Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saipan - Sais - Saisãn-nor - Saisang. Se Mongolerna, sp. 907 - Saison [säså'], fr. Se Säsong - Saisset [sässä]. Àmile - Saitafernes - Saitjar - Saitshick, Robert M - Saivo, Saivo-guole, -lodde, -neida, -olmai, -sarva. -tjatse. Se Mytologi (lapsk), sp. 174 - Sajama (Sahama), bergstopp. Se Amerika, sp. 782 - Sajaner, sibiriskt folk. Se Kojbaler - Sajanska berget - Sajontjkovskaja, en mindre riktig skrifform för Zaiontjkovskaja (se d. o.) - S. A. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
425
Saipan-S. A. K.
426
Saipan, ö bland de tyska Marianerna (se d. o.),
ligger i södra delen af ögruppen och skiljes från
den närliggande Tinian genom ett smalt och farligt
sund. Areal 130 kvkm., längd 22 km. och bredd 11
km. ön genomdrages af en intill 550 m. hög, vulkanisk
bergskedja, som dock mest är betäckt af korallkalk,
hvilken stupar brant i hafvet i ö., men i s. och
v. lämnar utrymme för slättbygder. Korallref omge
ön, men genom dessa leder ett par kanaler till öns
två hamnar, Tanåpag i v. och Laulau i s., båda af
ringa värde. Befolkningen, som 1904 var 897 pers.,
består mest af inflyttade från Karolinerna. Tyskarnas
antal var s. å. 7, dessutom 3 spanjore1* och 3
sydamerikaner, 45 japaner och några få infödingar
från andra Söderhafsöar. Hufvudstad för S. och för
hela ögruppen är Garåpan. Jfr H. Seidel, "S., die
hauptinsel der deutschen Marianen" (i "Globus", 1904).
J. F. N.
Sais, fordom hufvudstad i Nedre Egypten, var beläget
på samma plats som den nuv. byn Sa-el-Hager, vid
Nilens s. k. Kosette-arm. Endast obetydliga ruiner
efter de staden omgifvande murarna finnas numera
kvar. Staden var sedan urminnes tid säte för den
egyptiska prästvisdomen och hade sin blomstringstid
efter 8:e årh. f. Kr., under de saiti-ska dynastiernas
regering (se Egypten, sp. 1483 -84). Den egde
ett praktfullt, af en graf d sjö begränsadt och åt
gudinnan Neit helgadt tempel, som lär ha hyst Osiris’
grafvård och faraonernas grafvar. Den af Herodotos
beskrifna "heliga sjön" är ännu väl bibehållen. Den
"beslöjade gudabilden i Sais" är en grekisk legend.
(J. F. N.)
Saisan-nor (mongol. Dsaisang; kalm. Kungchatu-nor;
ry. Korsana), sjö i rysk-sibiriska
prov. Semipalatinsk, n. om Tarbagatai-kedjan, 413
m. ö. h. 2,382 kvkm., omkr. 100 km. lång, 22–65
km. bred, men af ringa djup. Sjön, som har låga,
sumpiga stränder, genomflytes af floden Irtysj. Den
är ofantligt rik på fisk, särskildt på lax och stör.
(J. F. N.)
Saisang. Se Mongolerna, sp. 907.
Saison [säså7], fr. Se S ä s o n g.
Saisset [sässä], E mil e, fransk filosof, f. 1814,
d. 1863, professor i Paris, var en bland Cousins
lärjungar och tillhörde den spiritualistiska skolan,
inom hvilken han var den främste representanten
för religionsfilosofien. Han bekämpade panteismen
och försvarade läran om Guds personlighet. Hans
viktigaste skrifter voro Essai de philosophie
reli-gieuse (1859; 3:e uppl. 1862), Uåme et la vie
U863) och Le scepticisme (1865; 2:a uppl. 1867).
S-e.
Saitafe’rnes (S a i ta f ar nes), konung, i l:a
eller 3:e årh. e. Kr., i det skytiska riket, på norra
kusten af Svarta hafvet och granne till de grekiska
kolonierna på Krim. - S:s namn är förknippadt med en
af de djärfvaste falsarier, som historien vet. 1896
inköptes för 200,000 frcs af Louvremuseet från en rysk
guldsmed en rikt smyckad tiara af rent guld med en
inskrift, som upplyste, att tiaran var en he-dersgåfva
från staden Olbia till S. Medan tiaran af somliga
högeligen prisades för skönhet och väl-bevaradt
skick, drogo andra, såsom A. Furtwängler i München
och Yeselovskij i Petersburg, dess äkthet i starkt
tvifvelsmål. 1903 fann Clermont-Ganneau, att tiaran
är ett modernt arbete af en rysk guld-
smed Eachumovskij, som själf
erkände och be- . visade detta.
J-
"Saitafernes’ tiara".
Saitjar (Zajecar), stad i Serbien, vid floden
Timok. Omkr. 5,000 inv. Osman pascha vann där en
seger öfver serberna 7 aug. 1878. (J- F. N.)
SäYtschick, K o ber t M., tysk författare af rysk
börd, f. 24 april 1867 i Litauen, filos, doktor,
titulärprofessor, docent i litteraturhistoria och
ryska språket vid handelshögskolan i Köln, har
gjort sig känd genom ett antal litteraturanalytiska
och filosofiska arbeten af idealistisk läggning,
bl. a. Die weUanschauung Dostojewskis und Tolstoys
(1892), Meister der schweizerischen dichtung des
19. jahrhunderts (1894), Goethes charakter (1898),
Aus der tiefe (1899), Gente und charakter (1900),
Menschen und kunst der italienischen renaissance
(1903-04), Französische skeptiker (1906), Quid
est veritas? (1907), Deutsche skeptiker (s. å.),
Wirklichkeit und vollendung (1911) och Der mensch
und sein ziel (1914).
Salvo, Saivo-guole, -lödde, -neida, -olmai, -sarva,
-tjatse. Se Mytologi (lapsk), sp. 174.
Sajama (S a h a m a), bergstopp. Se A m e r i k a,
sp. 782.
Sajaner, sibiriskt folk. Se Kojbaler.
Sajanska berget, en smal bergsträcka på gränsen
mellan Mongoliet och Sibirien, utgörande en östlig
fortsättning af Altai-systemet. På den norra
sluttningen är denna bergsträcka tätt skogbevuxen,
på den södra däremot kal. Den genombrytes af
floden Jenisej. Högsta punkten, Munko-Sardyk, är
3,490 m. Passhöjden är i östra delen mycket hög
(Tengysspasset 2,280 m., Mongolpasset 1,980 m.,
Mustagpasset 2,280 m.), men sjunker i den lägre
västra delen. Invånarna, som lifnära sig med jakt,
tillhöra en utdöende folkstam af tatariskt ursprung
(sojoterna). (J. F. N.)
Sajontjko’vskaja, en mindre riktig skrifform för
Zaiontjkovskaja (se d. o.).
S. A. K., förk. för Stormäktigste allernådigste
konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
