Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandjord - Sandjägarfamiljen - Sandkalk, petrogr. Se Grönsandsten - Sandkildfoss - Sandkol, geol. Se Stenkol - Sandkryparsläktet - Sandkulturmetod, landtbr. Se Landtbrukskemi, sp. 1084 - Sandlilja - Sandloppan, zool. Se Loppor - Sandlärkan, zool. Se Lärkor - Sandlöparen - Sandmask - Sandmezzotint. Se Blåsgrund - Sandmusslan, Mya arenaria, zool. Se Mya och Myahafvet - Sandmylla, landtbr. Se Mulljord - Sandmärgel, geol. Se Jordarter 2 och Märgel - Sandnarv, bot. Se Arenaria - Sandnes - Sandnessjöen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och de af dessa sammansatta jordarterna samt för
bestämning af dessa och deras mekaniska egenskaper,
räknas som sandjord icke plastiska jordslag med
fasthetstal icke öfver 7, och dessa jordslag
indelas i följande klasser: mjunor och momjunor,
öfvervägande bestående af mjuna (mineraldelar af
0,02–0,002 mm. kornstorlek) och visande benägenhet
att sammanflyta; mojord och sandmojord, eller vanlig
sandjord, bestående hufvudsakligen af mo (0,2–0,02
mm. kornstorlek), gröfre sandjord, till största
delen bestående af sand (af 0,6–0,2 mm. groflek),
grusjord med öfvervägande kornstorlek öfver 0,6
mm., samt grusrik moränjord, bestående af sand och
mo med inblandade stenar. (Litt.: "Landtbr. akad:s
Handl. och Tidskr.", 1912, sid. 438–463.) Sandjordens
bördighet stiger i stort sedt med finkornigheten
och den däraf beroende vattenhållande förmågan, men
beror därjämte af de ingående blandningsdelarnas
halt af växtnäring, så att mullämnen, lera,
glimmer och fältspat öka, kvarts och järnrika
mineral minska fruktbarheten. Jfr Jordarter 2.
H. J. Dft.
Sandjägarfamiljen, Cidndeflidce, zool., familj
af gruppen Adephaga bland skalbaggarna. Hit höra
medelstora, undertill metallglänsande rof baggar
med långa, smärta ben, smal halssköld, stort hufvud
med mycket utstående ögon, trådformiga antenner,
kraftiga, krökta och mycket hvasstandade öfverkäkar
samt ovanligt starkt utbildade palper. Täckvingarna
äro vanligen prydda med gula teckningar på grön
eller brun botten. Larverna gräfva i marken lodräta
gångar, i hvilkas mynning de med utspärrade käkar
lura på smådjur, som utan att märka faran passera
midt öfver försåtet. För att kunna fasthålla och
neddraga i sin gång ett mot-sträfvigt byte är larven
på ryggen utrustad med två uppåtriktade kitinhakar. I
Sverige finnas 4 arter, tillhörande det stora släktet
Cicindela. De vistas företrädesvis på torra, soliga
marker i skogs-bryn. Vanligast är den redan tidigt
på våren jagande gröna sandjägaren, C. campestris,
grön med gula fläckar på täckvingarna. Nästan lika
vanlig i sandiga tallskogsbryn är skogs-sandjägaren,
C. silvatica, som har mörkbrun grundfärg. -. Af
familjens omkr. 1,400 arter tillhöra de flesta
tropiska länder. Åtskilliga visa vackra exempel på
skyddande likhet i färg med den mark, på hvilken
de vistas. Släktet Pogono-stoma på Madagaskar
har anpassat sig för lefnadssätt i träden.
G. A-z.
Sandkalk, petrogr. Se Grönsandsten.
Sandkildfoss, ett 6 m. högt vattenfall i Tryssilelven
(Klarälfven) på själfva gränslinjen mellan Norge
och Sverige. S. vållar ofta svårigheter för
timmerflottningen från Norge till Klarälfven.
K. V. H.
Sandkol, geol. Se Stenkol.
Sandkryparsläktet, Gobio, zool., tillhör
fam. karpfiskar (Cyprinidce), ordn. blåsmunnar
(Mala-copterygii), inom fiskarnas klass. Kroppen
är lång-lagd, smal, försedd med tämligen stora
fjäll. Nosen har två skäggtömmar. Kygg- och analfenan
äro, till skillnad från denna fena hos karpsläktet
(se d. o.), utan tandad stråle; stjärtfenan är
klufven. Sandkryparen, Gobio fluviatilis, är ofvan
grönaktig med svartaktiga fläckar, under hvitaktig,
10-15 cm. lång, lefver i rinnande vatten samt lif
när sig företrädesvis af animalisk föda.
Köttet är välsmakande. Den förekommer i södra Sverige
(Skåne, Småland, Halland). L-e.
Sandkulturmetod, landtbr. Se Landtbrukskemi,
sp. 1084.
Sandlilja, Anthericum, bot., är ett till
fam. Liliacece, underfam. Asphodeloidece hörande
släkte af liljeliknande/ tämligen högväxta, glatta
örter ined gräslika blad, tuflikt uppväxande från
rotstocken, och bladlös stjälk, som upptill antingen
är odelad, så att de hvita, st järnlika blommorna
sitta i en klase (A. liliago), eller förgrenar sig,
så att blomställningen bildar en grenig klase eller
vippa (A. ramosum). Nämnda arter, de enda svenska,
förekomma sällsynt på sandiga, torra ställen i Skåne,
Blekinge samt på Gottland och Öland. De flesta öfriga
arterna äro afrikanska. O. T. S. (G. L-m.)
Sandloppan, zool. Se Loppor.
Sandlärkan, zool. Se Lärkor.
Sandlöparen, Calidris arenaria, zool., tillhör
fam. Charadriidce, ordn. Charadriiformes bland
fåglarna. Den skiljer sig från de närstående
små-snäpporna hufvudsakligen genom saknaden af
baktå. Näbben är af ungefär samma längd som tarsen,
smal, rät, blysvart; vingarna äro spetsiga. Ofvan är
fågeln svart med rostbruna fläckar, undertill hvit,
framtill rostgul. Kroppslängd 18 cm. Sandlöparen har
sitt sommartillhåll i den högre norden; därifrån
beger den sig vid vinterns annalkande söderut och
träffas då liksom om våren vid Sveriges hafs-kuster,
såväl vid de västra som de östra. Dess föda består
af insekter, maskar och smärre vattendjur samt
i högsta norden äfven knoppar och späda skott.
L-e.
Sandmask, Arenicola, zool., släkte tillhörande
borstmaskarnas ordning, Chcetopoda, af ringmaskarnas
klass, Annelides. Hufvudsegmentet är litet,
utan trefvare och ögon. Främre kroppsdelen är
förtjockad. De bakre segmenten sakna fotknölar. En
art, A. piscatorum, allmän vid Nordsjöns och
Medelhafvets stränder, gräfver gångar och sväljer
sanden för de i densamma befintliga organiska
beståndsdelarnas skull. Sandmasken användes som agn.
L-e.
Sandmezzotint. Se B l å s g r u n d.
Sandmusslan, Mya arenaria, zool. Se Mya och Myahafvet.
Sandmylla, landtbr. Se Mull jord.
Sandmärgel, geol. Se Jordarter 2 och Märgel.
Sandnarv, bot. Se Ar en aria.
Sandnes. 1. Köping ("ladested") vid Gandsfjordens
innersta vik, i Höilands pastorat, 15 km. s. om
staden Stavanger, Norge. Där låg redan omkr. 1650
ett fiskeläge. Ladested blef S. 1860. Liflig
industri, bl. a. yllefabrik, kamgarnsspinneri,
trävarufabriker, möbelfabrik, mekanisk verkstad,
flera lergodsfabriker och tegelbruk m. m. S. är en
blomstrande handelsplats med stort och rikt uppland i
Jæderen, hvars järnväg (Stavanger–Ekersundsbanan)
passerar S. 2,595 inv. (1910). – 2. Gård på
Alstenö (se d. o. och Sandnessjöen), Norge.
1 o. 2. K. V. H.
Sandnessjöen, fiskeläge och tilläggsplats för
ångbåtar, knutpunkt för Nordlandstrafiken, på
nordspetsen af ön Alsten, Stamnes härad, Nordlands
amt, Norge. 533 inv. (1910). S., som är säte för Det
helgelandske dampskibsselskap, anlöpes af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
