Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - San Angelos borg - San Antioco [-tiåkå], ö. Se Antioco - San Antonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång, stod Hadrianus’ porfyrsarkofag, som är
försvunnen; locket till den (möjligen dock till en
annan sarkofag) finnes kvar och används som dopbäcken
i Peterskyrkan. Byggnaden (fig. 1) hvilade på en
kvadratisk substruktion af gjutmassa, beklädd med
travertin; hvarje sida i kvadraten är 90 m. lång och
31 m. hög. Därofvanpå höjde sig en cirkelrund byggnad
möjligen i två våningar af peperino och travertin,
67 m. i genomskärning, en gång marmorklädd, omgifven
af pilastrar samt öfverskuggad af statyer. Därpå
skall enligt somliga ha funnits ett högt torn
med kvadratisk bas; öfverst stod en kvadriga
med Hadrianus’ kolossalbild (hufvudet bevaras i
Vatikanens Sala rotonda). Det kvadratiska tornet
skall enligt en åsikt ha täckts af en kägelformig
jordhög. Med säkerhet torde ej mycket i denna sak
kunna afgöras. Nu för tiden är nästan allt detta
borta. Som en ersättning i fråga om skönhet och
intresse finnas i stället praktfulla salar och hemska
fängelser samt åtskilliga rum för krigsändamål. Ty
Hadrianusgrafven har en rik och skiftande historia. Ej
osannolikt är, att mausolén af kejsar Aurelianus
(d. 275) förvandlats till ett brohufvud för
Aeliusbron’, en af hufvudlederna in i Rom från n.,
därigenom att fasta murar byggdes mellan mausolén
och bron; äfven i sin ursprungliga gestalt utgjorde
grafven en stark fästning och behöfde sålunda ej
särskildt befästas. Marmorstatyerna på rotundan påstås
Belisarius 537 ha låtit vräka ned öfver de belägrande
goterna, som 538 lyckades eröfra borgen; den återtogs
dock af Narses 552. Då en förskräcklig pest 590
rasade i Rom, skall påfven Gregorius den store ha
sett ärkeängeln Mikael öfver S., stickande sitt svärd
i skidan, hvarefter sjukdomen upphörde. Till minne
däraf lades ett litet kapell på toppen, S. Angelus
inter nubes, hvaraf Moles Hadriani fick sitt nya
namn. Under de dunkla århundraden, som följde,
var den förfallande borgen alltjämt Roms starkaste
fästning. Där öfverfölls Johannes X af Marozias parti;
den usla kvinnan kunde behärska Rom just därigenom,
att hon innehade S. Kejsar Otto III intog det, då i
händerna på "senator omnium romanorum", patriciern
Crescentius (996), och sedermera innehades det af de
kejserligt sinnade grefvarna af Tusculum. I S., som
hans anhängare Pierleone tagit från hans fiende Cenci,
var Gregorius VII instängd af de kejserliga trupperna,
då normanderna ryckte honom till undsättning. Släkten
Pierleone innehade med något afbrott fästningen till
omkr. 1155. Sedan var den i påfvarnas händer till
Nikolaus III (1280), som omändrade mausolén till en
fästning med tinnar. Till släkten Orsini kom den 1312,
sedan den under denna släkts fejder med ätten Colonna
eröfrats af "folket". Sedan betade getter och svin
där. Redan på 1200-talet hade en täckt gång byggts
till Vatikanen. Bonifatius IX (1389–1404) försåg
S. med två väldiga sidotorn och tre andra mindre
vid fyrkantens hörn. Humanisten Poggio fann 1402
fasaden så oskadad, att han kunde läsa den antika
inskriften. Bonifatius byggde ett nytt palats på
toppen, som på det praktfullaste dekorerades af
Pinturicchio och andra konstnärer. Alexander VI
(Roderigo Borgia) förskönade detta renässanspalats
ytterligare och byggde det s. k. Torre Borgia,
hvilket sedan nedrefs af Urban VIII
(1623–44). Paul III (Farnese) lät tillbygga en ny
våning. Julius II, Leo X och Klemens VII förskönade
det inre ytterligare. Den
 |
| Fig. 2. San Angelo i slutet af 1500-talet, med Torre Borgia och Julius II:s loggia. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
