Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samfärdsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
573
Samfärdsel
574
Samfärdsel (Kommunikationer), en genom människors
åtgärd verkställd förflyttning af personer och gods
eller öfverbringande af underrättelser mellan skilda
orter eller inom en och samma ort. I sin högsta
utveckling tar denna förflyttning form af en hela
jorden eller en stor del af densamma omspinnande
förbindelse, världssamfärdsel (se nedan). Ja
människans inbillningskraft har sysselsatt sig
med möjligheten af en samfärdsel mellan jorden
och andra himlakroppar. Samfärdseln har varit en
af de mäktigaste faktorerna vid människosläktets
såväl kulturutveckling som materiella förkofran;
särskildt för handeln (se Handel) är den en nödvändig
förutsättning.
Vid samfärdseln har man att taga i betraktande
vägen, d. v. s. det af stånd, som skall
öfvervinnas, de fortskaffningsmedel, hvarigenom
detta öfvervin-nande sker, och den kraft (motor),
som sätter fort-skaffningsmedlen i rörelse.
Vägen för samfärdseln kan gå till lands, öfver vatten,
under vatten och genom luften. Vägen till lands är
fri eller bunden. I första fallet går vägen, hvar
den kan taga sig fram, såsom i skogen ("stigen")
eller på hafvet. Eller ock äro kommunikationerna
bundna till vissa linjer (landsvägar, numera ej
sällan af lagbestämd bredd) eller till skenor,
kuggar eller linor o. d. (se nedan). Samfärdseln
skedde naturligtvis ursprungligen på de egna benen
med bördor i händerna eller på ryggen. På detta
och närmast följande stadium af samfärdseln (se
nedan) är vägens beskaffenhet af stor vikt; hur
stor skillnad vägen kan åstadkomma, synes af det
faktum, att en häst på en dålig väg, t. ex. i sand,
kan utveckla endast Vio af den kraft, som är möjlig
på en god chaussée. Betydelsen af goda vägar kände
redan babylonier, perser, greker, romare (om deras
ännu i dag delvis begagnade förträffliga härvägar se
Romerska riket, sp. 729) samt inkafolket i Syd-Amerika
m. fl. Dylika vägar äro antingen stenlagda efter en
ganska komplicerad metod eller makadamiserade (se
Makadamisering och hänvisningarna därifrån). Inom
de stora städerna äro ju vägarna (gatorna; se
Gatläggning) ej sällan lagda med asfalt eller
trä. Landsvägarna ha den fördelen, att de tillåta
en mycket starkare stigning än de flesta andra
kommunikationsleder samt att anläggningskostnaden
blir mindre; dock blir underhållet i stället så
mycket dyrare. Vägbyggnadens historia är analog med
folkens. Högt stående hos romarna med deras starka
statsmakt, blef den under medeltidens början allt
sämre, men fick en renässans under Karl den store i
västern och det tidigare kalifatet i östern. Under
feodal väsen dets första tid sjönk nivån för
att åter höjas under korstågstiden med dess nya
handelsförbindelser. Men småfurstarnas bristande
förmåga eller vilja förstörde åter alltsammans, till
dess genom den oerhörda kommersiella uppblomstringen
efter upptäckten af sjövägarna till Amerika och Indien
en förbättring åstadkoms, som dock ej gjorde sig fullt
gällande förrän under den oinskränkta furstemaktens
tid. Under Napoleon I uträttades mycket, men först
senare på 1800-talet inträdde vägbyggandets "klassiska
period"; detta blef möjligt endast genom staternas
mellankomst. Man insåg också, att järnvägarna för
att ernå full rentabilitet
behöfva ett ordnadt och fullständigt supplementärnät
af landsvägar. - Bland egentliga fordon var nog
"drogen" det ursprungligaste; snart fann man, att
tunga saker kunde transporteras genom att rullas på
valsar (runda trädstammar): därur utvecklade sig
sannolikt hjuldonen; fyrhjuliga vagnar omtalas
först hos perserna. Redan hos romarna funnos
många olika slags vagnar, ofta praktfulla, ehuru
obekväma, då de voro utan fjädrar. De romerska
vagnarna voro stundom täckta. På 1400-talet
började man hänga upp vagnskorgen i remmar (först
i Ungern). Fjädervagnar och omnibusar ha utvidgat
trafikmöjligheten. Automobilernas (se A u t o m o b
i l, äfven i Suppl.) allmännare bruk har fulländat
landsvägens kommunikationsmedel, bland hvilka äfven
cykeln (velocipeden) med eller utan motor spelar en
roll. - Den kraft, som först användes för transport,
var ju människokraften, och därvid presteras ännu i
dag det otroliga t. ex. af de armeniske hammalerna
(bärarna) i Konstantinopel, af kolhyfvare och
kringvandrande gårdfarihandlare. Människokraften
används äfven att draga varor och personer;
ännu i dag är jinri-kisha (se d. o.) ett vanligt
personbefordringsmedel i Japan, liksom portschäsen
(se d. o.) en gång var det i Europa och palankinen
(se d. o.) ännu delvis är det i Indien och Kina. Redan
i en urminnes forntid, före fordonens uppfinning,
förstod människan att göra vissa bär- och dragstarka
djur till lydiga tjänare. Med rätta räknas detta som
en af människoförståndets triumfer. Så säger Sofokles
i sitt berömda första "stasimon" i "Anti-gone", som
börjar med: "Mycket är sällsamt, intet dock mera
sällsamt än människan", om djurens tämjande: "Med
konst hon tvingar skogens åbo, strof vande djuret
på bergen och bringar den prydligt bemanade fålens
och härdiga bergtjurens hals att bära oket". Hästen
var dock sannolikt ej det första djur, som fick gå
under oket, utan åsnan, som hade stor användning hos
de äldre fornegypterna. Hästen förekommer tidigt
i Egypten (se Hästen, sp. 183); semiterna tyckas
emellertid först ha visat dess användbarhet för
en hel del fredliga och krigiska ändamål. Kamelen
(jfr art. Karavan) begagnades redan på 1300-talet
f. Kr. i Egypten som lastdragare, mulåsnan från
800-talet f. Kr. Elefanten användes i forntiden
hufvudsakligen i krig. Nötkreaturen ha sedan gammalt
brukats som dragdjur; ännu i medeltiden foro de
frankiske "rois fainéants" till "Marsfältet" efter
oxar. Hundar som dragare förekomma ju hos eskimåerna
och användas af pionjärerna i Alaska som dragare (Jack
London har skrifvit en hel roman om en sådan hund),
liksom af de franske bönderna framför grönsakskärror
o. s. v. Lappar och samojeder färdas efter renen, och
lamadjuret bär bördor öfver Anderna. T. o. m. fåglar
kunna i viss mån tjäna att bära bördor. Falken
kan hämta ned bytet ur molnen och dufvan flyga med
bref. Och ännu mångfaldigare är djurens användning
i religionernas myter. Krishna rider på en tjur,
Dionysos dragés af tigrar, Afrodite af dufvor,
Tor af bockar och Freja enligt en sen myt af kattor
m. m. Förstärkt människokraft har stundom användts
som motor (trampvagnar, cyklar, dressiner o. d.). Nu
för tiden spelas den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
