- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
763-764

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Santo Espiritu [-tå -to], vanligen kalladt Sancti Spiritus (se d. o.) - Santolina - Santoner - Santonin - Santorin, ö och stad. Se Thera - Santorio - Santos - Santos [-tås], Francisco - Santos Alvarez

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Santo Espiritu [-tå -to], vanligen kalladt Sancti
Spiritus
(se d. o.).

Santolina L., bot. farm., ett till fam. Compositæ,
afd. Anthemideæ inom Tubulifloræ, hörande släkte
af starkt luktande halfbuskar. De små långskaftade,
gula blomkorgarna äro homogama, kronorna ha bikrona,
pappus saknas. Den i våra växthus och boningsrum
icke sällan odlade S. chamæcyparissus har jämbreda,
kamlikt delade, grågröna blad. Grentopparna med bladen
af denna till södra Europa hörande art, Summitates
santolinæ
, ha stark aromatisk lukt och smak. Ur
frukterna fås flyktig olja, som är ett kraftigt mask
dödande medel. Flera andra arter ha samma egenskaper.
        O. T. S. (G. L-m.)

Santoner (lat. santones l. santoni), ett
stort och mäktigt keltiskt folkslag i romerska
prov. Akvitanien, vid Atlantiska hafvet, s. om
piktonernas område. Santonernas land (Santonia)
motsvarades af franska prov. Saintonge. Deras
hufvudstad var Mediolanum (nu Saintes). Jfr Galler,
sp. 620.

Santonin, kem. farm., en i färglösa, i
ljuset gulnande, i vatten nästan olösliga nålar
kristalliserande förening, C15 H18 O3, som förekommer
i maskfrön (se d. o.) och är denna drogs verksamma
beståndsdel. Santonin är en laktonartad, från naftalin
härstammande anhydrid, som användes i medicinen
för att afdrifva trindmask, särskildt spolmask
(Ascaris) och äfven änger (Oxiuris). Santoninet
dödar icke maskarna – dessa afgå lefvande –,
utan synes endast misshaga och oroa dem. Santonin
är emellertid ganska giftigt för människan. Som
första tecken till förgiftning framträder ibland
redan vid vanliga doser ett egendomligt färgseende:
först synas föremålen öfvergående blåaktiga eller
violetta, därefter uppfattas under längre stund
särskildt belysta föremål lifligt gula (xantopsi),
medan blå och violetta föremål ses blott som mörka
utan bestämd färg. Företeelsen anses bero på först
en öfvergående retning och därefter en förlamning af
de nervbildningar i ögats näthinna eller i synnerven,
som äro afsedda att förmedla uppfattningen af violett
ljus. Förgiftning med större doser leder bl. a. till
kräkningar, knip och diarré, medvetslöshet och
egendomliga former af anfallsvis uppträdande
kramp. Mera sällan följer döden (genom förlamning
af andningen). Santoninet uppsuges till någon del
redan i magsäcken under medverkan af saltsyran i
magsaften. Denna uppsugning, som kan leda till
förgiftning och ej afses, då santoninet ju skall
verka på maskarna i tarmen, motverkas af, att medlet
intages efter måltid. Det uppsugna santoninet oxideras
i kroppen, och produkterna af gå med urinen, som
däraf blir citrongul till gröngul, efter tillsats af
alkali purpurröd. Santonin ges mot mask i form af små
runda, platta, rödfärgade kakor, Trochisci Santonini,
hvar och en innehållande 0,03 gr. af medlet. Medlet
ges i dos af 0,02-0,1 gr. 2-3 gånger om dagen under
en till två dagar med ricinolja som afföringsmedel.
        C. G. S.

Santorin, ö och stad. Se Thera.

Santorio [-tå’riå], latiniseradt Sanctorius,
italiensk läkare, f. 1561 i Capo d’Istria, d. 24
febr. 1636 i Venezia, var med. professor i Padua
1611-24. S. är berömd genom sina under trettio år
fortsatta bestämningar af de under olika förhållanden
uppträdande förändringarna af
människokroppens vikt. Genom dessa kunde han en gång
för alla fastställa, att kroppen, om icke mat eller
dryck tillföres den, genom omärklig utdunstning
(perspiratio insensibilis) oupphörligt aftar i
vikt. Dessa rön, som första gången offentliggjordes
1614 i den sedermera många gånger omtryckta skriften
Oratio in archilyceo patavino anno 1612 habita: de
medicina statica aphorismi
, utgöra utgångspunkten
för hela näringsläran; som dennas grundläggare måste
S. sålunda anses. Hans Opera omnia utgåfvos i 4
bd 1660.
        B. T-dt.

Santos. 1. [sa’ntås] (Los Santos de Maimona)
Stad i spanska prov. Badajoz (Estremadura), station
på Sevilla—Merida-banan. Omkr. 7,000 inv. Staden eger
yllemanufakturer och koppargrufvor. — 2. [sã’toʃ]
Stad i brasilianska staten São Paulo, belägen på
norra sidan af halfön São Vicente, i en skogrik
trakt, och genom en dubbelspårig järnväg öfver Serra
do mar förenad med hufvudstaden São Paulo. 36,000
inv. (1911). Staden är väl byggd, har stadshus,
arsenal, hospital, flera kyrkor och kloster, gas- och
vattenledning och en mängd ståtliga privata hus. S.,
som har en mycket stor årlig nederbörd (2,330 mm.),
var förr ett tillhåll för gula febern, men genom
under senare år företagna dräneringsarbeten har
hälsotillståndet i hög grad förbättrats. Hamnen har
genom omfångsrika byggnader blifvit en af de allra
bästa. Den anlöpes regelbundet af tyska, engelska och
franska ångbåtslinjer. S. är Brasiliens och världens
viktigaste exporthamn för kaffe ("Santos-kaffe");
exporten omfattade 1913—14 10,8 mill. balar (à
60 kg.) mot 2,95 mill. balar från Rio de Janeiro.
        1 o. 2. J. F. N.

Santos [-tås], Francisco, spansk författare och
hofman, f. under 1600-talet i Madrid, var en framstående
sedeskildrare och författare till ett stort antal
romaner, som tillvunne honom ryktbarhet. De mest
betydande af hans arbeten äro Dia y noche de Madrid
(1663), El no importa de España (1668 o. 1687),
El diablo anda suelto: verdades de la otra vida,
soñadas en esta
(1663 o. 1677), La verdad en el
potro y el Cid resucitado
(1671), Los gigantones
en Madrid por defuera, y prodigioso entretenido,
festiva salida al Santo Cristo del Pardo, El sastre
del Campillo
(1685), El vivo y el difunto (1692),
El arca de Noé y Campana de Belilla (s. å.), El rey
gallo y discursos de la hormiga
(1694), El escándalo
del mundo y piedra de la justicia
(1696) och Obras en
prosa y verso discursos politicos, maximas cristianas
y morales
. Dessutom är S. författare till Periquillo,
el de las gallineras
(1704), ett slags motstycke till
"Lazarillo de Tormes". Se Rivadeneira, "Biblioteca de
autores españoles", bd 33. S. är intagen i Spanska
akad:s "Catálogo de autoridades de la lengua".
        Ad. H-n.

Santos Alvarez [-tås a’lvareth], Miguel de los,
spansk skald och diplomat, f. 1817 i Valladolid,
d. 1892 i Madrid, var en tid spansk minister i
Mexico. S., som var romantiker och nära vän till
Espronceda, af slutade dennes El Diablo Mundo och
skref f. ö. en del lyrik, María och Canto á Teresa,
romanen Sancho Saldaña (1834), berättelsesamlingarna
El gato, Tentativas literarias och Cuentos en prosa
samt dramerna Doña Blanca de Borbón och Ni el tio,
ni el sobrino
.
        Ad. H-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free