- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
453-454

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sala silfvergrufva - Sala silfververk. Se Sala silfvergrufva - Salasser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sturarna andelar däri för statens räkning, biskoparna
i Västerås och Strängnäs fingo ock "komma in i
thet berget", d. v. s. fingo sig andelar anvisade,
och prästerskapet i allmänhet hade vetat förskaffa
sig större eller mindre parter däri. Gustaf Vasa
reducerade prästernas andelar, köpte eller tog andras,
och sålunda blef verket till största delen kronans,
ehuru ännu länge enskilda personer, "rotekarlarna",
där drefvo arbete. Kronan arrenderade ut sina andelar
i verket, som drefs under tillsyn af "fogdar". Verket
gynnades på allt sätt med privilegier, hvarjämte man
sökte främja tillströmningen af folk till verket
genom upplåtelse af jord (grufjord), skattefrihet
och andel af inkomsten. Det uppges, att under Gustaf
Vasas tid ända till 1,000 personer samtidigt haft
anställning vid Salberget. Allt silfver skulle lämnas
till kronans "sölfköpare", som betalte ett visst,
af kronan bestämdt pris för detsamma. Efter Gustaf
Vasas död aftog tillverkningen, som under hans tid,
grufvans glansperiod, uppgått till 15,000 lödiga
mark (3,190 kg.) om året. Stora ras inträffade i
grufvorna, emedan arbetet från början bedrifvits
utan omtanke för framtiden, det visade sig mycket
svårt att hålla grufvan fri från vatten, arbetets
faror medförde svårighet att skaffa arbetsfolk,
hvadan missdådare och krigsfångar skickades dit,
och det hela sköttes illa. 1609 var tillverkningen
endast 44 mark (9,35 kg.). Karl IX sökte därför
upphjälpa verket genom införskrifning af skickliga
tyska bergsmän, och Gustaf II Adolf arbetade mycket
för grufvornas iståndsättande. Den senare vistades
ofta på Väsby kungsgård vid Sala och ådagalade ett
aldrig tröttnande intresse för grufvan, dels genom
arbetets öfvervakande och ledning af kunniga män,
dels genom en mängd praktiska förordningar rörande
detaljer i grufdriften och de sociala förhållandena
vid Salberget. Men äfven under hans tid framträdde
åtskilliga missförhållanden därstädes på grund
af de osäkra eganderättsförhållandena, underslef
vid leveranserna till "sölfköparen", den närboende
allmogens betungande med körslor m. m. Gustaf Adolf
utnämnde då, 1631, den utmärkte Georg Grissbach
(f. 1587 i Tyskland, minörkapten 1624, d. 1651) till
bergmästare vid grufvan och anlade 1624 Sala stad
och bergslag, hvilken han för "bruksens idkeliga
drifvande" och till grufvans "styrkio" rikeligen
donerade med jord och andra förmåner. Grissbach
upparbetade verket genom anläggning af nya schakt
och en ordnad hushållning, ehuru först efter hans
död följderna af hans nit blefvo skönjbara genom
en ökad produktion. 1665 var silfvertillverkningen
7,122 lödiga mark (1,514 kg.), och 1673 uppgick
den till 8,251 l. m. (1,754 kg.). Sedan grufvan och
silfververket därefter varit ett par gånger af staten
utarrenderade till Sala bergslag, d. v. s. de borgare
och bergsmän, som innehade de 160 bergsmanstomter
med tillhörande jord, hvari Sala stad var indelad,
samt grufvan några år varit förpantad till kammarrådet
Gripenstierna för af honom till kronan lämnade lån,
blefvo 1682 grufvan och silfververket på evärdelig
tid "transporterade" på Sala bergslag, "så länge
the förmå hålla thet vid macht och på rätt bergsvis
bruka". Denna öfverlåtelse förnyades 1741, och skulle
bergslaget därefter betala tionde af allt
tillverkadt silfver till kronan. De ständiga krigen
under Karl XII:s tid medförde understundom svårigheter
att hålla verket i gång, och produktionen var under
1700-talets förra hälft mycket svag. Arbetet med
grufvans upphjälpande ur förfallet upptogs och leddes
af den som bergmästare i Sala 1734–61 verksamme,
energiske och skicklige Daniel Bergenstjerna (f. 1706,
d. 1772). Efter hans anvisning tillvaratogos äldre,
kvarlämnade malmer. Tillverkningen steg äfven,
men nedgick åter så, att i början af 1800-talet
allt gick med förlust. Produktionen var för låg,
silfverpriset sjönk, och arbetsprisen stegrades. Den
berömde I. H. af Forselles (se d. o. 2), som 1817 blef
"bergshauptman" i Sala, förbättrade de tekniska
anordningarna, silverproduktionen steg och var år
1863 2,298 skålpund 91 ort, det högsta den varit på
189 år. Sedan föll tillverkningen åter. Mot slutet
af 1870-talet förbättrades ånyo arbetsmetoderna,
och sedan 1880–81 ett nytt och mera fulländadt
anrikningsverk uppförts under ledning af ingenjör
A. Heberle, steg silfvertillverkningen ånyo. Heberle
uppfann jämväl på slutet af 1880-talet en metod
att på kemisk väg utdraga silfret i de gamla
affallshögarna (aftern). Bergslaget ville icke
öfvertaga uppfinningen. Heberle blef rik. Värdet
af de privilegier, bergslaget åtnjöt, motsvarades
ej af statens inkomst af verket, och stora trakter,
i synnerhet ö. om Sala stad, blefvo fördränkta genom
för verkets skull anlagda dammar. För åvägabringande
af torrläggning af dessa väcktes vid 1868 års riksdag
motion om upphörande af Sala bergslags arrende. Efter
mycket dryftande och många "utredningar" beslöt
riksdagen 1887, att grufvan och silfververket samt
den donerade jorden fr. o. m. 1888 skulle vara
bergslagets egendom, hvilket beslut stadfästes af
regeringen; men marken n. och n. ö. om staden fick
torrläggas. Omkr. 1,000 tnld åkerjord vunnos.

Bergslaget sålde fr. o. m. okt. 1890 grufvan, med
för driften lämpligt område, till det nybildade
Sala silfververks aktiebolag, som byggde ny hytta
m. fl. verk och inrättningar. Det gamla smältverket
hade legat vid Sala hytta n. ö. om staden; därvarande
stora damm skulle torrläggas. Affären gick dock
ej med fördel till följd af silfvervärdets fall,
hvarför grufvan i nov. 1894 såldes till Aktiebolaget
Salberget
, som i sin ordning 31 dec. 1905 öfverlät
det hela till Aktiebolaget Sala zink. Man tänkte
då att af i grufvan förekommande zinkmalm tillverka
bl. a. zinkhvitt efter en af G. de Laval uppfunnen
metod. Detta misslyckades, och grufvan med tillhörande
såldes i juli 1909 till Sala grufaktiebolag, som
smälter från andra håll inköpta blymalmer m. m. för
att hufvudsakligen tillgodogöra i dem förekommande
silfver. Den gamla grufvan bearbetas endast i
ringa mån.

Under de gångna 400 åren beräknas Sala grufva
ha gett 400 ton silfver, hvaraf 208 ton komma
på 1500-, 63 på 1600-, 37 på 1700- och 87 på
1800-talet; stegringen under det sistnämnda berodde
mindre på bearbetningen af några synnerligen rika
malmer än på de tekniska hjälpmedlens framsteg.
Th. N-m. J. N.

Sala silfververk. Se Sala silfvergrufva.

Salasser, en liten keltisk folkstam i transpadan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free