Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saponiner - Sapor, ruinstad. Se Kaprun - Sapores - Sapoger - Sporta [-på'rta], Louise Charles Joseph Gaston de - Saporubrin, kem. Se Spanien - Spalta, bot. Se Vitellaria - Sapotaceæ - Sapotillträdet, bot. Se Accras - Sapotoxin (af kat, sapo, såpa och grek. toxikon, gift), farm. Se Spanien - Sapp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
779
Saponit-Sapp
780
t. ex. det s. k. ofiotoxinet hos den ostindiska
glasögonormen (kobran) samt krotalotoxinet hos
skal-lerormen (Crotalus horridus), stå saponinerna
nära. -. Saponinerna äro mer eller mindre giftiga;
de giftigaste ha kallats sapotoxiner. Insprutade
i lösning uti blodet på försöksdjur, framkalla
de kramp och därpå snart förlamning af centrala
nervsystemet, särskildt andningscentra i
förlängda märgen. Om försöksdjuren ej dö för
hastigt, inställer sig inflammation i tarmen,
lik den vid rödsot (dysen-teri): blodigt diarré,
svullnad, blödningar och nekros (lokalt af döende)
af tarmväggen. Yidare verka saponinsubstanserna -
några redan i synnerligen svag lösning (1: 400,000) -
upplösande på de röda blodkropparna, hvilkas färgämne
därvid öfvergår i blodplasman. Det oaktadt är det
ej farligt att intaga saponiner i måttlig mängd,
emedan de i allmänhet ej uppsugas i mage eller tarm;
en del torde sönderdelas af alkali och ferment i
tarmen samt därigenom bli overksam. (Gitaginet i
rödklätt lär dock uppsugas och är därför farligt,
om det inkommit i säd och mjöl.) - De saponin-haltiga
läkemedlen reta slemhinnorna. Om de intagas i stora
doser, framkalla de kräkningar och diarré; i mindre
doser reta de lindrigt magslem-hinnan så, att genom
reflex en ökad afsöndring af sekret från luftrörens
slemhinna uppstår. Därigenom kunna dessa medel bidraga
att lösa segt slem i luftvägarna vid katarr där samt
underlätta upphostningen af detta slem. På grund häraf
användas dekokter på vissa saponinhaltiga droger som
expektorerande medel (se d. o.), främst Se-negarot
samt äfven kvillajabark. K. A.V-g. C. G. S.
Saponit (af lat. säpo3 såpa), S å p s t e n, miner.,
ett i grufvan mjukt, i luften småningom hårdnande,
vattenhaltigt magnesiumsilikat med obetydlig halt
af lerjord och med ljusgrå, gulaktig eller rödbrun
färg. Mineralet har matt brott, glänsande streck och
känns fett vid beröring (däraf namnet). Sapo-niten
ger i kolf vatten, smälter till färglöst, blåsigt
glas och löses af svafvelsyra. Den förekommer i några
järngrufvor i Svärdsjö, Dalarna, samt som körtlar
och drummer i Cornwall m. fl. st. Ant- S j.*
Sapor. ruinstad. Se K a sr u n.
Sapores (S c h a p u r), två persiska konungar. Se
Persien, sp. 553-554.
Saporöger, mindre riktig form för zaporoger (se
Kosacker, sp. 1118-20, och fig. i Kepin).
Saporta [-på’rta], Louis Charles Joseph Gaston de,
markis, fransk paleobotanist, f. 1823, d. 1895, en
kortare tid militär, skref en mängd paleobotaniska
arbeten, som haft ganska stor betydelse för
kunskapen om växtvärldens historia. Han har sålunda
bl. a. behandlat juraväxterna i "Pa-léontologie
fran9aise" (Terrain jurassique, 2:me serie, végétaux,
4 bd text och 4 bd atlas, 1872- 91), beskrifvit
Portugals mesozoiska flora (Flore fossile du
Portugal, 1894), kritfloran vid Gelinden (tills, med
A. F. Marion, Sur Vetat de la vegetation å Vépoque des
marnes heersiennes de Gelinden, 1873, revision 1878),
den tertiära floran vid Aix-en-Provence och andra
lokaler i södra Frankrike och dessutom publicerat
en mängd smärre uppsatser om växtfossil från olika
formationer. I två stora polemiska arbeten (Å propos
des algues fos-siles, 1882, och Les organismes
problématiques des andens mers, 1884) har han mot
A. G. Nat-
horst sökt försvara den vegetabiliska naturen hos
åtskilliga föremål, som af Nathorst tolkats som spår
af evertebrerade diur eller andra rent mekaniska
bildningar (jfr Nathorst, sp. 500). Af hans för en
större allmänhet afsedda arbeten må nämnas Le monde
des plantes avant 1’apparition de Vhomme (1878),
L}evolution du régne végétal (i förening med Marion,
3 bd, 1881-85), Origine paléontologique des arbres
cultivés (1888) m. fl. Han var korresp. led. af
Institutet (1876). A. G. N.
Saporubrin, kem. Se Saponiner.
Sapöta, bot. Se Vitellaria.
Sapotäceae, bot., en tropisk familj af träd och
buskar, som äro rika på en egendomlig mjölksaft,
hörande till serien Ebenales inom Metachlamydece
bland dikotyledonerna. Bladen äro skiftevis ställda,
helbräddade, enkla. Blommorna utgå från bladvecken. De
sambladiga fodren och hypogyna blomkronorna äro
4-8-flikade. Ståndarna äro lika många eller dubbelt
så många som kronflikarna. Frukten är bär med frön,
som ha hårda, glänsande, bruna skal. Många dithörande
växter lämna välsmakliga frukter (t. ex. Achras,
Vitellaria, Lucuma, Chrysophyllum, Mimusops}. Andra
innehålla ad-stringerande ämnen och ha medicinsk
användning, t. ex. Pradosia. Andra äro nyttiga genom
sin järnhårda ved, t. ex. Argania, Chrysophyllum,
Pra-dosia, Mimusops, och ur mjölksaften hos Palaquium,
Payena och Mimusops f ramställes den bekanta
guttaperkan och balata (se Gummifabrikation). Flera
arter lämna ur sina frön ymnig olja, t. ex. arter
af släktena Illipe, Butyro-spermum, Argania och
Mimusops. Illipe latifolia har ätliga blommor.
O. T. S. (G. L-m.)
Sapotillträdet, bot. Se Achras.
Sapotoxm (af lat. säpo, såpa, och grek. toxi-kofn,
gift), farm. Se Saponiner.
Sapp (fr. sape), Löpgraf, befästningsk., är en
i fästningskrig förekommande anfallsgraf, medelst
hvilken belägringstrupperna, skyddade för fiendens
eld, kunna nalkas fästningen och slutligen nå fram
till bräschen. Alltefter riktningen af den eld man
har att vänta utföres löpgrafven såsom enkel sapp, då
man endast från en sida väntar beskjutning och därför
endast åt detta håll uppkastar bröstvärn; dubbel sapp,
då man väntar eld såväl framifrån som från sidorna och
därför uppkastar bröstvärn åt båda sidor och dessutom
genom tvärvallar skyddar löpgrafven för enfilerande
eld, traverssapp (låter man tvärvallen kringgås på
båda sidor, uppkommer tärningssapp), samt täckt sapp,
då löpgrafven kan med stupskott beskjutas och därför
öfvertäckes medelst på träkarmar hvilande faskiner och
jord. Den täckta sapp, som användes för grafnedgång,
utföres som en sluttande mingång. – Äfven vid en
fästnings försvar mot regelbundet anfall kan det
ifrågakomma, att man framgår med motsapper för att
möjliggöra bättre beskjutning af anfallsarbetena, än
som från fästningsverken kan åstadkommas (jfr
Contre-approche). – Arbetssättet är något olika,
alltefter den fientliga eldens verkan. Man skiljer
i detta afseende mellan flygsapp, som användes,
då fiendens eld är mindre verksam, och som utföres
samtidigt utefter långa sträckor (vanligen har hvarje
man i den på ett led uppställda truppen medfört en
skanskorg, som han till skydd för gevärselden hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
