- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
797-798

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardinien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inre af ön fördes långvariga fejder. Vid enstaka
tillfällen företogo dessa härjningståg t. o. m. mot
Italiens kuster. Ännu 126–123 och 115–112 f. Kr. förde
romarna fullkomliga krig på S. Ön bildade i förening
med Corsica en romersk provins. Rik tillgång på säd
liksom det blomstrande bergsbruket gjorde S. till
en viktig besittning. Minnen från romartiden utgöra
t. ex. flerstädes förträffliga vägar. En rad städer,
såsom Bosa, Forum Trajani (Fordongianus), Neapolis
m. fl., härstammar från denna period. Vandalerna
under Geiserik eröfrade S. 456, och östgoterna
härskade öfver ön under Totilas regeringstid, och
efter hans fall eröfrades den af bysantinerna och
införlifvades 534 med prefekturen Afrika. Redan under
720-talet nådde araberna på sina eröfringståg S., men
de lyckades aldrig underkufva ön. 815 ställde öborna
sig under kejsar Ludvig den frommes öfverhöghet
för att erhålla hans understöd mot araberna, men
deras förhoppning härom blef ej uppfylld. Under
århundraden, med säkerhet från 700-talet, styrdes ön
af inhemska "domare" (giudici). Sarasenhöfdingen
Musat försökte omkr. 1000 eröfra ön. Pisa och
Genua sökte förhindra dessa sträfvanden. Under
1000-talet är S:s historia fylld af strider mellan
pisanare och sarasener, som båda undertryckte den
inhemska befolkningen. Själfständig styrelse fick
S. under domaren Barisone, som af kejsar Fredrik
Barbarossa 1164 lyckades tillvinna sig erkännande
som öns konung. Kejsar Fredrik II förlänade 1238
ön som konungarike till sin naturlige son Enzio
(se d. o.). Efter dennes störtande lydde den sedan
1250 under Pisas välde. Minnen från denna period i
S:s historia förefinnas i de romanska kyrkorna. Af
påfven Bonifatius VIII förlänades S. 1297 till
Jakob II af Aragonien, som efter strider med Genua
och Pisa 1322–26 tog ön i besittning. Aragonska
institutioner infördes på ön, såsom cortes 1355. Af
Alfons V påbjöds 1421 en lagkodifikaton. Under
Spanska successionskriget eröfrades S. 1708 af
engelsmännen, och i Rastattfreden 1714 afträddes
ön till Österrike. Den återeröfrades 1717 af
spanjorerna, men öfverlämnades 1718 till Österrike,
som 1720 mot Sicilien gaf den i utbyte åt Savojen,
hvarefter den jämte Savojen och Piemont bildade
konungariket S. Ön styrdes dock fullt själfständigt af
en vicekonung. 1799 tog den af fransmännen fördrifne
konung Karl Emanuel IV sin tillflykt dit, och han
och hans efterträdare vistades där till 1814. 1830
afskaffades de sista återstoderna af feodalismen. 1848
medförde öns fullständiga sammansmältning med
det öfriga konungariket S. Öfvergången till
modernt styrelsesätt förmedlades af La Marmora
som kunglig kommissarie på ön. Litt.: Manno,
"Storia della Sardegna" (till 1773; 4 bd, 1825) och
"Storia moderna di Sardegna 1773–1789" (1858), samt
F. Martini, "Storia di Sardegna 1799–1816" (1852).
E. N-nn.

Sardinien (it. Sardegna), italienskt konungarike under
huset Savojen 1720–1861, omfattade hertigdömet
Savojen (stamlandet), furstendömet Piemont,
hertigdömena Aosta och Monferrato, hertigdömet
Genua, grefskapet Nizza och ön Sardinien,
efter hvilken det bar sitt namn (om statens
tillkomst se Savojen). 76,000 kvkm. med 5,167,542
inv. (1857). Titeln konung af S. hade hertig Viktor
Amadeus II
af Savojen (1675–1730) fått, sedan han 1720
i utbyte mot ön Sicilien måst mottaga ön Sardinien.

För honom stod som mål att vinna Lombardiet. I
alla europeiska förvecklingar sökte han förgäfves
genomdrifva detta anspråk. 1730 under en svår
utrikespolitisk situation i konflikten mellan
Österrike och S. nedlade han kronan till förmån för
sin son, Karl Emanuel I (1730–73). Denne trädde
i Polska tronföljdskriget 1733 på Frankrikes och
Spaniens sida mot Österrike efter löfte att erhålla
Lombardiet, men i freden 1735 måste han nöja sig
med områdena Tortona och Novara. Under Österrikiska
tronföljdskriget slöt sig S. 1743 till Österrike af
fruktan för att bourbonernas makt i Italien skulle bli
öfvermäktig. Efter franska segrar i Italien inledde
S. 1745 fredsunderhandlingar med Frankrike, men lät
dock ej förleda sig att ingå på det vidtomfattande
förslag, som franske ministern Argenson framställde
och som hade till syfte österrikarnas utdrifvande ur
Italien, men i deras ställe skulle göra bourbonerna
till Italiens herrar. Som S:s vinst framkastades
åter Lombardiet. Trots dessa förespeglingar öfvergaf
S. ej sin allierade. I Aachenfreden (1748) erhöll
det Vigevano och en del af furstendömet Pavia. I
den spansk-österrikiska garantitraktaten 1752
deltog äfven S. Alliansen mellan Frankrike och
Österrike 1757 nödgade S., som under årtionden
dragit nytta af deras motsatsförhållande, till
passiv politik. Viktor Amadeus III (1773–96) slöt
sig till den första koalitionen mot Frankrike,
genom fransmännens segrar tvangs han att af träda
Savojen och Nizza, som införlifvades med den franska
republiken. 1796 och 1798 miste Karl Emanuel II
(1796–1802) alla sina besittningar i Italien och
nödgades draga sig tillbaka till ön Sardinien. Först
efter det napoleonska väldets störtande kunde hans
broder Viktor Emanuel I (1802–21) återvända till
sina besittningar på fastlandet. Genom Wienkongressens
beslut 1814 införlifvades Genua med det återupprättade
sardinska konungariket, hvarigenom detta vann en
säkrare ställning vid hafvet. Den allmänna reaktionen
präglade efter 1815 äfven S:s regering, alla reformer
inom förvaltningen, alla nyheter på olika områden, som
införts under den franska styrelsen, afskaffades. De
adliga företrädesrättigheterna återinfördes på flera
områden. Undervisningsväsendet ställdes under kyrkans
ledning. Under Prospero Balbos och Brignoles ledning
företogos från 1819 flera reformer, särskildt af
finansiell natur. Statens kredit förbättrades genom
en klok amorteringspolitik af statsskulden. En
kommitté tillsattes för att reformera såväl civil-
som strafflagen. Oppositionella strömningar
gjorde sig gällande, önskan om en författnings
införande blef ett program, som samlade de liberala
kretsarna. Bland de högadlige officerarna var
missnöjet allmänt. Deras ledare, Santa Rosa,
hörde till prins Karl Alberts förtrogna. Dennes
frihetsvänliga och nationella uttalanden gjorde,
att liberalerna satte sin förhoppning på honom. När
den neapolitanska revolutionen höll på att utslockna,
utbröt i S. mars 1821 en militärrevolution. Rörelsen,
som fick sitt första uttryck i de revolutionäre
officerarnas besättande af Alessandria 10 mars 1821,
hade såväl liberala som nationella syften. Kraf
framställdes på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:37 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0425.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free