Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenograf - Röntgenogram. Se Röntgenbild - Röntgenolog - Röntgenologi - Röntgenoskopi, fys., med. Se Röntgengenomlysning - Röntgenrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Röntgenogram-Röntgenrör
178
neringen adderar sig ljusbilden på den fluorescerande
förstärkningsskärmen till den af röntgenljuset
framkallade kongruenta bilden. På detta sätt kunna
exponeringstiderna nedbringas omkr. 10- 30 ggr. De
vanligaste exponeringstiderna utan förstärkningsskärm
äro nu 0,5-10 sek. Vid röntgenfotografi kunna icke
linser användas såsom vid vanlig fotografering,
enär ju röntgenstrålarna icke med nu kända
åtgärder kunna brytas. Däremot använder man,
liksom vid fotografering, bländanordningar,
hvilka äro en mycket viktig del af ett
röntgeninstrumentarium. Bländarna, som anbringas
mellan röntgenröret och undersökningsföremålet,
utgöras af blyringar eller blycylindrar med
2-3 mm. tjock vägg, hvilka utestänga allt annat
röntgenljus än just den ljuskägla, som skall användas
att belysa föremålet. Bländarna tjäna dessutom till
att utestänga så mycket som möjligt af det "sekundära"
röntgenljuset från glasväggen i röntgenröret. Ju
mindre bländöppning, som kan användas, dess skarpare
blir röntgenbilden. Genom exponering af ett föremål på
två plåtar efter hvarandra med en viss förskjutning
af röret (i regel 6,5 cm. = pupillarafståndet)
mellan dessa båda röntgenograferingar kan
man åstadkomma stereoskopiska röntgenbilder,
som stundom äro af diagnostisk betydelse. Man
har äfven utbildat en röntgenkinematografi genom
anordningar, som tillåta en hastig plåtväxling framför
röntgenröret. Denna metod har redan haft väsentlig
betydelse för studiet af magrörelserna och torde
vid mer utvecklad teknik bli af stort värde för
studiet af h j ärtrörelserna. Olägenheterna af den
genom centralprojektionen uppkomna förstoringen
på röntgenbilden har man sökt undgå genom
röntgenografe-ring på längre afstånd (2 å 3 m.), t e
l e r ö n t-genografi. - Litt.: Albers-Schönberg,
"Rönt-gentechnik" (1913), Rieder-Rosenthal,
"Röntgen-kunde" (s. å.), Jaugeas, "Precis de
radiodiagno-stic" (s. å.), Gocht, "Röntgenlehre"
(1914), Des-sauer-Wiesner, "Kompendium der
röntgenaufname und röntgendurchleuchtung"
(1915), och Knox, "Radiography" (s. å.).
G. F-11.
Röntgenogra’m. Se Röntgenbild.
Röntgenolög, R ö n t g e n m a n, en person, som
egnar sig åt vetenskapen om röntgenljuset; läkare,
hvilken såsom specialitet utöfvar den medicinska
röntgenologien.
Röntgenologi (af grek. lo’gos, lära), vetenskapen
om röntgenljuset. Medicinsk röntgenologi är
läran om röntgenljusets användning i medicinens
tjänst; den omfattar dels röntgendiagnostik, dels
röntgenbehandling 1. r ön t g e n t era p i.
RÖntgenoskopi, jys., med. Se Röntgen-genomlysning.
Röntgenrör, jys. De hastigt stegrade anspråken
på röntgenrörens prestationsförmåga ha ledt till
konstruktionen af flera nya typer, hvilka, jämfördt
med de äldre röntgenrören, beteckna mycket stora
framsteg. Den viktigaste förbättringen bestod
i införandet af antikatoden (se Röntgenstrålar,
sp. 182-183). För att erhålla så skarpa röntgenbilder
som möjligt måste röntgenstrålarna utgå från en enda
punkt, d. v. s. katodstrålarna måste koncentreras
till så liten yta som möjligt. För detta ändamål
är katoden (K, fig. 1) konkav och placerad så, att
katodstrålarnas skärningspunkt,
brännpunkten, faller på antikatoden (AK). När
katodstrålarna träffa antikatoden, utvecklas värme. Om
den yta, i hvilken katodstrålarna träffa anti-
Fig. 1. Katod och antikatod.
katoden, är mycket liten, kan det inträffa, att
metallen smälter. Man föredrar därför att i stället
för en skarp brännpunkt åstadkomma en brännyta af
några mm. utsträckning och nöjer sig med något
mindre skarpa bilder för att sålunda försäkra
sig om större varaktighet hos röret. Men oaktadt
detta försiktighetsmått blir temperaturförhöjningen
hos metallen inom brännytan så stor, att den blir
glödande, och vid stark belastning af röret kan
metallen lätt smälta. Den del af antikatoden, där
röntgenstrålarna uppkomma, göres därför af svårsmält
metall, hvartill förut nästan uteslutande och äfven
fortfarande i stor utsträckning användes platina. På
grund af det höga pris, som denna metall betingar,
nöjer man sig dock i allmänhet med att belägga den
verksamma delen af antikatodens yta med ett tunt
platinableck. Då platina smälter redan vid 1,750°
och anspråken på rörens förmåga att uthärda stark
belastning under de senaste åren växt i mycket hög
grad, har det blifvit nödvändigt att söka ersätta
platinaplattan med plattor af än mer svårsmälta
metaller. Försök i denna riktning ha ledt till
konstruktionen af nya typer, bland hvilka volframröret
fått vidsträckt användning. Metallen volfram, som
smälter först vid en temperatur af omkr. 3,270°
och är mycket hård, kan framställas i massiva
stycken af nästan fullkomlig renhet. Antikatoder
af volfram äro sådana af platina i flera hänseenden
öfverlägsna. Till den fördel, som ligger i den höga
smältpunkten hos volf ram, kommer, att denna metall
är jämförelsevis billig, hvarför man utan att alltför
mycket fördyra röret kan använda tjocka plattor som
antikatodspeglar. Då värmeledningsförmågan hos volfram
är stor, är det fördelaktigt, att nyssnämnda plattor
äro tjocka, emedan det vid brännytan utvecklade värmet
i så fall lättare ledes bort, hvarigenom genomsmält-
Fig.
Siemens-volframrör.
ning af plattan lättare undvikes. Fig. 2 visar det
af firman Siemens & Halske i Berlin konstruerade
Siemens-volframröret. Antikatodspegeln be^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
