- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
527-528

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltskatt - Saltsleke - Saltströmmen. Se Saltfjorden - Saltsyra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samma belopp, träffar producenten, hvilken sedermera
uttar den hos afnämaren eller konsumenten,
och måste därför upptagas redan i det ögonblick,
då saltet lämnar produktionsstället för att ingå
i handelsomsättningen. Vid monopolet inträder
själfva skatteupptagningen senare under utbytets
förlopp hos afnämare eller konsumenter, senast i
det ögonblick, då saltet lämnar handeln för att
användas till konsumtion. Monopolet innebär,
att staten under uteslutande af den fria
konkurrensen ensidigt fastställer saltprisen.
Monopolet förekommer antingen som företrädesvis
produktions- eller företrädesvis handelsmonopol.
Produktionsmonopolet karakteriseras genom förbud
mot saltbrytning eller saltberedning af enskilda
personer, handelsmonopolet af förbud mot
handel med salt. Gemensamt för bägge
är förbudet för enskilda personer att
införa salt. Produktionsmonopolet tillförsäkrar
staten möjligheten af ett ensidigt fastställande
af saltpriset och upptagande af den däri inbegripna
saltskatten genom försäljning i första
hand
samt tillåter, äfven utan monopoliserande
af handeln och detaljförsäljningen, genom vissa
prismaxima för återförsäljningen, jämväl ett
bestämmande inflytande på detaljprisen. Handel med
och transport af salt – med undantag af genomförsel
– kunna därför vid produktionsmonopolet liksom vid
produktionsbeskattningen lämnas fria från
strängare kontroll. Produktionsmonopolet
förutsätter, att alla inländska saltverk drifvas
af staten. Handelsmonopolet förekommer i stater,
i hvilka icke salt produceras, eller där de staten
tillhöriga saltverken icke producera tillräckligt
för det inhemska saltbehofvet. Staten köper
då upp salt antingen utifrån eller af inhemska
enskilda saltverk och ombesörjer under offentlig
kontroll handeln med saltet.

Mot saltskatten
kan göras samma anmärkning som mot alla
förbrukningsskatter på nödvändighetsvaror,
nämligen den, att de drabba de mindre bemedlade långt
hårdare än de mera bemedlade. Därjämte har anförts
dess menliga inverkan för jordbruket och fabrikerna,
i hvilka salt ofta används som hjälpmedel vid
produktionen. Slutligen kunna mot saltskatten
som monopol göras samma invändningar, som gälla
mot hvarje monopolisering för statens räkning.
Å andra sidan torde det i de flesta fall knappt
vara möjligt att afskaffa saltskatten, där den en
gång finnes, då den tillför det allmänna ett högst
betydande inkomstbelopp (t. ex. i Tyskland omkr. 60
mill. mark, i Italien omkr. 80 mill. lire).

Saltskatt i en eller annan form har sedan mycket
långt tillbaka användts som en viktig inkomstkälla
för staten. I det gamla Rom skall ett saltregal
ha införts redan 506 f. Kr., och under medeltiden
förekommo i Europa allmänt dels saltmonopol (så i
allmänhet i de tyska länderna), dels andra former af
saltskatt. F. n. förekommer produktionsskatt på salt,
i förening med en salttull till motsvarande belopp på
från utlandet infördt salt, i Tyskland, Frankrike
och Nederländerna. Österrike, Italien, Schweiz,
Balkanstaterna m. fl. länder ha saltmonopol. Blott
införseltull på salt ha Norge, Danmark, Ryssland,
Spanien, Portugal och Förenta staterna. I Sverige
förekommer icke någon form af saltbeskattning, och ej
heller i England, Belgien och Japan. Jfr
"Handwörterbuch der staatswissenschaften"
(art. Salz und lalzsteuer).
(Å. W:son M.)

Saltsleke, veter., kallas en blandning af
pulve-riseradt koksalt, malört, svarta enbär och
andra växtämnen, tillsammans med trätjära hoprörd
till ett mos, hvilket utbredes på en träkubb och
ställes i fårhus, för att fåren må kunna slicka
därpå. I det foder eller den dryck, som fåren erhålla,
Innes nämligen flerstädes mindre koksalt, än djuren
behöfva, hvarför man ger fåren koksalt tillsammans
med nämnda ämnen. Men då det i saltsleket är endast
koksaltet, som för kreaturen är af nytta, kan denna
blandning ersättas genom stycken af stensalt, sådant
det brytes ur saltgrufvor, eller genom tjärblandadt
s. k. sillsalt. Äfven för hästar och nötkreatur
kan det på ställen, där dessa djur visa begär efter
koksalt, vara nyttigt att fästa ett stycke stensalt
vid djurens krubba, för att de efter behag må kunna
slicka därpå. C. A. L.*

Saltströmmen. Se S a 11 f j o r d e n.

Saltsyra, kem., lösning af klorvätegas i vatten
(se Klor, sp. 332), framställdes af alkemisterna
till en början genom upphettning af koksalt med
järnvitriol. Senare (1658) lärde G l a u b e r (se
denne) att bereda syran af koksalt och svafvelsyra,
hvarvid som biprodukt erhålles det efter honom
benämnda glaubersaltet, natriumsulfat. Saltsyran
erhölls förr nästan uteslutande som biprodukt vid
beredning af soda enligt Leblancs metod (se S o d
a). Sedan emellertid tillverkningen af leblancsoda
till större delen upphört, framställas numera,
i England, Frankrike och Tyskland, stora mängder
saltsyra enligt en 1870-72 af Hargreaves och R
o b i n s o n angifven metod, genom inverkan af
svafvelsyrlighet, luft och vattenånga på koksalt
enligt reaktionsformeln:

2NaCl + S02 + O + H20 = Na2S04 + 2HC1.

Koksaltet, formadt till stycken af en half
tegelstens storlek, befinner sig i ett system af
10 stora gjutjärnscylindrar (af 5,5 m. diam. och
3,7 m. höjd, rymmande 50 ton). Genom systemet
ledas rostgaser från kisugnar (af samma slag som vid
bly-kammarprocessen, se Svafvelsyra), med öfver-skott
af luft samt vattenånga i lämplig mängd. Gaserna
ledas uppifrån nedåt genom systemet och på sådant
sätt, att de först träffa redan färdig-bildadt
sulfat och sist rent klornatrium. 8 cylindrar
hållas samtidigt i gång, medan de 2 andra tömmas
och beskickas på nytt. Reaktionen går långsamt
och kräfver en temperatur af 500° (ej öfver 600°,
emedan blandningen af natriumklorid och -sulfat då
börjar smälta). Den bildade gasblandningen innehåller
ungefär 10 volymprocent klorväte, som på vanligt
sätt absorberas af vatten i absorptionstorn (se
Reaktionstorn). Det vid Hargreavesprocessen jämte
saltsyran i stora mängder erhållna natriumsulfatet
har vidsträckt användning för tillverkning af glas,
sulfatcellulosa, ultramarin, svafvelnatrium och
soda. - Saltsyra bildar en skarpt sur, frätande
vätska, som ryker i luften, om den håller mer än 25
proc. klorväte. Den benämnes då rykande saltsyra. En
vid 16° mättad lösning af klorväte i vatten håller
42,6 proc. HC1. Saltsyras halt af klorväte bedömes
enklast efter dess specifika vikt, hvilken stiger
med klorvätehalten så, som följande tabell utvisar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:01 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free