Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sacramento - Sacramentum - Sacrarium - Sacrarium - Sacra scriptura - Sacratio capitis - Sacra Via, lat. Se Rom, sp. 658 o. fig. 3 - Sacré-cÏur-kulten - Sacred harmonic society - Sacre rapprentazioni - Sacrificium - Sacrifizio dell' intelletto - Sacrilegia minuta puniuntur, magna in triumphis feruntur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
American- och Sacramentoflodernas
sammanflöde. 44,696 inv. (1910). S., som omges
af ett stort grufdistrikt och bördiga åkerfält,
är en betydande fabriks- och exportort samt har
verkstäder för Central-Pacificbanan, som går förbi
staden. Genom järnvägslinjer och ångbåtsleder står
den i förbindelse med statens öfriga delar. Den eger
flera kyrkor, skolor, bibliotek och banker samt ett
storartadt "kapitolium", beläget i en park af 20 hars
yta. Staden, som 1848 började uppstå kring ett 1841
af schweizaren J. A. Sutter anlagdt nybygge, erhöll
1863 stadsprivilegier. 1-2. (J. F. N.)
Sacramentum, lat. 1. Jur. Hos romarna religiös
förpliktelse, som man åtar sig för sig själf eller
någon annan; ed, särskildt eden till fanan. Om
sacramentum handla åtskilliga ställen i Theodosius’
lagbok och noveller (se Noveller) samt i Justinianus’
med fleras rättsböcker. Jfr Legis actio. – 2. Se
Sakrament. J. O.
Sacrarium (lat., af sacer, helig), förvaringsrum
(sakristia) för till gudstjänsten hörande föremål;
kapell i ett enskildt hus (man har funnit sådana i
Pompeji); den plats i ett romerskt läger, där fanor
och fälttecken förvarades; rum i kejserliga palatset.
J. C.
Sacra scriptura, lat., "den heliga skrift".
Sacratio capitis, lat., ett fornromerskt straff, som bestod
i förlust af alla mänskliga rättigheter. Det
hade sitt namn af den lagformel, sacer esto!,
hvarmed förbrytaren förklarades förbannad och
fågelfri, så att hvem som helst hade rättighet att
döda honom. Straffet var urgammalt.
Sacra Via, lat. Se Rom, sp. 658 o. fig. 3.
Sacré-coeur-kulten
[sakrekör-], Jesu heligaste hjärtas andakt, är
en af den moderna katolska religiositetens mest
utbredda andaktsformer. Historiskt går dess ursprung
tillbaka på den fromhetsstämning, som skapades
af Frans af Sales och salesianerinnorna. I ett
kloster i Bourgogne hängaf sig nunnan Marguerite
Marie Alacoque (se d. o.) åt mystiskt
kärleksumgänge med Kristus, hvilket 1675 medförde
visioner bl. a. en, då Kristus visade sitt af kärlek
brinnande allraheligaste hjärta och uppmanade till
en särskild kult för detta hjärta. Hennes biktfader,
jesuiten Claude de la Colombière (1641-82), och dennes
efterträdare, jesuiten Jean Croiset (1656-1738)
använde visionen till att verkligen utforma en ny
devotion. Colombières lärjunge, jesuiten Joseph de
Gallifet (1663-1749) utvecklade läran om Jesu hjärtas
andakt på grundläggande vis i sin till nästan alla
europeiska språk öfversatta bok "De cultu S. cordis
Jesu" (1726). Kurian ställde sig länge afvisande mot
den nya kulten, som ifrigt utbreddes bland folket af
jesuiterna. Klemens XIII medgaf den dock på ansökan
1765 åt de polske biskoparna; och en bulla af Pius
VI 1794 fördömde angrepp på kulten. Andakten och en
särskild fest för densamma voro allmänt utbredda,
när Pius IX 1856 på de franske biskoparnas ansökan
anordnade det heliga hjärtats fest som festum duplex
majus för hela kyrkan. På 200-årsdagen (1875) af
Alacoques hufvudvision medgaf Pius IX, att hela den
katolska världen invigdes åt det heliga hjärtat. Leo
XIII upphöjde 1889 festen ytterligare i rang; då
grefvinnan Droste zu Visehering likt Alacoque
fått personliga
uppenbarelser af Kristus och begärde hela
mänsklighetens invigning åt Jesu af kärlek
brinnande hjärta, verkställde Leo XIII 1899
denna invigning. Kulten utbredes genom många
brödraskap till det heliga hjärtats ära (se
t. ex. Jesu heliga hjärtas brödraskap), både
manliga och kvinnliga. Dess förnämsta helgedom
är Sacré-coeur-kyrkan på Montmartre i Paris
(se fig. 24 å pl. V till art. Paris). Dogmatiskt
gäller Sacré-coeur-kulten Kristi kroppsliga hjärta
såsom en del af hans gudamänsklighet och som säte
och sinnebild för hans oändliga kärlek. – Litt.,
nästan oöfverskådlig. Nämnas må J. Bainvel, "La
devotion au Sacré-coeur de Jesus" (1906), H. J. Nix,
"Die verehrung des heiligsten herzens Jesu und des
reinsten herzens Maria" (1908), och De Franciosi,
"Le Sacré Coeur et la tradition" (s. å.); biografier
öfver mère Alacoque af Nieuwenhoff (1906) och Hamon
(1907; rik litteraturanvisning) och öfver Colombière
af Charrier (2 bd, 1894) och Hattler (1903).
Hj. H-t.
Sacred harmonic society [seikrod hamå’nik sosai’iti],
ett sällskap för utförande af andlig musik, stiftades
i London 1832 och verkade till 1882 förtjänstfullt
genom sina stora oratoriekonserter. Dirigenter voro
Joseph Surman och (1848-82) sir Michele Costa. En
rekonstruktion af sällskapet försöktes 1882-88
under ledning af sir Charles Hallé och (1885)
W. H. Cummings.
Sacre rappresentazioni [sa’kre -tatsiåni], it.,
"heliga skådespel", liturgiska skådespel, som
särskildt i Florens utvecklats ur de umbriska laude
(se Italienska litteraturen, sp. 1083 o. 1085). Vid
kyrkofester uppfördes de af lekmannabrödraskap i
själfva kyrkan, i klostergårdar eller på offentliga
platser. Prolog och epilog framsades af en ängel,
grundtemat hämtades från bibeln eller helgonlegender,
men detta uppblandades snart med starkt realistiska,
stundom groft burleska episoder, som jämte bristen
på dramatiskt sammanhang bragte på förfall denna art
af skådespel, hvars blomstringstid omfattar ungefär
ett årh. räknadt från 1449, då det äldsta kända,
Feo Belcaris "Abramo ed Isac", uppfördes i en kyrka i
Florens. Författarna tillhörde olika samhällsklasser
ända upp till Lorenzo de’ Medici. Se A. D’Ancona,
"Origini del teatro in Italia" (1891) och "Sacre
rappresentazioni dei secoli XIV, XV e XVI" (1872).
P. A. G.
Sacrificium, lat., offer; namn på högmässan i katolska
kyrkan. – Sacrificium missæ. Se Mässoffret. –
Sakrificiell, hvad som tillhör sacrificium. I den
kristna teologien talas om ett sakrificiellt innehåll
i gudstjänsten (till skillnad från ett sakramentalt),
bestående däri, att människan handlar och talar med
Gud, genom att mottaga hans nådegåfvor samt till
honom frambära sitt offer af bekännelse, bön, tack
och lof. Se Kult.
Sacrifizio dell’ intelletto [-fi’tsiå -le’ttå],
it., "förståndets offrande", ett bevingadt ord,
urspr. begagnadt om de katolske biskopar, som först
protesterade mot den påfliga ofelbarhetsdogmen,
men sedan underkastade sig konsiliets beslut därom.
Sacrilegia minuta puniuntur, magna in triumphis
feruntur, lat., "små helgerån straffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
