Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sainete - Sain-Acheul - Saint-Affrique - Saint-Aignan - Saint Albans - Saint Aldwyn [sent å'ldwin], viscount af. Se Hicks-Beach - Saint-Amand-mont-rond - Saint-Amant [sätamã'], Marc Antoine Girard - Saint-André [säntãndre], Jacques d'Albonde - Saint Andrews - Saint Anne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
363
Sainete-Saint Anne
364
Sainete, Saynete [såY-], sp. (af sain, fett), eg. en
bit fett, läckerbit, kort dramatiskt stycke i en akt
af burlesk art från 1600-talet. Under 1700-talet
gaf man mellan akterna i de vanliga komedierna
omväxlande sainetes och entremeses (se d. o.). Dessa
versificerade småstycken behandlade händelser ur
hvardagslifvet och afslutades understundom med en
dans eller kuplett, och genren odlas fortfarande med
framgång i Spanien af Luceiio y Be-cerra, Ricardo de
la Vega, Alvarez Quintero m. fl. Genrens förnämsta
representanter från 1700-talet voro Cruz Cano y
Olmedilla (se d. o.) med skildringar ur Madridlif och
J. I. G. del Castillo (se d. o. 5) med andalusiska
bilder. Ad. H-n.
Saint-Acheul [sltajöl], arkeol, en förstad till
franska staden Amiens, där man i aflagringar från
tiden mellan chelléen- och moustérienperioderna
funnit en mängd flintredskap af oval, spetsoval
eller lansettlik form, s. k. handviggar eller
handkilar (coup-de poing), väl tillslagna och
lättare än de redskap af samma slag, som användes
under chel-léentiden. Dessa redskap och andra mindre
formbestämda representera en särskild period, a c
h e u-léentiden. Den varma mellanistid, som sett
chelléenkulturens tillblifvelse, börjar ge vika,
mammut och rhinoceros tichorinus, representanter
för ett kallare klimat, uppträda. I norra Frankrike
är acheuléenkulturen väl representerad, sällsyntare
däremot i Syd-Frankrike (la Micogne). T. J. A.
Saint-Affrique [sEtafri’k], arrondissemangshuf-vudstad
i franska dep. Aveyron, vid Sorgues, ett tillflöde
till Tarns biflod Dourdou. Betydande spinnerier
och berömd ostberedning (roquefortost) m. m. 4,283
inv. (1911; i hela kommunen 6,495). Reformert
konsistorium. (J. F. N.)
Saint-Aignan [satanja’]. 1. Stad i
franska dep. Loir-et-Cher, vid floden
Cher. 2,396 inv. (1901). Kalk- och
flintstensbrott, de senare fordom mycket
betydande. -2. ö. SeLouisiade-arkipe-lagen.
(J. F. N.)
Saint Albans [sont å’lbons]. 1. Stad. Se A1-bans. -
2. Earler, viscounter och hertigar af S. Titeln
viscount af S. bars sedan 1621 af Francis Bacon (se
Bacon 3). Den irländske magnaten Richard Bourke,
earl af Clanricarde (d. 1635), erhöll 1628 titeln
earl af S., hvilken stannade i hans släkt till
1657. Den gafs 1660 åt köpmannen Henry Jer myn (se
d. o.), och efter dennes död 1684 erhöll Karl II:s
naturlige son (med Nell Gwynne) Charles Beauclerk,
f. 1670, d 1726, titeln hertig af S. Titeln bäres
alltjämt af hufvudmannen i dennes ätt, f. n. (1916)
af jordmagnaten Charles de Yere Beauclerk, 11 :e
hertig af S. (f. 1870).
Saint Aldwyn [sent å’ldwin], viscount af. Se
Hicks-Beach.
Saint-Amand-les-Eaux [sätamä^esä], stad i franska
dep. Nord, på vänstra stranden af Scarpe. 10,255
inv. (1911; i hela kommunen 14,828). Liflig industri:
battist- och linneväfverier, bomullsmanufakturer och
spinnerier, porslinsfabriker, järnverk, tillverkning
af åkerbruksredskap och knifvar, salt-, salpeter-
och läderberedning m. m. College. - Yid S. finnas
svafvelhaltiga mineralkällor (medeltemp. 25-32°
C.) och mycket besökta bad. (J. F. N.)
Saint-Amand-mont-rond [såtamämårå7],
arron-dissemangshufvudstad i franska dep. Cher, vid
Chers och Marmandes sammanflöde. 8,140
inv. (1911). Liflig handel med boskap, korn, vin,
kastanjer, byggnadsvirke m. m. Porslinsfabriker och
järnbruk i närheten. College. Vinodling. (J. F. N.)
Saint-Amant [satarna7], Marc Antoine Girar d, fransk
poet, f. 1594 i närheten af Rouen, d. troligen
1661 i Paris, följde som ett omtyckt sällskap och
rolighetsminister hertigen af Retz m. fl. höga
herrar på deras ambassader och krigsexpeditioner
(han besökte t. o. m., 1649, drottning Kristina i
Stockholm) och förvärfvade sig under detta oroliga
lif, som med få af brott fortgick ända till åren före
hans död, sin egentliga bildning. Han stod i liflig
förbindelse med "précieuserna" i Hotel de Rambouillet;
men utmärkande för honom är dock ännu mera, att han är
den egentlige grundläggaren af burlesken i Frankrike,
fast han i denna genre sedan fann sin mästare i
Scarron. Franska akad., som invalt honom bland sina
första medlemmar, gaf honom också särskildt i uppdrag
att samla och bearbeta de groteska uttrycken i språket
(vid denna tid termen för hvad Sarazin sedan kallade
burleskt). I denna burleska stil äro hans Visions,
La gazette du Pont-Neuf, La pluie> La vigne, och i
samma heroiskt komiska stil besjöng han Le passage
de Gibraltar och Rome ridicule. Dessutom visar
han en icke ringa förmåga att beskrifva naturen (La
solitude, 1623). Bäst är han kanske dock i realistiska
beskrifningar af hvardagslifvet "ä la Teniers" (han
eger i hög grad det precisa och målande uttrycket) som
i dikterna Les cabarets, Le fromage, Le melon. Urspr,
protestant, öfvergick han före 1627 till katolicismen
samt slutade sitt världsmanslif i säck och aska med
att skrifva religiösa dikter (Moyse sauvé), hvilka
dock äro föga lyckade. Själf utgaf han under lifstiden
flera uppl. af sina skrifter. I våra dagar äro hans
verk utgifna af Livet i "Bibliothéque Elzevirienne"
(2 bd, 1855). Se Th. Gautier, "Les grotesques" (1844),
P. Schönherr, "S. Sein leben und werke" (1888), och
P. Durand-Lapie, "S. Sa vie, ses poé-sies" (1898).
_ J-M.
Saint-André [sätädre], Jacques d’Albon de, fransk
krigare, f. omkr. 1505, d. 1562, tillhörde sedan
1536 dauphin Henriks (sedermera Henrik II:s)
hof och hade stort inflytande öfver denne. Efter
Henriks tronbestigning (1547) utnämndes han till
marskalk af Frankrike och guvernör i Lyon; han
deltog från 1552 i kriget mot kejsaren och visade
därvid stor tapperhet. 1557 blef han tillfångatagen
vid Saint-Quentin, men frigafs året därpå. Då han
efter Henriks f1" i (1559) kände sin ställning hotad
(genom hänsynslöshet, intriglystnad och vinningsbegär
hade han skaffat sig många vedersakare), fann han ett
ryggstöd i det "triumvirat", som han 1561 slöt med
Montmo-rency och Frans af Guise till katolikernas
skydd. Året därpå begynte de s. k. hugenottkrigen;
i slaget vid Dreux (1562) blef S. tillfångatagen
och dog kort därefter för en personlig fiendes hand.
N. H-tz.
Saint Andrews [sənt ä’ndrōṡ], stad i skotska
grefsk. Fife. Se Andrews.
Saint Anne [sont ä’n], fr. Sainle-Anne-de Beaupré
[sätanndobåpre], katolsk vallfartsort i Canada, vid
S:t Lawrencefloden, 35 km. nedanför Quebec. 1,939
inv. (1901). Kyrkan, med Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
