Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardinien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De viktigaste floderna, af hvilka dock ingen är
segelbar och de flesta alldeles uttorka på sommaren,
äro Tirso (150 km.), som faller ut vid Oristano på
västkusten, Coghinas (123 km. till Asinarabukten),
Flumendosa (122 km. till östra kusten) och Samassi (84
km. till Cagliaribukten). Sjöarna upptaga ett ytområde
af 8,690 har; störst äro de salta strandsjöarna Stagni
di Cagliari, di Sassu och di Cabras. Mineralkällor
förekomma i stor mängd; de mest betydande äro
Sardara (ö. om Campidano) och Fordongianus (vid nedre
Tirso). Klimatet är mildt; årsmedeltemperaturen är i
Cagliari 17°, i Sassari l5,7°, den årliga nederbörden
stiger på det förra stället till 437 mm., på det
senare till 607 mm. Det är dock osundt, beroende
dels på de vidsträckta sumpmarkerna, som alstra
febrar (malaria), dels på vissa ofta rådande vindar,
som öka luftens fuktighet och hettan (särskildt
levante, en våldsam östanvind). Åskväder äro sällsynta,
jordbäfningar så godt som obekanta. Vegetationen är
den vanliga Medelhafsflorans. Så växa där oranger,
citroner, fikon, oliver, dadlar, dvärgpalmer,
kaktus, söderns ständigt gröna löfträd, och på
höjderna barrträd. 5,980 kvkm. äro täckta af skog,
mest stenek. Då nederbörden är så godt som ingen
under sommaren, torkar där gräsväxten. Djurvärlden
uppvisar vissa egendomligheter. Där träffas
vilda geten och muflonen, hjortar, vildsvin, det
enklöfvade svinet och sardinska hunden, räfvar
(men icke vargar) och bland fåglar flamingon jämte
nästan alla sydeuropeiska fågelarter, skorpioner
och tarantelspindlar. Vid kusterna finnas koraller,
som äro föremål för fiske. På metaller är ön icke
synnerligen rik, men är dock Italiens förnämsta
bergsbruksdistrikt (zink, silfverhaltig blymalm,
koppar, mangan, nickel, antimon och brunkol samt
en mängd industriella bergarter). Viktigast är dock
saltet, hvars framställande ur hafsvattnet af staten
är utarrenderadt till förpaktare och hvaraf 1905
utfördes nära 150,000 ton.
Befolkningen utgjorde 1911 863,215 pers. eller 36
inv. på l kvkm. Ingen italiensk landsdel har en så
gles befolkning, hvilket beror på öns efterblifvenhet
på alla områden. Ursprungligen bodde där sarderna,
hvilka sannolikt voro öns urinvånare och hvilkas
ättlingar de nuvarande sardinarna äro. De ha dock
uppblandats med andra folk, särskildt med italienare,
men bibehålla i öns inre delar mycket af de gamla
rasdragen och sederna. Språket är mycket olika i olika
delar af ön, i vissa närmar det sig spanskan, i andra
mer italienskan. (Om latinets inflytande på språket se
Romanska språk, sp. 706.) I landskapet Logudoro har
folkdialekten skapat en egen litteratur. Folklynnet
är lugnt och melankoliskt, men böjdt för
hämndgirighet och våldsdåd. Blodshämnden är ännu icke
utrotad. Sardinaren är i allmänhet medelstor, välväxt,
allvarlig, modig och gästfri; han visar stor fallenhet
för poesi och har talang att improvisera. En läderrock
och en get- eller fårskinnspäls äro de viktigaste
delarna af nationaldräkten. Folkbildningen står på
mycket låg ståndpunkt: omkr. 68 proc. af inv. öfver
6 år gamla kunna hvarken läsa eller skrifva. Dock
finnas 1,022 offentliga folkskolor, 4 normalskolor,
13 gymnasier, 5 lyceer, 3 tekniska skolor m. m.,
skolor för landtbruk, för vinodling, för bergsbruk och för
huslig slöjd samt 2 universitet (i Cagliari
och i Sassari). Hufvudnäringarna äro jordbruk
och boskapsskötsel, men ingendera drifves på
ett rationellt sätt. Därtill saknas kunskaper,
kapital och arbetskraft, hvarjämte jorden är mycket
skuldsatt. Stora jordagods äro sällsynta; på sina
hemman odlar bonden med hjälp af barn och de tjänare
han kan anskaffa sin jord på fädrens vis. Detta
håller emellertid ihop familjen och gör, att få gå
ut att skaffa sig arbete på annat håll, än färre
emigrera. Ofta kan dock icke bonden skaffa sig medel
till att betala skatterna till staten: af 101,017
hemman, som under den sista fjärdedelen af 1800-talet
indrogos till kronan i hela Italien på grund af
uteblifven skattebetalning, komma tre femtedelar på
S. På sin höjd söker man förbättra sin ekonomi genom
att egna sig åt stråtröfveri, som är mycket vanligt på
ön. Föremål för odling äro i synnerhet hvete, korn,
skidfrukter, potatis, lin, kastanjer, vin, oliver,
citroner, oranger och tobak. Boskapsskötseln försvåras
genom den regnfattiga sommaren, hvarunder grönskan
torkar bort; dock har ön omkr. 300,000 nötkreatur,
900,000 får och 300,000 getter. Ost och ull höra till
exportvarorna. Fisket vid kusterna är gifvande (mest
tonfiskfångst). Bergsbrukets viktigaste produkter äro
förut nämnda. Det sysselsätter omkr. 14,000 arbetare
i prov. Cagliari, och 1905 exporterades 170,200 ton
malmer af olika slag med ett angifvet värde af något
öfver 19 mill. lire. Saltproduktionen steg s. å. till
150,000 ton. Industrien är föga utvecklad, och icke
heller handeln är vidare betydande, ehuru S. har
22 hamnar, af hvilka flera äro goda. Regelbundna
ångbåtsförbindelser underhållas med flera städer
på Italiens fastland och på Sicilien samt med
Tunis. Järnvägar finnas. En stambana går från Cagliari
förbi Oristano och Ozieri till Sassari; från denna
utgå några bibanor, såsom i s. en till det malmrika
landskapet Iglesias och i n. en till Terranova,
hvarjämte från Cagliari utgår en bana till Tortole
på östkusten. — Ön delas i två provinser, Cagliari,
sydvästra delen, och Sassari, nordöstra delen,
samt har 3 katolska ärkebiskopar och 8 biskopar.
j. f. n.
Historia. S. har en mängd egendomliga minnesmärken,
nuragher (se Nuragh med fig.), af hvilka de äldsta
härstamma från bronsåldern. Rörande S:s äldsta
befolkning har vetenskapen ej nått några säkra
resultat. I norra delen synas folk ha bott, som
voro besläktade med korsikanerna. Om sardernas,
hufvudbefolkningens, etnografiska ställning
ha olika meningar uttalats, i det att de ha
räknats än till ligurer, än till iberer, än till
libyer. Feniciska kolonier funnos tidigt på ön,
deras bosättning har dock endast varit i form af
handelsfaktorier vid kusterna. Äfven med etruskerna
synas handelsförbindelser ha funnits från 7:e
årh. f. Kr. Det feniciska inflytandet aflöstes
500—480 f. Kr. af Kartagos. Under dess herradöme
synes ön ha varit starkt sädesproducerande. Af
romarna eröfrades S. 238 f. Kr., sedan de under
det första puniska kriget förgäfves försökt krossa
Kartagos makt här. Kartagernas försök att efter
romarnas förkrossande nederlag vid Cannæ återtaga
ön misslyckades. Det romerska herraväldet var länge
begränsadt till kustområdena; med stammarna i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
