Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 339-340 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagån - Saha - Sahajdatjnyjk, Petr Konaskjevitj - Sahak den store, katolikos (se d. o.) af Armenien. Se Armeniska litteraturen, sp. 21 och Mesrop - Sahalaks - Sahama. Se Sajama - Sahara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Storsjön och ån därifrån till sjön Hallaren, som genom
Storån hade utlopp till Färnebofjärden af Dalälfven,
detta naturliga utlopp genom en damm vid Kölfors
och afledde vattnet söderut samt bildade två stora
bassänger, Klasbomyr och Sala damm n. om Sala och
förenade dem med S., men vid sista sekelskiftet,
sedan Sala hytta nedlagts, återställde man de
naturliga förhållandena, ref fördämningen vid
Kölfors, upptog en stor hufvudgraf genom de tre
uppdämningarna, så att Hallaren sänktes betydligt och
de båda andra torrlades, hvarigenom öfver 3,500 har
mark vanns för odling eller förbättrades. Kostnaden
uppgick till 407,000 kr., hvaraf 253,000 kr. som
lån ur odlingslånefonden. Arbetet påbörjades 1899
samt afsynades 1905. Vid samma tid sänktes äfven
S. på sträckan mellan Bispebo och Väst-Tärna,
hvilket arbete beräknats kosta omkr. 70,000
kr., men den i detta företag ingående jorden
ansågs få ett ökadt värde af omkr. 150,000 kr.
Wbg.

Sahajda^jnyj, Petr Konasjevitj, "koger-bäraren",
kosackhetman, d. 1622, blef 1605 ata-man i Sitj,
intog 1606 de turkiska fästningarna Varna och Kafa
(Fedosia) och bistod polackerna 1618 i fälttåget
mot Moskva. 1620 utverkade han af patriarken
i Jerusalem, att den ortodoxa hierarkien, som
undertryckts af den kyrkliga unionen, återupprättades
i Ukraina. Efter polackernas nederlag vid Cecora
kallades S. till Warschau som rådgifvare och
förhjälpte polackerna till segern öfver turkarna
vid Chotin (1621), där han själf svårt sårades.
A-d J.

Sahäk den store, katolikos (se d. o.) af
Armenien. SeArmeniska litteraturen, sp. 21, och
Mesrop.

Sahalaks (fi. Sahalahti), konsistoriellt
pastorat af 3:e kl., Orivesi kontrakt,
Borgå stift, Finland, Tavastehus län. Areal
80 kvkm. 2,026 inv. (1914), finsktalande.
A. G. F.

Sahama. Se Sajama.

Sahara (arab. es-sahra, öken), jordens största
sammanhängande ökentrakt, sträcker sig nästan tvärs
öfver Nord-Afrika, på ömse sidor om vändkretsen (se
kartorna till art. Afrika). Endast på få ställen är
öknen skarpt begränsad mot det omgifvande fruktbara
landet; i allmänhet gå bägge småningom öfver i
hvarandra. Om ock ökentrakten fortsätter bortom
Nildalen (Arabiska och Nubiska öknen), ja bortom Röda
hafvet, genom Arabien, betraktas dock Nildalen som
dess östra gräns. Sålunda begränsad, har S. en areal
af omkr. 9,160,000 kvkm. eller nästan lika mycket som
hela Europa, utom Skandinavien. Men då Europa föder
en befolkning af mer än 450 mill., har S. sannolikt
ej mer än 2,5 mill., en siffra, som dock torde vara
förvånande stor för dem, hvilka anse S. för ett enda
obeboeligt sandfält. Det hafliknande utseendet hos
vissa delar af S. har gett upphof till en allmän
missuppfattning, att S. skulle vara en ändlös slätt
med vågliknande sandåsar, knappt mindre konstanta och
föga mindre farliga än oceanens vågor. S. är tvärtom
ett område med den mest växlande yta och oregelbundna
bildning. – I det stora hela är S. ett taffelland af
200–500 m. medelhöjd; i västra delen sänker sig dock
området el Djof (se d. o., sp. 556) till omkr. 150
m. Men i mellersta S. förekomma stora upphöjningar
i form af platåer eller berg, hvilka sträcka sig
i sydöstlig riktning från södra Algeriet emot öfre
Nilen och dela öknen i en västlig och en östlig del,
den senare kallad Libyska öknen (se d. o.). Af dessa
bergländer nå Ahaggarbergen enligt nyaste åsikter
ända till 3,000 m., Tibestis bergland 2,700
m. (vulkankäglan Tousidde), den isolerade berggruppen
Aïr l. Asben

Fig. 1. Egeripasset (uttorkad flodbädd) i Aïr-bergen.

(se fig. 1) 1,550 m. och Tassiliplatån 1,500
m. De djupaste depressionerna ligga i Libyska öknen
(oasen Aradsch ända till 70 m. under hafsytan). Äfven
längst i s. v., ej långt från Atlanten, träffas en
bergtrakt, Aderer (se d. o,). Däremot saknar
Libyska öknen alldeles bergssträckor. – Alltefter
markens beskaffenhet delar man S. i fem ökentyper,
som uppstått genom de eroderande och denuderande
krafternas olika inverkan. Dessa äro 1) klippöknen
(djehel eller, i mellersta S., tasili, i Libyska öknen
charaschef), som utmärkes genom af vinden blottade
bergytor; 2) stenöknen (hammada), där klippan sprängts
sönder i kantiga block; 3) kiselöknen (serir),
där marken är täckt af små, ärt- eller nötstora
kiselstenar, som bildats ur hammada-blocken, och 4)
sandöknen (igidi i västra S., areg l. erg i mellersta
S. och remel i Libyska öknen), där marken är täckt af
sand; 5) leröknen, som varit gammal sjöbotten. Man
har beräknat, att af S:s yta omkr. 4,3 mill. kvkm
utgöras af de tre förstnämnda ökenformerna, 1,2
mill. af sandöknar, 2 mill. kvkm. af bergsländer,
1,5 mill. af stäpper och 200,000 kvkm. af oaser. I
sandöknen upptornar vinden dyner (fig. 2), hvilka
dock icke finnas i alla sandöknar. De kunna nå en
större höjd än kustdynerna, öfver 100 m., i Fessan 160
m. De förflytta sig, antagligen på grund af sin inre
fuktighet, som sammanklibbar sanden, mycket långsamt,
så att de tjäna som ledmärken för karavanerna.

S:s geologi är i detalj känd endast i de af franska
forskare studerade områdena s. om Algeriet samt
längs de vägar, som Rohlfs (1873–74), Lenz (1880),
Foureau (1892–93), Lenfant (1905) o. a. färdats
genom öknen. På en grund af kristalliniska skiffrar
och äldre eruptiv, som ligga i öppen dager uti Air,
Ahaggar och Tibesti, hvila sedimentära lager, som
icke varit utsatta för veckning, mest af paleozoiska
formationer, hufvudsakligen kalksten och skiffer
från silur-, devon- och stenkolsperioderna. Efter
den paleozoiska tidens slut förblef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>