- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
373-374

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sainte-Beuve [sätbö'v], Charles Augustin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

373

Sainte-Beuve

374

i Paris, insöp redan på skolstadiet smak för
1700-talets materialistiska erfarenhetsfilosofi,
och verkan häraf förstärktes, sedan han kastat sig på
naturvetenskapliga och medicinska studier. Därunder
lade han grunden till sin fysiologiska uppfattning
af människan, som alltid bildar grundvalen i hans
psykologiska och kritiska undersökningar. Samtidigt
vaknade emellertid hans litterära intressen: han
skref vers. 1824 inträdde han i tidningen "Le globe",
som blef bäraren af allt det nya, som rörde sig
i tiden, i det att den först blef romantikernas,
sedan socialisternas organ. Där skref han 1827
ett par artiklar om V. Hugos "Odes et ballades",
som blefvo uppslaget till förtrolig, men kortvarig
vänskap mellan S. och Y. Hugo. Ehuru uppfostrad
i 1700-talets åskådningssätt, d. v. s. jakobin,
materialist och klassiskt bildad, insöp nu S. den
nya skolans principer och blef romantikens svurne
vapendragare. Hans första uppgift blef att ge den
franska romantiken inhemska anor, hvilket han utförde
i TaUeau historique et critique de la poésie }ran$aise
et du thédtre fran^ais au XVI:e siécle (1828;
3:e uppl. 1876). Samtidigt uppträdde han också som
skald med Vie, poésies et pensées de Joseph Delorme
(1829; ny uppl. 1830), en själfbekän-nelse i Werthers
stil, beledsagad af hjältens efterlämnade dikter,
i hvilken vid sidan om inflytande från V. Hugo
och Plejaden spåras påverkan från den engelska
sjöskolan; arbetet inleder i fransk litteratur
det realistiska genremåleriet. Kedan 1831 hade
förhållandet till V. Hugo kallnat, och 1834 inträdde
full brytning, dels på grund af att S. tog afstånd
från romantiken i sina artiklar, dels på grund af
den kärleksförbindelse, i hvilken han stod till Hugos
hustru och som tyckes ha varat fram till 1837. Efter
julirevolutionen (1830) hade han i stället närmat sig
nykatolicismens försvarare, Lammenais och Lacordaire,
samt socialisterna. Katolska och romantiska stämningar
prägla ännu diktsamlingen Les consolations (1830;
ny uppl. 1834) och romanen Volupté (1835; 6:e
uppl. 1869). Hans sista diktsamling, Pensées d’aout,
innehåller ej längre lyriska bikter, fastän den ännu
är färgad af religiösa stämningar, utan objektivt
realistiska genremålningar, analyser och kåserier
(Poésies complétes 1845 och senare). Från denna
tid egnade han sig uteslutande åt kritiken. Hans
första mästerverk och en af seklets förnämsta
historiska skrifter är Histoire du Port-Royal (5
bd, 1840-59; 3:e uppl. i 7 bd, 1867 -71), byggd på
hans föreläsningar i Lausanne 1837-38, en historia
om det gamla jansenist-klostret under Ludvig XIV,
som utvidgar sig till en skildring af tidens hela
kultur. Omkr. 1840 är det slut med S:s svärmeri för
katolicismen, och han återgår till ungdomens religiösa
indiffe-renta och humanitära uppfattning (brytningen

framträder tydligt i porträttet öfver La
Roche-foucauld, 1840). 1840 utnämndes han till
bibliotekarie vid Mazarinbiblioteket, och 1844
invaldes han i Franska akad. Han umgicks nu i
de orleanistiska salongerna, hos fru Kécamier
m. fl. Trots förbindelserna med de orleanistiska
och legiti-mistiska kretsarna var han dock ingen
beundrare af dynastien eller Ludvig Filip, och
februarirevolutionen (1848) lämnade honom tämligen
oberörd; men juniupproret ingaf honom rädsla för
kulturen och den borgerliga ordningen och gjorde honom
till Napoleons anhängare. I okt. 1848 begaf han sig
till Liége, och ur de föreläsningar, som han där höll,
framgick Chateaubriand et son groupe littéraire sous
Vempir e (2 bd, 1861), en mästerlig analys, men icke
alltid välvillig mot föremålet. Artikeln Regrets
(1852), i hvilken han uppmuntrade sina gamla vänner
orleanisterna att ansluta sig till kejsardömet, väckte
skandal, och studenterna, som voro liberalt sinnade,
mötte hans inträdesföreläsning som professor i latinsk
poesi vid College de France 1855 med hyssjningar. Då
dessa upprepades vid en följande föreläsning, drog
sig S. tillbaka och utgaf föreläsningarna (Étude
sur Virgile, 1857); i stället utnämndes han till
professor vid École normale, där han föreläste 1857
-61. 1865 utnämndes han till senator. Efter 1849
upptogs hans tid hufvudsakligen af de litterära
studier, som han hvarje måndag (däraf namnet
på många af dem: "Causeries du lundi", se nedan)
offentliggjorde i någon tidning, "Constitu-tionnel"
eller "Moniteur". Småningom svalnade hans känslor
för kejsardömet, på grund af dess försök att
inskränka yttrande- och tryckfriheten eller af de
medgifvanden^ som gåfvos åt kleri-kalismen. Han
utvecklade sig alltmer bestämdt till en den fria
tankens försvarare och uppträdde flera gånger i
senaten till dess försvar, hvilket gaf anledning
till stormiga uppträden. Så försvarade han Renan
(1867), som beskyllts för ateism; han bekämpade ett
förslag att från folkbiblioteken förjaga Yoltaires,
Rousseaus m. fl:s skrifter och Girauds förslag
ang. den högre undervisningen, i hvilket han såg
ett försök att lägga denna i prästernas händer. För
sitt uppträdande hyllades han af flera deputationer,
och École normale sände honom en adress. Äfven under
den tid, då S. anslutit sig till bonapartismen, hade
han aldrig stått Napoleon själf eller hofvet nära. Han
tillhörde den bonapartistiska vänstern och umgicks med
demokraten och fritänkaren prins Napoleon och med den
litterärt och konstnärligt intresserade prinsessan
Mathilde, med hvilken han ständigt brefväxlade. Då
man i "Moniteur" velat censurera en af hans artiklar,
bröt han 1868 öppet med kejsardömet och gick öfver
till oppositionstidningen "Le temps". S:s ofvannämnda
bidrag till tidningar och tidskrifter samt andra
skrifter samlades dels af honom själf, dels efter
hans död. På så sätt utkommo: Portratts de femme
(1844), Portraits littéraires (s. å., 1852, 3 bd,
1862-64), båda samlingarna en revision af Critiques
et portratts littéraires (5 bd, 1832-39), vidare
Portraits contemporains (3 bd, 1846; ny uppl., 5 bd,
1869-71), Le livré d’amour (tr., men ej utg., 1840;
utg. af J. Troubat 1904, 1906), Causeries du lundi
(11 bd, 1851-62; 3:e uppl., 15 bd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:00:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcd/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free