Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabazios - Sabbas, eremit. Se Sabas - Sabbat - Sabon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
247
Sabbas-Sabbat
248
öfver hela Mindre Asien och vann insteg äfven
1 Grekland och Rom. Han gällde som en mäktig
naturgud och var därför i Grekland identifierad med
Dionysos (D. Sabazios), men äfven satt i förbindelse
med Zeus och stundom betecknad som en son af Zeus
och Persefone. Ormen var honom helig eller
gällde t. o. m. som hans inkarnation. Hans dyrkan
var liksom den frygiska gudamoderns, Rhea Kybeles,
af mystisk och orgiastisk natur med extatiska danser
under passioneradt utropande af vissa mystiska
formler, gisslingar och sannolikt äfven sexuella
utsväfningar. I Grekland stod denna kult hos de
bildade klasserna i dåligt rykte, och Demosthenes
förevitar sin motståndare Aischines som
en offentlig skandal, att han i sin ungdom
deltagit däri. Den romerska statsmakten
sökte förgäfves utestänga denna kult.
Den spred sig äfven till rikets aflägsnare
provinser, i synnerhet de nordliga, där många
fornfynd, bl. a. bronshänder med i relief
anbragta bilder af djur och människor, befunnits
. vara votivskänker åt S. (se fig.). Se Lenormant,
"Sabazius" (i "Revue archéo-logique" 1874 och
1875) och Eisele, art. "Sabazios" i Roschers
"Lex. der griech. und rom. mythologie", hvarest
äfven fullständig litteraturförteckning meddelas.
A. M. A.
Sabbas, eremit. Se S a b a s.
Sabbat (hebr. šabbat), judarnas 1:a dag i veckan,
hvilken betraktades som en helig hvilodag. Om dess
ursprung och eventuella sammanhang med assyriernas
och babyloniernas šabattu råder ännu ovisshet. Hos
dessa folk inföll denna dag, som det synes, på
nymånadsdagen, och de firade den som en botdag, då det
gällde att vinna gudarnas ynnest. Dessutom iakttogo
de vissa dagar i månaden: den 7:e, 14:e, 21:a, 28:e
och äfven den 19:e (tills. med den föregående månadens
30 dagar = 49:e = 7 x 7) som "dies ater" (olycksdag),
då man för att undgå gudarnas vrede hade att undvika
vissa förrättningar, men man har intet bevis på,
att dessa dagar kallades sabbatsdagar. I Israel var
sabbatsdagen en hvilodag, men tillika en glädjedag,
en dag, då man till Guds ära afstod ifrån att arbeta
(Es. 58: 13). Sabbatsdagen nämnes ofta tillsammans med
nymånadsdagen, t. ex. Am. 8: 5, Es. 1: 13, Hes. 46: 1,
3, något, som väl beror därpå, att dessa dagar ofta
återkommo under loppet af ett år, medan de större
högtiderna firades endast en gång, men möjligen
äfven sammanhänger därmed, att sabbatsdagarna i äldre
tider firades på bestämda månadsdagar. G. T. låter
redan Mose påbjuda sabbatens helighållande (2
Mos. 20: 10 ff.), ett bud, som sedan upptages af E i
förbundsboken (2 Mos. 23: 12) och af 3 kap. 34: 21
samt af 5 Mos. 5: 12 ff. med ny motivering; och något
tvingande skäl att, såsom vissa forskare förmena,
frånkänna Mose detta bud, förefinnes icke. Hvad vi
veta om sabbatens iakttagande från Israels äldre
historia är icke mycket. Af 2 Kon. 4: 23 framgår,
att de fromme gärna på nymånadsdagen och sabbaten
uppsökte en profet (här Elisa), då frambar man ock
gärna sitt offer, och i följd däraf var templet på
en sådan dag talrikt besökt, så att vakten där måste
göras starkare (Es. 1: 13 f.,
2 Kon. 11: 5 ff.). För det på handelsvinst riktade
sinnet var sabbaten ett svårt hinder, enligt
Am. 8:5, ett ställe, som visar, att sabbaten redan på
Amos’ tid (omkr. 750 f. Kr.) var en fast institution,
mot hvilken man icke utan att begå en anstötlighet
kunde bryta. Från och med exilen (förra hälften
af 500-talet f. Kr.) fick sabbatsbudet en mycket
större betydelse, än det haft förut, därför att
omskärelsen och iakttagandet af detta bud jämte vissa
reningsföreskrifter blefvo de enda yttre tecknen på en
from judes gudsdyrkan. Den yngsta källan i Pentateuken
(P) låter därför Gud efter de 6 skapelsedagarna
iakttaga hvila på den 7:e dagen (1 Mos. 2: 2 ff.) och
mannan i öknen falla i dubbelt så stor mängd på
den 6:e dagen, därför att intet föll på den 7:e
(2 Mos. 16:22 ff.). Här f ramställes sabbatsbudet
vara af sådan vikt, att dess öfverträdande medför
dödsstraff (2 Mos. 31: 12 ff.); vidare förbjudes
att göra upp eld på sabbatsdagen (2 Mos. 35: 3),
och en man, som på en sådan dag gått ut att samla
ved i öknen, berättas ha blifvit straffad med döden
(4 Mos. 15: 32 ff.). På grund häraf börja äfven
profetiska författare inskärpa vikten af sabbatsbudets
noggranna iakttagande (Jer. 17: 19 ff., förmodligen
senare tillägg till Jeremias skrift, Es. 56: 2; 58: 13
ff.). Huru föga man ända till exilens tid kunde tala
om ett i allo noggrant iakttagande af sabbaten, visar
profeten Hesekiels upprepade klagomål öfver folkets
försummelser af detta bud (Hes. 20: 12, 20; 22: 8;
23: 38). Till och med efter hemkomsten från Babel
hade Nehemia stor möda att upprätthålla respekten
för sabbatens helighet (Neh. 10: 31; 13: 15 ff.). Då
Antiochos Epifanes sökte utrota Israels religion,
förbjöd han ock sabbatens iakttagande, och när det
icke lyckades, begagnade syrerna sabbatsdagarna för
att anfalla judarna, hvilket ledde till det med tungt
hjärta fattade beslutet, att man på sabbatsdagen
borde få lyfta vapen till försvar (1 Makk. 1: 45; 2:
31–41). På Jesu tid hade man omgärdat sabbatsdagen
med en mängd föreskrifter i syfte att förhindra
öfverträdandet af sabbatsbudet. I anslutning till 2
Mos. 16: 29 (där det bjudes, att folket skulle stanna
hemma på sabbatsdagen), hade man infört bestämmelsen,
att man icke på en sådan dag fick gå längre än
2,000 alnar; denna sträcka kallades sabbatsväg
l. sabbatsresa (jfr Apg. 1: 12), och det fanns i
städernas eller byarnas närhet angifvet (i Geser har
man funnit en sådan inskrift), hvar sabbatsgränsen
gick fram, d. v. s. hur långt från orten man kunde gå
på sabbatsdagen. Att rycka af ax på en sädesåker och
äta, att bota en sjuk, att bära bort sin säng, hvari
man legat sjuk, betraktades af fariséerna som svåra
brott mot sabbatsbudet (Matt. 12: 2, 10; Joh. 9: 14
ff.). Det ansågs emellertid tillåtet att hålla måltid
och inbjuda andra att deltaga däri på sabbaten; men
för att skaffa så mycket ro som möjligt på själfva
hvilodagen utfördes de nödiga tillrustningarna
på fredagens eftermiddag, som därför kallades
"tillredelsedagen" = "dagen före sabbaten" (Matt. 27:
62; Mark. 15: 42). Om sabbatsåret se d. o. – Af den
hithörande rika litteraturen må nämnas endast Lotz,
"Quæstiones de historia sabbati" (1883), Bohn,
"Sabbat im alten testament" (1903), Meinhold, "Sabbat
und woche im alten testament" (1905), A. Jeremias,
"Das alte testament im lichte des alten orients"
(1904), "Handbuch der altorientalischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
