Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sakrament - Sakramental - Sakramentshus - Sakramentsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sakrament (lat. sacramentum) kallas i det
kyrkliga språket en kulthandling, i hvilken
gudomliga nådegåfvor förmedlas genom synliga
tecken. Hos de gamle romarna betecknade ordet
urspr, den penningsumma, som i en rättstvist
af parterna deponerades på ett heligt ställe
(locus sacer); sedermera betydde det ed och
särskildt krigareden. Inom den västerländska
kyrkan erhöll det betydelsen af en helig hemlighet
(grek. mysterion), särskildt af en den gudomliga
nåden förmedlande religiös handling. I första rummet
räknades som sakrament de båda af Kristus instiftade
kulthand-lingarna, dopet och nattvarden; men till
dem sällade sig snart åtskilliga andra kyrkobruk.
Augustinus definierade sakrament som "tecknet till en
helig sak". Småningom bestämdes det - förnämligast
genom skolastikerna - närmare som ett sådant tecken
till en helig sak, som på ett hemlighetsfullt sätt
verkar på den mottagande, såsom "ett verksamt
tecken för nåden". Hugo af S:t Victor (d. 1141)
uppräknade ända till trettio sakrament, indelade i tre
klasser. Petrus Lombardus (d. 1164) begränsade deras
antal till sju - dopet, konfirmationen, nattvarden,
boten, sista smörjeisen, prästvigningen och
äktenskapet. Detta sjutal stadfästes af kyrkomötena
i Florens 1439 och i Trident 1545-63, där det ock
fastslogs som romerska kyrkans lära, att sakramenten
oberoende af den mottagandes sinnesbeskaffenhet
meddela den gudomliga nåden åt alla, dock med villkor,
att de icke uppsåtligen motstå eller likasom "skjuta
en bom för" densamma.
Reformationen medförde en ombildning af läran om
sakramenten. Dessas antal reducerades till två,
dopet och nattvarden. Dock räknade Luther till en tid
äfven boten (med bikten) till sakramenten, särskildt
med tanke på absolutionen, som kyrkan i kraft af
"nyckelämbetet" (se d. o.) ger den botfärdige. I
denna mening talar också Augsburgiska bekännelsens
Apologi om "boten" som ett "sakrament". Såsom det
enande bandet mellan det yttre tecknet (vattnet i
dopet, brödet och vinet i nattvarden) och själfva
saken framställde Luther först tron, men sedermera
Guds ord och löfte, hvarom han säger, att det är "det
största och bästa stycket af alla sakrament", samt att
därförutan "sakramenten äro döda och ingenting". Hade
han i början sagt, att tron t. o. m. kunde i nödfall
ersätta själfva sakramentet i dess yttre form,
så framhöll han däremot under den senare perioden
af sin verksamhet så mycket starkare sakramentets
oumbärlighet. I och med detsamma betonade han ock en
uppfattning af sakramenten, enligt hvilken de icke äro
endast tecken för nåden, utan vehikel för densamma,
enligt hvilken den gudomliga gåfvan är på ett
öfvernaturligt sätt närvarande i sakramentets yttre
element. Detta blef den lutherska kyrkans uppfattning,
sådan den i konkordieformeln bestämdt uttrycktes.
I den reformerta kyrkans lära tillbakavisas
hvarje föreställning om en magisk verkan af
sakramenten. Dessa förhålla sig till ordet likasom de
sigill, hvilka vidhängas en skriftlig urkund. Utan
ordet äro de intet, med ordet bidraga de till att
bekräfta detsamma. De förmedla icke frälsningen såsom
sådan; men de bära vittne om frälsningens fullbordade
faktum. Den reformerta kyrkans uppfattning af
sakramenten är äfven hufvudsakligen baptisternas,
metodisternas och andra urspr, från denna kyrka
utgångna samfunds. Motsatsen mellan den lutherska
och den reformerta kyrkans sakramentlära har,
i den nyare tiden, i den allmänna uppfattningen
småningom utjämnats. Ett uttryck härför är särskildt
unionen mellan båda kyrkorna i Tyskland. Men å
andra sidan har en hyperortodox riktning inom den
evangelisk-lutherska kyrkan (nylutheranismen)
sökt utbilda den lutherska sakramentsläran till
sina yttersta konsekvenser och velat bygga kyrkan
hufvudsakligen på sakramentsbegreppet samt därigenom
skarpare tillspetsat den konfessionella motsatsen
mellan de båda kyrkorna.
I anseende till analogien mellan de båda judiska
religionsbruken omskärelsen och påskalammet såsom
förbundstecken å ena sidan samt dopet och nattvarden
å den andra ha de kristne teologerna betecknat de
förstnämnda såsom "gamla testamentets sakrament".
A. F. Å.*
Sakramental, som tillhör eller som står i sammanhang
med ett sakrament. I den kristna teologien talas
om ett sakramentalt innehåll i gudstjänsten (till
skillnad från ett sakrificiellt), bestående däri,
att Gud talar och handlar med människan genom att
meddela henne sina gudomliga nådegåfvor. Se Kult. -
Sakramentaler ha fått betydelsen af sådana personer,
hvilka betyga en persons oskuld medelst ed på
sakramenten. - Sakramentalier (sacrame’nta minora)
kallas inom den katolska kyrkan sådana heliga
handlingar, som stå i ett visst inre sammanhang
med de sju sakramenten, utan att räknas dit. Sådana
handlingar äro t. ex. smörjeisen och fottvagningen,
handpåläggning, bestänkning med vigvatten (jfr
Benediktion). J. P.
Sakramentshus, arkitektoniskt utsiradt
förvaringsrum för monstransen och hostian. Ett
berömdt sakramentshus, förfärdigadt af bildhuggaren
Ad. Krafft, finnes i Lorenzkyrkan i Niirnberg.
Sakramentsstriden (jfr Sakrament) kallades den strid,
som mellan reformatorerna uppstod om nattvardsläran
och som blef hufvudorsaken till söndringen
mellan lutherska och reformerta kyrkan (se vidare
Nattvarden). I Sverige, dit under Gustaf I och Erik
XIV - i anledning af hugenottförföljelserna - många
reformerta invandrade från Frankrike, utgaf ärkebiskop
Laurentius Petri 1562 en skrift mot den reformerta
nattvardsläran. Erik XIV:s f. d. lärare Dionysius
Beurreus upptog utmaningen och försvarade nämnda
lära i en till biskop Johan Ofeegh i Västerås ställd
skrift. Slutet på striden blef för den gången, att
i ett k. mandat af 4 dec. 1565 förnekandet af Kristi
lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden och i
sammanhang därmed hela den reformerta uppfattningen af
Kristi person stämplades såsom "vrångvisa läror", och
främlingarna förbjödos att bland konungens undersåtar
sprida sina "villfarelser". (Jfr Beurreus.)
Sedermera upplågade striden ånyo, då Karl IX i samråd
med sin hofpredikant Micronius 1602 utgaf en för
hofförsamlingen afsedd handbok, hvilken af ärkebiskop
Olaus Martini angreps som kalvinistisk. 1604 utgaf
konungen en från reformert ståndpunkt skrifven bok om
den personliga föreningen mellan Kristi båda naturer
och om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
