Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sackametri - Sackarin - Sackarometer - Sackaros [-ås], kem. Se Socker - Sacken, adelssläkt. Se Osten-Sacken - Sacklén, Johan Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fF, när ljuset passerar genom ett l dm. tjockt
vätskeskikt, som på 100 kbcm. af lösningen innehåller
z gr rörsocker, uppgår till
fF = 0,665 . l. z.
Vridningen är olika stor för olika ljussorter. För
hvitt ljus brukar man i medeltal sätta
fF = 0,71 . l. z.
Specifika vridningen är i någon mån beroende
af lösningens koncentration. Då fråga är om
starkt koncentrerade lösningar eller då mycket
stor noggrannhet åsyftas, måste vid beräkning af
sockerhalten hänsyn tagas till denna omständighet. För
specifika vridningsförmågan (aA) gäller, när
natriumljus användes, formeln
aA = 66,435 + 0,00870 z - 0,000235 z2
Vridningen är i någon mån beroende äfven på lösningens
temperatur. I regel utföras bestämningarna vid +
20°, till hvilken temperatur ofvan angifna värden
för konstanterna hänföra sig. Litt.: Landolt, "Das
optische drehungsvermögen organischer substanzen"
(1898), och Frühling, "Anleitung zur untersuchung
der für die zuckerindustrie in betracht kommenden
rohmaterialien, produkte, nebenprodukte und
hilfssubstanzen" (1903). T. E. A.
Sackarin, Saccharinum (af grek. sakcharon,
socker), kem., farm. – C6H4
CO
SO2
NH - Benzoesyresulfinid, en af Fahlberg i New York
framställd förening, bildar färglösa, svårlösliga
kristaller. Sackarinet är omkr. 300 gånger sötare än
rörsocker; medan det senares söta smak försvinner
vid lösning i vatten i utspädningen 1 : 300,
kan sackarinets uppfattas ännu i en lösning 1 :
100,000. Den söta smaken af sackarin är dock ej
alldeles lik den af socker; den har en något metallisk
bismak, och vissa djur (myror), som gärna förtära
socker, undvika sackarin. Detta försvagar verkan af
salivens stärkelselösande ferment (ptyalinet), men
har f. ö. icke någon menlig inverkan på matsmältningen
eller födans tillgodogörande. Det uppsuges lätt
i matsmältningskanalen och utskiljes oförändradt
genom njurarna, utan att äfven vid längre tids bruk
verka giftigt. Sackarinet har en svagt antiseptisk
verkan och motverkar i viss mån abnorm jäsning i
tarmen. Sackarin har därför funnit användning för
att ge söt smak åt mat och dryck åt patienter, som
ej väl tåla socker, förnämligast åt sockersjuka,
men äfven vid stränga afmagringskurer samt vid en
del mag- och tarmsjukdomar, vid hvilka socker i
födan gynnar abnorma jäsningsprocesser. Sackarinet
användes mest i form af små tabletter, innehållande
3-5 cg. af medlet, som förslå att sätta söt smak
på t. ex. en kopp kaffe eller te. Med alkali,
t. ex. natriumkarbonat, erhålles en lättlöslig
förening, sackarin-natrium l. kristallos, små
färglösa kristaller, som användas för samma ändamål
som sackarinet och hvaraf 1-3 kristaller göra samma
verkan som en sackarintablett. Kristallosen torde
ha undanträngt det förr rekommenderade dulcinet
(se d. o.). Sackarinet har spelat en roll äfven
för att sätta söt smak på en del närings- och
njutningsmedel, bl. a. diverse drycker, såsom
sockerdricka o. d. Härvid har sackarinet kommit
att användas i stället för socker eller andra sött
smakande och tillika närande ämnen i dylika
preparat; och då gifvetvis en helt liten mängd sackarin
ställde sig billigare än det annars erforderliga
sockret, måste därigenom förfalskning anses
uppstå. Äfven om sockrets egenskap af näringsmedel i
de nämnda dryckerna ej hade någon synnerlig betydelse
och sackarinet, som ej jäser, utan snarare motverkar
jäsning, kunde öka preparatens hållbarhet, var
man dock benägen att i lag motverka detta seglande
under falsk flagg, hvarjämte sockerbruksintresset
torde ha influerat på sakens bedömande – alltnog,
sackarinets användning att ge söt smak åt närings-
och njutningsmedel samt drycker har flerstädes
i lag förbjudits, så i Tyskland 1903 och i
viss utsträckning, särskildt hvad maltdrycker
beträffar (genom k. förordn, af 7 aug. 1907),
äfven i Sverige. Där ha sakkunniga sedan 1913 halt
frågan under behandling och framlade 1916 förslag
till ny lag, enligt hvilken det är förbjudet
att vid yrkesmässig tillverkning af närings- och
njutningsmedel tillsätta sackarin samt att i handel
eller till förtäring på stället saluhålla eller
mot betalning utlämna sackarinhaltiga närings- och
njutningsmedel. Enligt deras utredning användas i
Sverige årligen omkr. 5,000 kg. sackarin till
ett värde af 50,000 kr., hufvudsakligen för
sötning, en kvantitet, som motsvarar ungefär
2,75 mill. kg. raffinadsocker, med ett beräknadt
handelspris af 1,5 mill. kr. Det är i alla händelser
icke hälsoskäl, utan rättsliga och ekonomiska hänsyn,
som ligga till grund för lagen mot sackarin, och
allmänhetens fruktan för en skadlig verkan af detta
ämnes förekomst i allehanda drycker o. d. är alldeles
obefogad.
P. T. C. K. A. V-g. C. G. S.
Sackarometer l. Saccharometer (om härledningen
se Sackarimeter), fys., en för bestämning af
sockerhalten i lösningar afsedd areometer (se
d. o.), som är så graderad, att man direkt på skalan
kan afläsa sockerhalten i procent af lösningens
vikt. Den så beskaffade sackarometerskalan infördes
först af Balling samt beräknades på nytt och
kontrollerades af Brix. En grad på skalan betecknas
vanligen som en grad enligt Brix (Bx). Skalan är
beräknad för en temperatur af 17,5°. Denna har
förut inom sockerindustrien allmänt begagnats
som normaltemperatur vid alla undersökningar af
sockerhalten, men enligt beslut vid kemistkongresserna
i Wien (1898) och Paris (1900) har numera temperaturen
+20° införts som normaltemperatur. Om bestämningar
af sockerhalten utföras vid andra temperaturer än
den, för hvilken sackarometerskalan är beräknad,
måste afläsningarna på skalan korrigeras. Om litt. se
under Sackarimetri. T. E. A.
Sackaros [-ås], kem. Se Socker.
Sacken, adelssläkt. Se Osten-Sacken.
Sacklén, Johan Fredrik, läkare, biografisk författare,
f. 19 sept. 1763 i Björneborg, d. 12 mars 1851 i
Nyköping, blef 1778 student i Åbo och 1783 i Uppsala,
promoverades 1788 till med. doktor (primus), efter att
redan förut ha förestått den medicinska adjunkturen
vid universitetet, och var 1788-1809 regementsläkare
vid Södermanlands regemente. 1793 fick han titel af
assessor och 1833 titel af medicinalråd. 1849 valdes
han till led. af Vet. akad. S. var en af de förste,
som sökte få koppympningen införd i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
