- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
499-500

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Salomonöaarna - Salomo och Markolfus - Salomos höga visa. Se Höga visan - Salomos ljusstake, bot. Se Lepidium - Salomos nycklar - Salomos oden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

särskildt på de mindre öarna, och på öarna Savo
och Bougainville finnas ännu verksamma vulkaner,
medan slocknade kratrar, fumaroler och heta
källor äro ganska talrika. Svaga jordbäfningar
förekomma ofta. Vid sidan af vulkanöarna finnes
en mängd mindre korallöar, hvarjämte korallref
omge nästan alla öars kuster. Den sydvästliga
öraden består af öarna Treasury l. Mono, Vela la
Vela (Vella Lavella), Ronongo, Kulambangra,
Rendova, Kausagi l. Nya Georgia, Marovo, Savo,
Guadalcanar l. Gela och Bauro l. S. Christoval; den
nordöstliga raden omfattar Buka, Bougainville,
Choiseul, S. Isabel, Malaita l. Mala l. Carteret
och Ulava. De största öarna äro Bougainville
(med Buka tills. omkr. 10,000 kvkm.),
Guadalcanar-Savo (6,560 kvkm.),
Malaita (6,380 kvkm.), Choiseul (5,850 kvkm.),
Isabel (5,840 kvkm.), Bauro (3,050 kvkm.)
och Kausagi (2,000 kvkm.). Det högsta berget
är Balbi på Bougainville (3,070 m.); de större S.
äro alla öfver 1,000 m. höga. Klimatet är tropiskt
hafsklimat med ett årsmedium af + 28°. I norra
delen förhärskar nordvästmonsunen, i den södra
sydöstpassaden; dock utbreder sig den förra under
sydsommaren (nov.–mars) öfver hela ögruppen,
medan under sydvintern (april–nov.) den senare
vinden sträcker sig längre mot n. Regnmängden
beräknas till 2,500–2,800 mm.; dock torde den
stiga väsentligen högre i öarnas inre bergstrakter.
Marken är fruktbar med utomordentligt rik och
frisk vegetation, hvilken bidrar att ytterligare
förhöja ögruppens stora naturskönhet. Den täta
urskogen såväl som invånarnas vilda natur ha dock
hindrat öarnas utforskande; på ingen af de större
har det lyckats någon europé att framtränga till de
centrala delarna. Däggdjursfaunan är lika fattig
som på de andra Söderhafsöarna och representeras
blott af flädermöss, svin, hundar och en liten
råtta. Dessutom finnas krokodiler, stora skaror af
papegojor och andra fåglar samt några få arter
praktfulla insekter. – Invånarna beräknas till
omkr. 200,000. De äro mycket mörkhyade
melanesier (se om denna rastyp Oceanien, sp.
439–440 och pl. I). – Öarna äro enligt fördrag af
1885 och 1900 delade mellan Tyskland och
England. Det förra landet eger Buka och Bougainville
med kringliggande småöar, inalles omkr.
10,000 kvkm. med 60,000 inv.; men 31 dec. 1914
ockuperades Bougainville af australiska trupper.
England eger allt det öfriga, omkr. 33,900 kvkm.
med 140,000 invånare. Från tysk sida har knappt
något försök gjorts till öarnas kolonisation, men
i den engelska delen uppges omkr. 8,000 har vara
odlade af hvita. Öarnas viktigaste handelsprodukter
äro kopra och trepang. – S. upptäcktes i febr.
1568 af spanjoren Mendaña de Neyra (se d. o.),
som ansåg dem rika på guld och trodde sig här
ha återfunnit bibelns Ofir, hvarför han gaf öarna
namnet S. Under två århundraden gjordes många
fåfänga försök att återfinna dem (man sökte dem
i östra delen af Stora oceanen). De återupptäcktes
först 1767 af Philip Carteret och 1768 af Bougainville
(se d. o.). Följande år gjorde fransmannen
Surville en resa till ögruppen, som han
kallade Arsaciderna, hvilket namn snart fick vika,
sedan Buache visat, att öarna verkligen voro
Mendañas Salomonöar. 1788 besökte engelsmannen
Shortland de västra öarna. Nästa vetenskapliga
expedition dit var d’Urvilles (1838). Senare ha
handelsfartyg, ett och annat engelskt örlogsskepp
samt missionärer (i synnerhet protestantiska) ökat
kunskapen om dessa öar, hvilka äro de minst kända
i Stilla hafvet.
J. F. N.

Salomo och Markolfus, medeltida sagomotiv om
judakonungen och hans vedersakare, hvilket har sitt
upphof i gammaljudiska arfsägner. I en grupp af
sagans behandlingar inlåter sig en demon i ordstrid
med Salomo; demonens namn är än Saturn, än Marcolf
(Marcoul, Morolf). Oftast svarar han på Salomos visa
ord med cynismer och gyckel. I en annan grupp åter
är handlingen en romantisk enlevering, för hvilken
en berättelse i 1 Kon. 3 ligger till grund. Se Vogt,
"Die deutsche dichtun-gen von S. und M." (1880),
Schaumberg, "Geschichte der sage von S. und M." (i
"Beiträge zur geschichte der deutschen sprache und
litteratur", II), Schaubach, "S. und M." (1881),
och Vin-centi, "Die altenglischen dialoge von S. und
Saturn" (1904). - En subjektiv omdiktning af sagan är
"Salomo och Morolf" af O. Levertin (1905).

Salomos höga visa. Se Höga visan.

Salomos ljusstake, bot. Se Lepidium.

Salomos nycklar (Miphtheach Schelomoh, Clavicula
Salomonis
), en gammal magisk skrift, som handlar
om andar och andebesvärjelser. Sitt namn fick den
på grund af den allmänna tron, att konung Salomo
egt magisk makt öfver andarna. Förut befintliga
handskrifter af detta flitigt brukade verk äro
försvunna; det är numera kändt endast genom en 1686
tryckt upplaga af A. Luppius (nytryck af Scheible i
"Das kloster", 1846).

Salomos oden är namn på en sångsamling, hvars
tillvaro inom den kristna kyrkan var bestyrkt sedan
midten af 200-talet, men med hvars innehåll man
blifvit bekant först genom dess offentliggörande
efter en på syriska affattad text af R. Harris 1909
och i utvidgad form 1911. Sångsamlingen, omfattande
ett 40-tal oden, har redan gett anledning till
en omfattande litteratur, därför att innehållet
berör en mängd religionshistoriska frågor, som
på det närmaste sammanhänga med kristendomens
första framträdande. Den syriska texten, som äfven
innehåller en öfversättning af Salomos psalmer
(se d. o.), röjer på flera punkter, att den är en
öfversättning från ett grekiskt original. Innehållet
är tydligen kristligt färgadt, men af kristendomens
djup och innehåll finnes där föga; i stället förråder
författaren (eller författarna) släktskap dels med
vissa apokalyptiska riktningar inom judendomen, dels
med mysteriereligionerna och hvarjehanda gnostiska
läror. Huruvida dessa egendomliga sånger urspr,
varit skrifna på semitiskt språk och till någon del
möjligen af judisk förf. – såsom bl. a. Harnack sökt
göra gällande –, är f. n. oafgjordt; i hvarje fall ha
försöken att uppvisa gränsen mellan den
eventuella kortare interpoleringen och det judiska
originalet icke ledt till något säkert resultat. En
fullständig förteckning på den hithörande litteraturen
lämnas i G. Kittels "Die oden Salomos
überarbeitet oder einheitlich" (1914). Inom den
svenska teologiska forskningen har innehållet i
Salomos oden behandlats af J. Lindblom i hans
arbete "Om lifvets idé etc." (1911), inom den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:45 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free