Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sär den adertonde bokstafven i det ursprungliga
latinska alfabetet, den nittonde i de allmänna
moderna europeiska alfabeten. Det ursemi-tiska
(moabitisk-feniciska) alfabetet, hvarifrån våra
skrifttyper härleda sig, egde fyra särskilda tecken
för lika många ursprungligen skilda s-ljud. När
grekerna lånade detta alfabet, använde de ett af dessa
tecken (zajin) för att beteckna en ljudförbindelse af
d + tonande s; se Z) och (i östra alfabetgruppen) ett
annat (sämekh) för att beteckna ljudförbindelsen k(h)
+ s, d. v. s. £ (se X). Återstodo så de semitiska
tecknen sade’ och sin. Det förra lånades under
den typiska formen /\A> som var den äldsta formen
för o. Men detta tecken utträngdes snart af det
ursprungliga tecknet för sin under dess grekiska
former $ ^ ( ^ § ) ocn (det senare allmänt brukliga)
^T , som just är
det sidovända semitiska W (sin) och blifvit det
vanliga ma j uskel tecknet för sigma: 2. Båda de
nu nämnda grekiska s-i’ormerna föreligga i de från
grekerna lånade italiska alfabeten. Dock blir den
senare formen ^ £__ förhärskande och utvecklar sig
till det vanliga rundade S, som ligger till grund för
de i medeltiden utvecklade antikva- och frakturstilens
samt moderna former. Minuskelformerna of g, s i
grekiska och latinska alfabeten äro endast senare
utvecklade kursivformer af de nämnda tecknen. De
slaviska (cyrilliska), gotiska och koptiska formerna
för s utgå från det grekiska, däremot Wulfilas
gotiska alfabets snarast från det latinska. Det
allmänt germanska (och urnordiska) runalfabe-tets
s-forrn är^^^^Jm. fl. former, snarast utgående,
från den grekiska kursivskriftens Z (z) och § (x),
och intar det 16:e rummet. Därur har det yngre
nordiska runalfabetets s-form H eller ’ (den ll:e
i runraden) utvecklat sig. - Det moderna s-tecknet
användes också, i synnerhet i transkriptionsalfabet,
för olika ändamål, med vissa diakritiska tecken såsom
s, so. s. v. för olika slag af scÄ-ljud (se nedan). -
S är i alla språk, som upptagit detsamma, tecken för
vanligt icke tonande s-ljud. Dessutom är det tecken
för icke tonande scfe-ljud i de tyska förbindelserna
sp, st i början
af ord. Vidare betecknar det tonande s (z) i flera
fall. Så i tyskan i början af ord före vokaler (so,
sein) samt i inljud mellan tonande ljud (lesen,
linse); i engelskan inljudande mellan vokaler och
slutljudande såsom böjningsändelse efter tonande ljud
(ways, lands) samt dessutom i flera enskilda fall,
såsom as,, has3 his, is, was och verben close, use
(men icke i subst.); i franskan är s tonande ljud
mellan vokaler (maison, poser).
Det vanliga normala s-ljudet är en dorso-gin-gival
medial oral frikativa utan röstton, som alltså bildas
med tungans spets ställd bakom öfre framtänderna, så
att luftströmmen med ett hväsande ljud pressas fram
i det trånga mellanrum, som bildas af tungbladets
främre del och öfre tandköttet. Det förekommer
så bildadt i de flesta språk. I ett stort antal
språk finnes emellertid också ett tonande s-ljud
(z-ljud), som förutom de öfriga s-karakteristika
har äfven röstton. Detta ljud finnes i slaviska,
litauiska, germanska och romanska m. fl. språk. I
svenskan förekommer det blott i dialekter uti
sydöstligaste Skåne samt vissa trakter af norra
Dalarna och Österbotten. - S-ljudet tecknas nu
i allmänhet med s, dock förekomma äfven andra
beteckningar. Franskan har i vissa fall dessutom c,
som användes särdeles allmänt före "lena" vokaler
i de fall, då latinet haft c (del, lat. coelum);
c användes ofta före "hårda" vokaler (ca, francais);
vidare se l (scéne), t i inljud före i, utom efter s
och x j (patient), x (i soixante, dix-sept och flera
namn). I öfriga, speciellt germanska, språk användas
för l lånord från franskan dennas beteckningar,
t. ex. j ty. annonce, jacon (i från latinet direkt
lånade ’ ord uttalas c som ts: cäsur3 accent],
eng. cell, civil, scene, och i svenskan användas
ofta samma i tecken i motsvarande lånord. Som
tecken för j s-ljud användes också (i lånord) ps,
t. ex. sv. och eng. psalm-, samt x i början af ord
i sv.: Xerxes o. s. v. En kombination af s med ett
föregående t eller k uttryckes ofta med särskilda
enhetliga tecken z och x (se dessa tecken). - Det
tonande s (betecknadt med z i de för vetenskapligt
ändamål använda transkriptionsalfa-beten) tecknas
i de europeiska språken med s i ofvan anförda
fall. Dessutom användas äfven andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
