Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenbehandling - Röntgenbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Röntgenbild
170
T. Sjögren upptäckte 1899 röntgenljusets läkande
inverkan på hudkräfta, en af de mest betydelsefulla
landvinningarna för röntgenterapien.
Förutom de nu nämnde forskarna har en stor skara
framstående läkare i skilda länder bidragit att
utvidga vår kunskap om röntgenljusets fysiologiska
och terapeutiska verkningar och att förbättra
röntgenbehandlingens teknik. Vi vilja endast nämna
österrikarna Kienböck, Holzknecht, Gott-wald
Schwarz och Werner, tyskarna Scholtz, Perthes,
Heineke, Albers-Schönberg, Försterling, Wetterer,
H. E. Schmidt, Hans Meyer, fransmännen Bergonié,
Béclére, Belot, Bordier, Foveau de Courmelles,
Nogier, Kegaud, engelsmännen Se-queira, Morton och
Colwell, amerikanerna Carl Beck, Pancoast, Phaler
och M. K. Kassabian.
Röntgenljuset har funnit användning icke blott emot
hudsjukdomar, utan äfven mot flera sjukdoms-former i
inre organ. Mot tuberkulos i lymfkörtlar, leder och
ben, mot vissa blodsjukdomar, förenade med mjält-
och körtelsvulster (leukemi och pseudo-leukemi),
mot sjuklig tillväxt af vissa inre körtlar, såsom
sköldkörteln, thymuskörteln och hypo-fyskörteln, kan
sålunda röntgenljuset i lämpliga fall användas som ett
värdefullt läkemedel. Vid åtskilliga svulstbildningar
gör röntgenljuset gagn. Vid vissa fall af tidig
läppkräfta, liksom \id vissa former af muskelsvulster
i lifmo-dern (myom), kan röntgenljuset - eventuellt i
kombination med radium - användas med stor fördel. Som
regel kan man emellertid säga, att röntgenbehandling
icke vid elakartade svulster bör tillgripas annat än i
sådana fall, där icke kirur-gisk behandling är möjlig
på grund af svulstens växtsätt eller med anledning
af patientens allmänna tillstånd. I många dylika
fall är emellertid röntgenbehandlingen synnerligen
värdefull. Hit höra t. ex. vissa former af sarkom
("blodkräfta"), där i ett afsevärdt antal fall äfven
inoperabla svulster kunna för kortare eller längre
tid genom röntgenbehandling aflägsnas eller betydligt
reduceras. Vid vissa former af inoperabel eller
reci-diverande bröstkräfta och underlifskräfta kunna
patientens lidanden genom röntgenljuset lindras och
svulsterna minskas eller aflägsnas. Vid nästan alla
de elakartade svulstformerna kombineras lämpligen
röntgenbehandlingen med radiumbehandling. En mera
bestående verkan af strålbehandlingen kan endast
väntas, så länge ännu svulstbildningen är relativt
begränsad. Vid allmän spridning af sjukdomen eller
vid utbredning öfver större områden kan man icke
vänta sig någon väsentlig effekt af den radiologiska
behandlingen, alldenstund denna har en rent lokal
verkan, d. v. s. endast kan påverka väfnader, som
befinna sig inom ljuskäglan inom ett visst afstånd
från ytan.
De biologiska verkningar hos röntgenljuset,
hvilka betinga dess läkande kraft, äro väsentligen
desamma, som utmärka de radioaktiva ämnena och som
skildrats vid redogörelsen för radiumbehandlingen
(se d. o.). Röntgenljuset användes med fördel framför
radiumljuset, då det gäller att angripa större ytor,
alltså i allmänhet vid hud-terapien; radiumljuset är
däremot lämpligare, då det gäller att på ett mindre
område koncentrera en stor kvantitet ljus, t. ex. vid
svulster af mindre
omfång. Ofta är en kombination af radium-
och röntgenbehandling verkningsfull. -
Röntgenbehandlingens teknik är svår. Det gäller
icke blott att välja och utdela en lämplig kvantitet
röntgenljus, utan ock att använda ett ljus med för
ändamålet lämplig genomträngningsförmåga, "hårdhet",
och att skydda såväl patienten som personalen på
röntgeninstitutet för strålarnas inverkan. Därtill
kommer svårigheten att öfverskåda verkan af
behandlingen, hvilken, liksom vid radiumbehandlingen,
framträder först efter en kortare eller längre
latenstid.
Röntgendosen mätes dels direkt genom röntgenljusets
inverkan på en "reagenskropp", som anbringas på
den belysta ytan, dels indirekt genom mätning
af den använda elektriska sekundärströmmen, som
passerar röntgenröret (se Röntgenteknik). Som
reagenskropp användes allmännast ett platinasalt
(bariumplatinacyanur), som under inflytande af
röntgenljuset afger kristallvatten och därigenom
ändrar färg från ljust grönt öfver gult till
brungult. Efter resorption af en viss kvantitet
röntgenljus har ett saltskikt af en viss tjocklek
antagit en viss färg, och på så sätt kan man
medelst en färgskala ungefär bedöma den utstrålade
ljuskvantiteten (Holzknechts, Sabourauds och
Bor diers skalor). För att variera röntgenljusets
kvalitet ej blott varieras rörets "hårdhet" och den
elektriska strömmens spänning (se Röntgenteknik),
utan man använder ock metallfiltra (t. ex. af
aluminium eller silfver) af olika tjocklek för att
bortfiltrera delar af röntgenljuset, nämligen de
"mjukaste" strålarna, med största våglängden, hvilka
äro för huden skadligast. Med användande af tjocka
aluminiumfiltra (3-5 mm.) kan man ge många gånger den
"ofiltrerade" dosen, utan att skada huden, hvilket
vid den s. k. djupterapien mot svulster visat sig
mycket värdefullt. Vid ytterapien däremot användes
ofiltreradt eller svagt filtreradt ljus, då det
gäller att få en verkan i själfva hudytan eller
omedelbart under huden. Till skydd för patient och
röntgenpersonal är röntgenröret vid behandlingen
insatt i en "skyddskappa" af blykautschuk, bly
glas eller medelst trä isoleradt bly. En "bländare"
af bly afstänger allt annat ljus än den ljuskägla,
som riktas mot det sjuka partiet; dessutom täckas
på huden de delar inom ljuskäglan, som skola
skyddas. Läkaren eller sköterskan, som oaflåtligt
öfvervakar rörets gång, befinner sig bakom en
blyskärm med fönster af blyglas. På så sätt är ett
effektivt skydd vid behandlingen möjligt. Skador,
"förbränningar", vid röntgenbehandling uppkomma
genom öfverdosering, d. v. s. genom utdelande af
en större dos, än den behandlade huden utan skada
tål. I regel kunna numera sådana skador undvikas. Vid
vissa sjukdomar, t. ex. vissa svulster, är det
emellertid stundom nödvändigt att ge så stora doser,
att huden åtminstone öfvergående blir skadad. Huden
på olika delar af kroppen är olika känslig för
röntgenljuset. Hos nedsatta personer och vid
vissa sjukdomstillstånd är huden "öfverkänslig"
för röntgenljuset. Litt.: M. K. Kassabian, "Röntgen
rays and electro-therapeutics" (1910), P. Oudin och
A. Zimmern, "Radio-therapie" (1913), och J. Wetterer,
"Handbuch der röntgentherapie" (1914). G. F-11.
Röntgenbild (Radiogram, RöntgenogramJ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
