Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sadelhängare - Sadelkammare. Se Selkammare - Sadelkorg, ridk. Se Sadel, sp. 314 - Sadelkälke. Se Kälkåkning, sp. 555 - Sadelled - Sadelläge, ridk. Se Sadelstad - Sadelmundering. Se Sadel, sp. 314 - Sadelmussla - Sadelplats - Sadelstad - Sadelstropp. 1. Ridk. Se Sadel, sp. 314 -- 2. Sjöv. Se Stropp - Sadeltak, bygnk. Se Tak - Sadeltorn, bygnk. Se Torn - Sadeltryck - Sadeltäcke. Se Schabrak - Sá de Miranda. Se Saa de Miranda - Sadeshult - Sadger, Isidor - Sadh - Sadhya - Sadi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bör upphängas, då den ej användes. Fig. 1 visar en
bra konstruerad hängare af gjutjärn för herrsadel,
fig. 2 för damsadel.
B. C-m.
Sadelkammare. Se Selkammare.
Sadelkorg, ridk. Se Sadel, sp. 314.
Sadelkälke. Se Kälkåkning, sp. 555.
Sadelled, anat., kallas t. ex. ledgången mellan
tummen och handlofven, i hvilken ledändarna likna
ytorna på två sadlar, som blifvit lagda korsvis mot
hvarandra. Denna ledändarnas form medger stor och
mångsidig rörlighet.
G. v. D.*
Sadelläge, ridk. Se Sadelstad.
Sadelmundering. Se Sadel, sp. 314.
Sadelmussla, Anomia, zool., en till
kl. Lamellibranchiata hörande mussla, som är nära
besläktad med ostronet, hvarifrån den skiljer sig
genom mycket mindre och tunnare skal, af hvilka det
undre antar formen af det föremål, hvarpå det fäst
sig. Vid Sveriges västkust förekomma 2-3 arter.
L-e.
Sadelplats, sportv., den del af kapplöpningsbanan
(se Kapplöpning), där hästarna sadlas
före täflingen. Tillträde till sadelplatsen
lämnas allmänheten vanligen endast mot förhöjd
inträdesafgift. Sadelplatsen, som är belägen i
närheten af vågen, där ryttarna vägas före och efter
löpningarna, är samlingsplats för fackmännen, hvilka
där ha tillfälle att närmare beskåda de i täflingarna
deltagande hästarna och bedöma deras olika utsikt
till seger.
B. C-m.
Sadelstad, ridk., den del af hästens rygg, där sadeln
skall ligga (se Sadling). Om hästen har låg och
rund manke eller för ridbruk olämpligt ställda bogar,
hvarigenom sadeln får benägenhet att glida fram från
den rätta platsen på ryggen, säges hästen ha dåligt
sadelläge.
B. C-m.
Sadelstropp. 1. Ridk. Se Sadel, sp. 314. - 2. Sjöv. Se
Stropp.
Sadeltak, bygnk. Se Tak.
Sadeltorn, bygnk. Se Torn.
Sadeltryck l. Sadelbrott, ridk. (se Sadling),
uppkommer genom felaktig sits hos ryttaren,
vårdslös sadling eller illa tillpassad sadel. Vid
behandling skall orsaken först undanröjas. Måste
hästen fortfarande begagnas, bör allt tryck på det
skadade stället undvikas och trycket eller brottet
smörjas med sårsalfva. Begagnas ej hästen, pålägges
kallt eller våtvärmande omslag eller i nödfall en
fuktig grästorfva med gräset nedåt, fasthållen af en
filtgjord. Jfr Selbruten.
B. C-m.
Sadeltäcke. Se Schabrak.
Sá de Miranda. Se Saa de Miranda.
Sadeshult, herrgård (frälsesäteri) i Fagerhults
socken, Handbörds härad, Kalmar län, vid sjön Stora
Säden, omfattar Sadeshult l mtl, Bokulla 1/2 mtl,
sammanlagdt 1 1/2 mtl, med en areal af 3,500 tld. Å
egorna finnas ramsågverk och kvarn vid vattenfall,
tax.-v. 20,000 kr. Hela tax.-v. 1916 var 120,000
kr. Egare är sedan 1913 godsegaren Folke Westrin.
Sadger, Isidor, österrikisk nervläkare och
patograf, f. 29 okt. 1867 i Neu-Sander i Galizien,
bosatt i Wien, har författat flera intressanta
arbeten, som belysa den litterära psykologien,
bl. a. K. F. Meyer, eine pathographisch-psychologische
studie (1908), Aus dem liebesleben Nicolaus Lenaus
(1909), Heinrich von Kleist(1910), Belastung und
entartung. Ein beitrag zur lehre vom kranken genie
(s. å.) och Über nachtwandeln und mondsucht. Eine
medizinisch-literarische studie(1914).
Sadh l. Sadhu (eg. "ren", "de rene", af sanskr. sadhu,
"riktig", "rätt") kallas en sekt af indiska unitarier,
som räknar sina flesta anhängare i landsträckan mellan
Ganges och Jumna, från Farkhabad till bortom Delhi
och som upptar en hel förstad till den förstnämnda
staden. Sekten uppkom 1658. Dess stiftare var
Birbhan, som själf sade sig ha mottagit sin lära
från en gudomlig lärare (guru). Han meddelade läran
i vers, hvilka sedermera samlats i handböcker och
läsas vid religiösa sammankomster. Innehållet är,
att det ges endast en Gud, som skapat allt, att man
bör dyrka honom allena, att man skall vara ödmjuk
och anspråkslös, undfly lögn och förtal, aldrig
lyssna till det, som är ondt eller till någonting
annat än Herrens pris, icke åtrå världsliga ting,
utan sätta sin tillit till Gud, som är alltings
gifvare och af hvilken vi skola mottaga i förhållande
till vår förtröstan. En sadh skall icke hålla på
kastväsendet. Han skall undfly flärd, yppighet
och fåfängliga prydnader samt icke sjunga annat
än religiösa hymner. Han skall afhålla sig från
rusgifvande drycker, tobak och opium. Han skall
icke taga något lif, icke utöfva något våld, icke
lefva i månggifte, icke ikläda sig en tiggarmunks
dräkt eller begära allmosor. Han skall hålla sig
fjärran ifrån vidskepelse och teckentyderi samt fråga
endast efter Herrens vilja. De frommes församlingar
skola vara hans enda pilgrimsorter. – Sadh-läran
är mycket besläktad med den, som förkunnades af
Kabir och dennes efterföljare Nanak (stiftaren af
sikhernas sekt). Sadh kunna betraktas som föregångare
till Brahmo samaj. De ha inga tempel, utan blott
församlingshus, där de mötas tidigt på morgonen vid
hvarje fullmåne. Jfr H. H. Wilson, "Lectures on the
religious and philosophical systems of the hindus"
(1840), Hopkins, "The religions of India" (1895),
och Garbe, "Indien und das christentum" (1914).
A. F. Å. (K. F. J.)
Sadhya, ind. myt., beteckning för en särskild klass
(gana) af gudomliga väsen, som skapats efter gudarna
och uppehålla sig i en särskild sfär (Bhuvarloka);
identifieras ofta, i synnerhet i den senare
mytologien, med Siddha (se d. o.).
K. F. J.
Sa’di (mindre riktigt Saadi),
Muslihu-d-din eller, enligt en annan uppgift,
Muscharrifu-d-din bin Muslihu-d-din, Persiens
berömdaste didaktiske skald, f. 1184 i Schiraz,
d. 1291 (eller möjligen 1292), vistades 1196-1226 med
få afbrott i Bagdad och företog därefter långvariga
resor, under hvilka han besökte större delen af
Orienten. Från Persien begaf han sig först till Indien
och därifrån till Jemen och Abessinien, återvände
till Arabien, vallfärdade flera gånger till Mekka,
besökte Syrien och slog sig till sist ned som eremit
i öknen vid Jerusalem. Där blef han tillfångatagen
af korsfararna och bortfördes till Tripolis, där han
måste arbeta i löpgrafvarna. Sedan han blifvit friköpt
ur fångenskapen, begaf han sig ut på vidsträckta
resor i norra Afrika och Mindre Asien och återvände
1256 till sin fädernestad, där han tillbragte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
