- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
261-262

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sabina - Sabina, Vibia - Sabina, Vilhelm af, påflig legat. Se Vilhelm af Sabina - Sabina, Karel - Sabine - Sabine - Sabine [sä'bin], J. Se Sab - Sabine [sä'bin], sir Edward - Sabiner - Sabinerbergen (it. Monti Sabini). Se Apenninerna - Sabine-ön - Sabinianer - Sabon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

261

Sabina-Sabinianer

262

en kardinal) har sitt säte i staden M a g l i a n o
Sabino [maljänå], i prov. Perugia, till vänster om
Tiber, med omkr. 4,000 inv.

Sabina, V i b i a, gemål till romerske kejsaren
Hadrianus, bar som kejsarinna namnet J u-1 i
a och sedan sin mans tolfte regeringsår äfven
Augusta. S. var dotter af Matidia, Tra-janus’
systerdotter, och blef därigenom indirekt orsak till
sin mans upp-höjelse. Oaktadt hon var både vacker,
begåf-vad och dygdig, synes Kejsarinnan Sabinas
bild å äktenskapet ha varit ett romerskt mynt.
olyckligt, liksom det

var barnlöst. Om makarnas förhållande berätta senare
historieskrifvare upprörande saker, som dock ej låta
sannolika. J- C. Sabina, Vilhelm af, påflig legat.
Se Vilhelm af Sabina.

Sa’bina, K are l, tjechisk författare, f. 1811,
d. 1877, fängslades efter pingstoroligheterna 1848 och
dömdes 1849, för delaktighet i Bakunins revolutionära
propaganda, till döden, men slapp undan med 18 års
fängelse i Olmiitz. Befriad genom amnestien 1857,
återvände han till Prag, där han 1872 på lösa grunder
anklagades för att vara "agent-provocateur" och dömdes
till utvisning. Han stannade dock obemärkt kvar i
Prag och utöfvade flitig litterär verksamhet. På
hans första diktsamling, Bdsni (1841), påverkad af
den tyska romantiken, följde flera band historiska
noveller. Af modernt socialt innehåll äro den stora
romanen ATa pousti (I öknen, 1863) och den under
märket Adrian 2 e l i n s k y skrifna Morana cili Svét
a jeho nicoty (Dödsgudinnan eller världen och dess
intighet, 1874). På tyska författade S. Die sturmvögel
der revolution in Oesterreich vor dem märz 18^8 (1879)
och i manuskript Der abt von Sedletz. Bland hans
dramatiska alster märkas libretterna till Smetanas
operor "Den sålda bruden" och "Brandenburgarna i
Böhmen". Under märket Leo B l a s s författade han
Das thea-ter und drama in Böhmen bis zum anfange des
XIX. jahrhunderts (1877), en sakrik, men okritisk
litteraturhistoria, Déjepis literatury öeskoslovanské
(1866), och en historia om kriget 1866 (Krönika vdlky
prusko-italsko-rakouské). A-d J.

Sabine, astron., en af småplaneterna.</p>

Sabine [sābī’n], flod i norra Amerika, upprinner i
nordöstra delen af Texas, bildar gräns mellan
Texas och Louisiana samt mynnar genom en kustsjö
med samma namn ut i Mexikanska viken. Längd 800 km.
(J. F. N.)

Sabine [sä’bin], J. Se S a b. Sabine [sä’bin], sir
Edward, engelsk fysiker, f. 1788 i Dublin, d. 1883
som generallöjtnant. Han gjorde viktiga iakttagelser
rörande jord-magnetismen och pendelsvängningarna, dels
under Ross’ och Parrys arktiska expeditioner 1818-19,
dels under andra af honom själf ledda expeditioner
till Afrika, Amerika, Grönland och Spetsbergen. Han
ordnade ett system af magnetiska Observatorier i
olika delar af det brittiska världsriket

och egnade en stor del af sitt lif åt ledningen af
dessa samt bearbetningen af deras resultat. Hans
flesta afhandlingar finnas i "Philosophical
transactions". 1861-71 var S. president i Royal
society. 1867 blef han led. af svenska Vet. akad.
(S. A-s.)

Sabiner, ett fornitaliskt folk, tillhörande
den indoeuropeiska folkstammen och de italiska
fornfolkens sabellisk-umbriska grupp till hvilken
utom de sabelliska språken (däribland sabinskan)
hörde volskiskan, oskiskan (samniternas språk) och
umbriskan (se vidare Italiens fornspråk, sp. 1066
ff.). Sabinskan var nära besläktad med latinska
språket; den skiljer sig från detta genom vissa
egenheter, såsom utbytet af lat. h mot f, r mot s,
d mot l, f mot b l. d, q mot p. Sabinerna torde i
likhet med sina stamfränder redan i förhistorisk tid
ha från n. eller n. ö. invandrat till Italien. De
slogo sig ner i Aternus-dalen, vid foten af
Apenninernas hufvudkedja, n. v. om Latium, från
hvilket land deras eget område skildes genom floden
Anio, liksom floden Nar utgjorde gränsen mot det
umbriska området och Tiber mot det etruskiska. En del
sabiner förenade sig kort efter Roms grundläggning
med romarna till ett folk. Denna sammansmältning
föregicks enligt sagan af den ryktbara våldshandling,
som fått namnet sabinskornas bortröfvande och som
gaf anledning till en strid, hvilken dock, på grund
af de röfvade kvinnornas mellankomst, slutade med
försoning, en tilldragelse, som gett stoff till
konstnärliga framställningar (se t. ex.
Bildhuggarkonst, pl. VII, och Bologna,
G. da). De öfrige sabinerna förde länge krig med
romarna, men blefvo omkr. 290 f. Kr. af den romerske
härföraren Manius Curius Dentatus besegrade och
underkufvade samt erhöllo 268 f. Kr. full romersk
medborgarrätt. Sabinerna utbredde sig emellertid
småningom öfver mellersta och södra Italien, på grund
af en hos dem rådande sed att den manliga ungdom, som
ej behöfdes hemma, skulle utvandra. Inom det sabinska
området (ager sabinus) funnos städerna Amiternum,
Reate, Cures, Eretum och Nomentum. Samtliga
de sabinska folken voro berömda för tapperhet,
förnöjsamhet och strängt sedligt lefnadssätt äfvensom
för fromhet. Enligt sagan fingo romarna sin religiösa
kult från dem, genom Numa, en konung af sabinsk
stam. Jfr Italiska folk, Rom, sp. 653,
Romerska riket, sp. 723, och Samniter.
Till där anförda arbeten må läggas R. S. Conway,
"Italic dialects" (1907).
J. C.

Sabinerbergen (it. Monti Sabini). Se Apenninerna.

Sabine-ön [sä’bin-], en liten ö vid Grönlands östra
kust, under 74° 32’ n. br. och 18° 19’ v. lgd. Där
öfvervintrade 1869–70 den tyska expeditionen under
Koldewey.
J. F. N.

Sabinianer kallades i Rom under kejsardömet anhängarna
af det af Atejus Capito uppställda, men af Masurius
Sabinus (se d. o.) afslu-tade juridiska systemet,
enligt hvilket vid lagtolkning hufvudsakliga vikten
borde fästas vid lagens ordalydelse. De benämndes
äfven cassianer, efter Cassius Longinus (se d. o.),
som hyllade samma åsikter. Motståndarna kallades p
r o k u-1 e j a n e r (efter Proculus på Neros tid)
eller p e-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:45 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free