Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachalin - Saharja. Se Sakarias - Sachau, Karl Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med lärkträd och andra barrträd. På flodstränderna
träffas rosor och Cornus sibirica, på flodöarna
höga popplar, askar och cedrar. Den andra
skogszonen, barrträdens zon, når i n. 500 m.,
i s. 700-1,000 m. höjd och består af ädel granen
Abies sachalinensis och granen Picea ajanensis,
den förra i s., den senare i n. Därefter följer den
öfre löfskogszonen, i hvilken Betula ermanni och
Arundinaria kurilensis förhärska. Högst upp bildar
en nästan ogenomtränglig gördel af Pinus cembra
pumila öfvergång till den alpina dvärgfloran. Den
mongoliska eken (Quercus mongolica) har trängt in
på västra kusten och bambubuskar på den södra. Af
vilda djur märkas björn, räf, myskoxen, ren, hjort,
rådjur, sobel (i stor mängd) och hafsutter. I
floderna fångas lax, i hafvet torsk, sill, sjötunga
m. m. Tigern öfverskrider ibland det isbelagda La
Pérousesundet. Det vanligaste husdjuret är hunden,
som användes till dragdjur. Hästar och nötkreatur ha
införts af ryssar och japaner. - Befolkningen utgjorde
1913 56,812 inv., hvaraf inom den ryska delen 14,200
och inom den japanska 42,612. Urinvånarna, omkr. 4,500
personer, bestå hufvudsakligen af giljaker i n. och
aino i s., dessutom orotjer o. a. och tunguser,
några hundra kineser och koreaner. Efter 1905 ha
många japaner inflyttat. Af ryssarna, hvilka torde
utgöra inemot en tredjedel af hela befolkningen, är
omkr. hälften förvista fångar. Efter 1880 bedrifva
likväl ryssarna äfven en systematisk kolonisation på
ön. Där odlas potatis, hvete och något korn, hafre och
råg, men de viktigaste inkomstkällorna äro jakt och
fiske. De ryske deporterade arbeta nästan uteslutande
i kol- och järngrufvor samt vid produktionen af
nafta, som i stor mängd förekommer i öns norra del,
i synnerhet kring Nabilbukten. - Den förste europé,
som kom till S., var holländaren Vries (1643);
att landet var en ö, uppvisade först La Pérouse
(1787). Den första kartläggningen verkställdes
af kapten Nevelskij (1849-52). På 1700-talet
var S. skattskyldigt under Kina, men 1855 delade
Ryssland och Japan ön mellan sig så, att Ryssland
fick norra delen och Japan södra. Genom fördraget 22
aug. 1875 afstod dock det senare landet sin andel
i utbyte mot Kurilerna. 1905 måste likväl Ryssland
afträda S. s. om 50° n. br. till Japan. Ryssarna ha
användt ön som förvisningsort sedan 1875, hvilket
medfört, att de sociala förhållandena äro mycket
dåliga. De viktigaste orterna äro Korsakovskij vid
Aniwabukten, hufvudort för fisket, som lämnar omkr. 30
mill. kg. fisk årligen, samt de på västkusten belägna
Aleksandrovskij, ryske guvernörens säte, och Port
Dui, medelpunkten för stenkolsbrytningen, den största
straffkolonien och den mest besökta sjöstaden.
Litt.: Poljakov, "Reise nach der insel S. 1881 -1882"
(ty. öfv., 1884), Immanuel, "Die insel S." (i
"Petermanns mittheil." 1894), Dorosche-witsch,
"Die verbrecherinsel S." (1903), Labbé, "Un bagne
russe" (s. å.), Hawes, "In the uttermost East"
(s. å.), Funke, "Die insel S." (1906), och Isbert,
"Geschichte, natur und bedeutung der insel S." (1907).
J. F. N.
Sacharja. Se Sakarias.
Sachau, Karl Eduard, tysk orientalist, f. 20 juli
1845 i Neumunster, 1869 e. o. och 1872
ord. professor i semitiska språk vid universitetet i
Wien, 1876 professor i orientaliska språk i Berlin,
vistades 1879-80 för vetenskapliga forskningar
i Syrien och Mesopotamien, utnämndes 1887 till
direktor för det nyinrättade seminariet för
orientaliska språk i Berlin och företog 1897-98 en
forskningsresa till Babylonien och Assyrien. Både
som vetenskaplig författare och akademisk lärare
är S. mycket framstående; i sina egna skrifter
har han företrädesvis behandlat de arameiska
dialekterna, i synnerhet syriskan, men därjämte
ha hans forskningar sträckt sig äfven till arabisk
och eransk filologi. Äfven svenska orientalister ha
studerat vid universitetet och seminariet i Berlin,
och på den nutida semitiska forskningen i Sverige
har S. utöfvat ett ganska betydande inflytande. Det
orientaliska seminariets kraftiga utveckling under sin
snart trettioåriga tillvaro är likaledes till stor del
S:s förtjänst. Bland hans skrifter märkas Gawâlíkîs
Almu’arrab (om lånord i arabiskan, 1867), Inedita
syriaca. Eine sammlung syrischer übersetzungen
von schriften griechischer profanliteratur (1870),
Chronologie orientalischer völker von Albîrûnî
(1878), Chronology of ancient nations, an
english version of the arabic text of the
Âthâr-ul-bâkiya of Albîrûnî or Vestiges of the
past, transl. and ed., with notes and index (1879),
Syrisch-römisches rechtsbuch aus dem fünften
jahrhundert (tills, med K. G. Bruns, 1880), Reise
in Syrien und Mesopotamien (1883), Alberuni’s India,
an account of the religion, philosophy, literature,
chronology, astronomy, customs, laws and astrology
of India about A. D. 1030 (arabisk text, 1887;
jämte engelsk öfv., 2 dlr, 1888, ny uppl. 1910),
Catalogue of the persian, turkish, hindûstânî, and
pushtû manuscripts in the Bodleian library, I. The
persian manuscripts (fortsatt och utg. af H. Ethé,
Oxford 1889), Skizze des fellichi-dialekts von Mosul
(i "Abhandlungen der kgl. preussischen akademie der
wissenschaften" 1895), Muhammedanisches recht nach
schafiitischer lehre ("Lehrbücher des seminars
für orientalische sprachen", bd 17, 1897),
Verzeichniss der syrischen handschriften ("Die
handschriften-verzeichnisse der kgl. bibliothek zu
Berlin", bd 23, 2 dlr, 1899), Am Euphrat und Tigris
(1900), Syrische rechtsbücher (3 dlr, 1907-14),
Drei aramäische papyrusurkunden aus Elephantine (i
"Abhandl. der kgl. preuss. akad. der wiss."3 1907),
Aramäische papyrus und ostraka aus einer jüdischen
militär-kolonie zu Elephantine (2 bd, 1911) och
Denkschrift über das seminar für orientalische
sprachen (1912). Därtill komma många uppsatser i
preussiska vet. akadis "Sitzungsberichte" och andra
periodiska publikationer. Dessutom är S. redaktör för
"Lehrbücher des seminars für orientalische sprachen
zu Berlin", "Archiv für das studium deutscher
kolonialsprachen", "Mitteilungen des seminars für
orientalische sprachen zu Berlin" och preussiska
vet. akad:s edition af "Ibn Saad, Biographien
Muhammeds, seiner gefährten und der späteren träger
des islams", där han själf bearbetat bd III,
l (1904). Se "Festschrift E. S. zum siebzigsten
geburtstage gewidmet von freunden und schülern. In
deren namen herausgegeben von G. Weil" (1915).
K.V.Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
