätt som ljusets
gång genom vissa tunnare moln ger upphof åt de
färgade kransar eller "små gårdar" (corowce), som
pläga omge solen eller månen, ehuru dess omkrets var
betydligt större än dessas. Däremot äro meningarna
delade om, huruvida skymningsfärgerna samt den
blå eller gröna färg, som solen och månen antogo,
äfven böra betraktas som böjningsfenomen eller kunna
förklaras genom ljusets reflexion och brytning. -
Man har äfven insamlat uppgifter från föregående
tider om dylika ovanliga skymningsföreteelser och
kunnat konstatera, att åtminstone vid ett föregående
tillfälle sådana uppträdt i samband med ovanligare
vulkaniska verkningar. I juli 1831 uppstod nämligen
i Medelhafvet söder om Sicilien en ny vulkanisk ö (se
Ferdinandea), och efter denna tid omtalas egendomliga
skymningsfenomen samt skymningens förlängning långt
ut-öfver dess vanliga längd från en stor mängd orter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
