- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
283-284

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sachsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

besittningarna. Albrekt, stamfader för den albertinska
linjen
, fick bl. a. det gamla markgrefskapet Meissen
med städerna Dresden och Chemnitz (centrum för en
liflig väfnadsindustri) samt norra delen af Thüringen;
till hans andel hörde också Leipzig, redan vid denna
tid medelpunkt för en betydande transitohandel
och sedan 1409 säte för ett universitet. Under
gemensam förvaltning förblefvo bl. a. de rika
bergverken (silfvergrufvorna i Freiberg brötos sedan
1100-talet, tenngrufvorna i Altenberg sedan 1458). De
ernestinska besittningarna voro osammanhängande och
splittrade, hvilket försvårade deras utveckling
till en sluten stat. Vida lättare var detta i de
väl afrundade albertinska länderna, för hvilka redan
1486 en kollegial "landesregierung" inrättades och
hvilkas odelbarhet fastslogs 1499. – De ernestinske
kurfurstarna Fredrik III den vise (1486–1525; se
Fredrik, sp. 1306–07), Johan den ståndaktige (1525–32;
se Johan, sp. 7–8) och Johan Fredrik (1532–47;
se Johan, sp. 8) gynnade i sina länder reformationen,
som utgått från det af Fredrik III (1502) grundlagda
universitetet i Wittenberg; den protestantiska
statskyrkan i kurfurstendömet S., organiserad af
Luther, blef förebildlig för liknande organisationer
inom och utom Tyskland. – Hertig Georg den skäggige,
Albrekts son (1500–39; se Georg, sp. 999), bekämpade
däremot den nya läran. Georgs broder och efterträdare
Henrik den fromme (1539–41) införde emellertid
reformationen också i de albertinska länderna;
hans verk fullföljdes sedan 1541 af sonen Morits
(se d. o., sp. 1115–16). Denne råkade inom kort
i konflikt med sin syssling kurfursten; i förbund
med kejsar Karl V beröfvade han efter slaget vid
Mühlberg Johan Fredrik stora delar af dennes
besittningar, framför allt det egentliga kurlandet,
med hvilket den kurfurstliga värdigheten var förenad
("Wittenbergkapitulationen" 1547). Den ernestinska
linjen behöll endast sina besittningar i Thüringen
(äfven sin andel i bergverken fick den afstå), hvilka
sedermera splittrades genom ständiga delningar,
och kom att i politisk betydelse stå långt efter den
yngre albertinska (se S.-Altenburg, S.-Hildburghausen, S.-Koburg och Gotha, S.-Meiningen, S.-Weimar-Eisenach).

Kurfurst Morits (1547–53) lade grunden till en
byråkratisk ämbetsorganisation, i spetsen för
hvilken stod det kollegiala "hofrådet", häfdade med
bestämdhet sin supremati öfver kyrkan och indrog i
stor utsträckning kyrkogods, som delvis användes till
skolväsendets fromma. Hans broder och efterträdare
August I (1553–86; se August, sp. 400–401) vinnlade
sig framför allt om landets ekonomiska utveckling,
bragte (bl. a. genom förträfflig förvaltning af de
kurfurstliga domänerna och bergverken) dess finanser
i utmärkt skick och skapade i "konstitutionerna"
af 1572 en allmän sachsisk lagbok. I kyrkopolitiskt
afseende underlät August att med styrka häfda
protestanternas sak och afvisade samverkan med de
reformerte. S. förföll i trångbröstad lutheransk
intolerans (konkordieformeln 1577). Efter Augusts
sons, Kristian I:s, korta regering (1586–91)
fullföljde efter hvarandra dennes söner,
Kristian II (1591–1611) och Johan Georg I (1611–56;
se Johan, sp. 8–9), farfaderns politik. Under
Trettioåriga krigets tidigare skeden understödde
Johan Georg verksamt den habsburgska politiken, sökte
därefter iakttaga neutralitet mellan kejsaren och
Gustaf II Adolf, men tvangs, då kejserliga trupper
under Tilly härjade S., att för en tid (1631–35)
sluta sig till Sverige. Genom separatfred med
kejsaren (i Prag 1635) vann han Lausitz (ett land,
öfver hvilket huset Wettin redan under medeltiden
tidvis härskat, hvilket sedan kommit under Böhmen
och 1620 af kejsaren öfverlåtits åt Johan Georg
med panträtt). Anslutningen till kejsaren bragte
emellertid nya bördor öfver de sachsiska länderna,
som flera gånger hemsöktes af svenska trupper
(särskildt under Torstenson 1641–45). Westfaliska
freden bekräftade besittningen af Lausitz. Härmed hade
S. nått sin största utsträckning, för att inom kort
åter minskas, då Johan Georg 1652 utrustade sina yngre
söner med län, som först på 1700-talet åter indrogos
till kurfurstendömet (S.-Zeitz 1718, S.-Merseburg
1738, S.-Weissenfels 1746). På Johan Georg följde
Johan Georg II (1656–80), Johan Georg III (1680–91)
och Johan Georg IV (1691–94; om dessa se Johan,
sp. 9–10). Fredrik August I (1694–1733; se August,
sp. 401–402) valdes 1697 till Polens konung (under
namn af August II) och lade därigenom grunden till
en personalunion, som egde bestånd i 66 år. August
började 1700 ett lättsinnigt krig med Sverige, för
hvilket hans arfland fick bära tunga bördor (särskildt
den svenska inkvarteringen 1706–07, som beräknas
ha kostat landet omkr. 15 mill. thaler). Varaktig
betydelse för landet fingo Augusts konstnärliga
intressen: de värdefulla konstsamlingarna i Dresden,
porslinsfabriken i Meissen (1710), den lifliga
byggnadsverksamheten o. s. v. Fredrik August II
(som polsk konung August III, 1733–63; se August,
sp. 402) delade sin faders intresse för konsten, men
saknade håg för politiken, som småningom h. o. h. kom
i hans allsmäktige minister Brühls händer. Denne,
en oförsonlig motståndare till Fredrik II i Preussen,
som genom förvärfvet af Schlesien (1742) liksom
inringat S. och omöjliggjort dess vidare utveckling,
bidrog genom sina intriger till Sjuåriga krigets (se
d. o.) utbrott (1756), men är också ansvarig för att
genom vanvård af finanser och armé ha lagt landet så
godt som värnlöst inför Fredriks angrepp och därigenom
möjliggjort en långvarig preussisk ockupation. Med
oförminskadt område, men med en statsskuld på 30
mill. thaler gick S. ur striden. Preussens hegemoni i
Nord-Tyskland förblef orubbad. August III:s son Fredrik
Kristian
regerade blott ett par månader (1763). Dennes
son Fredrik August III "den rättrådige" (1763–1827;
se Fredrik 6, sp. 1307) återställde landets förstörda
kredit och reformerade förvaltning och rättsväsen
i "upplysningstidens" anda. Verksammare än någon
sachsisk monark sedan 1500-talet sörjde han för
näringarnas blomstring: särskildt bergsbruket
utvecklades genom förbättrade metoder. I sin
utrikespolitik afstod Fredrik August från alla
revanschtankar och slöt sig nära till Preussen. I
förbund med de preussiska trupperna blefvo de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free