Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltykov, Michail Jevgrafovitj - Saltza, von, svensk adlig ätt - Saltzman, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
531
Saltza-Saltzman
532
återverkan på husbönderna själfva är familjekrönikan
Gospoda Golovlevy (1880; tysk öfv. i Re-clams
bibl.). Hans utländska resebref Za rubezjem
(På andra sidan gränsen, 1881) innehålla fina
iakttagelser och jämförelser mellan Ryssland och
västerlandet. S. intar en säregen ställning i den
ryska litteraturen genom sin burleska satir, som
ofta döljer sig i ett svårfattligt bildspråk och
dunkla uttryckssätt med en egenartad terminologi,
men bakom det ofta grofkorniga skämtet gömmer sig
ett djupt vemod i förening med sedlig harm och varm
fosterlandskärlek. Hans samlade skrifter utgåfvos 1889
(4:e uppl. 1900 i 12 bd, med biografisk inledning af
K. K. Arsenjev). A-d J.
Saltza, von, svensk adlig ätt, härstammande från Ober-Lausitz
(Sachsen). En medlem af den tyska familjen, Bernhard
von S., slog sig före 1618 ned i Estland och gick i
svensk krigstjänst. Hans sonsons söner Evert Fredrik
(f. 1681, d. barnlös 1750 som öfverstelöjtnant)
och Jakob Ludvig (se S. 1) naturaliserades 1731 som
svenska adelsmän. Den senare blef 1755 friherre;
en af dennes söner (se S. 2) och en hans sonson
(se S. 3) blefvo grefvar, den förre 1778, den
senare 1843. Grenar af den i Estland kvarstannande
ätten introducerades 1759 på Estlands och 1823 på
Kurlands riddarhus.
1. Jakob Ludvig von S., friherre, krigare,
ämbetsman, f. 8 okt. 1685 i Livland, d. 29 maj
1763 i Göteborg, deltog med stor tapperhet i
Karl XILs krig, blef 1751 generalmajor och var
1751-62 landshöfding i Jönköpings län.
1755 upphöjdes han i friherrligt stånd. När efter
freden i Nystad det förelades honom valet mellan att
bli rysk undersåte och behålla sina stora gods i
Livland eller stanna kvar i Sverige och förlora
sina gods, så vida de ej inom viss kort tid kunde
försäljas, valde han det senare.
2. Hugo Herman von S., grefve, den föregåendes son,
krigare, landtmarskalk, f. 16 aug. 1726, d.
l mars 1785 i Stockholm, deltog som
kapten och major med stor tapperhet i Pommerska
kriget, utnämndes 1770 till öfverstelöjtnant och
1772 till öfverste, det sista som belöning för sitt
deltagande i Gustaf III:s revolution. S. var en af
de få, som fullständigt invigts i förtroendet rörande
denna; han var afsedd att vara konungens råd-gifvare
under Sprengt-portens frånvaro i Finland. När
den öfverenskomna revolutionsplanen sedan i hast
måste ändras, uppgjorde S. skriftligen den plan
till statskuppen i Stockholm, som konungen följde,
och styrkte honom ifrigt till fasthet, ehuru han af
sjukdom hindrades att aktivt deltaga 19 aug. 1774
förordnades han till landshöfding i Halland, och 1776
utnämndes han till generalmajor. Vid 1778 års riksdag
kallades han af konungen till landtmarskalk och torde
ha skött detta svåra uppdrag till konungens belåten-
het. Under riksdagens lopp erhöll han greflig
värdighet.
3. Edvard Fredrik von S., grefve, den förres
brorson, skriftställare, f. 15 maj 1775 på
Åsakatorp i Västergötland, d. 8 april
1859 på sin gård Mem i Östergötland,
tjänstgjorde några månader som . fänrik vid
Älfsborgs regemente, men egnade sedan
sitt lif dels åt hof-tjänst, dels åt
industriella företag och åt författarskap.
Utnämnd till kammarjunkare af Gustaf IV Adolf 1798,
avancerade han vid Karl Johans regeringstillträde
till öfverstekammarjunkare och upphöjdes 1843
i grefligt stånd. S., som var af en
mystiskt kontemplativ läggning och ifrigt
intresserade sig för frimureriet, törfattade ett
stort antal religiösa och skönlitterära arbeten.
Bland de förra märkas Bönebok (1811; omkr.
50 uppl.), Christeliga betraktelser öfver
altarets sakrament (1826, flera uppl.) och
Christeliga betraktelser öfver Johannis evangelium
(1829). Af hans vittra skrifter må nämnas En tysk
riddares berättelse (1810; under pseud. Johan von
Turneisen), Snö Sigvaldsson och Gauta den fagra
(1834), De siste folkungarne eller grundläggningen
af S:ta Clara kloster (1836) och Skildringar
ur sällskapslifvet (s. å.). Till den under
Wallins ledning arbetande psalmbokskommittén insände
S. under titeln "Prof-psalmer" öfver ett 70-tal
omarbetningar af nummer i 1695 års psalmbok, hvilka
dock kommittén förklarade sig icke kunna godkänna
"på grund af bristande grammatikalisk riktighet och
vårdslös meter". En del af dessa bearbetningar
infördes i förf:s ofvannämnda "Bönebok". Ett häfte
anteckningar ur släktkrönikan, som fanns
bland hans efterlämnade papper, utgafs 1912 (af N.
Sjöberg) under titeln Familjeanekdoter och
minnen från barndomen.
4. Karl Fredrik von S., friherre,
den föregåendes sonson, målare, f. 29 okt. 1858
i Örtomta, Östergötland, d. 10 dec. 1905 i New
York, studerade vid konstakademien i Stockholm
1878- 82 och därefter i Bruxelles och Paris.
1892 ff. var han lärare vid konstskolor i S:t
Louis, Chicago och New York. Han målade
hufvudsakligen porträtt (Konstnärens dotter i
helfigur, 1896, Nationalmuseum i Stockholm),
men äfven genrer i olja, akvarell och pastell, l
o. 2. (L. S.) 3. (E. N. S-g.) 4. G-g N.
Saltzman, Fredrik, finsk universitetslärare,
f. 19 okt. 1839 i Helsingfors, d. där 4 maj 1914,
blef 1857 student, 1867 med. doktor, 1871 docent
i kirurgi, 1879 e. o. och 1883 ord. professor i
kirurgi i Helsingfors. Tack vare sin konsekvent
genomförda antiseptik och aseptik blef han den
förste, som i Finland med framgång utförde de
stora bukoperationerna, och genom stor förmåga som
operatör och klinisk lärare utöfvade S. ett mycket
betydelsefullt inflytande på läkarutbildningen i
Finland. Organisatorisk förmåga ådagalade S. redan
vid uppförandet af det nya kirurgiska sjukhuset i
Helsingfors, och för densamma öppnades ett vidsträckt
fält, då han 1890 utnämndes till generaldirektör
i Medicinalstyrelsen i Finland. Tyvärr voro dock
förhållandena sådana, att hans i många stycken
vidsynta förslag långtifrån alltid blefvo realiserade,
men i alla fall kunde han uppvisa en lång rad
viktiga reformer som resultat af sin verksamhet,
då han 1901 ansåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
