Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångahanda: enklast sker det därigenom, att man
ställer de språkliga beteckningarna bredvid hvarandra:
i satsen en man ett ord äro föreställningarna en
man och ett ord förbundna med hvarandra, så att den
föreställningen, som först fanns i medvetandet,
har blifvit förbunden med en senare tillkommen
(ett ord). Vidare uttryckes förhållandet mellan
olika föreställningar genom vissa förbindelseord,
särskildt hjälpverb: lifvet är kort, och slutligen –
i flexiviska språk – genom olika böjningsändelser
o. s. v. Satsen består sålunda af minst två element,
subjekt och predikat (se dessa ord); men predikatet
behöfver ingalunda innehålla ett verbum finitum:
lifvet en dröm är lika väl en sats som lifvet är en
dröm. Emedan subjektet representerar den i medvetandet
först befintliga föreställningen, hvartill en senare
lägges (predikatet), står vanligen subjektet först,
utom i vissa fall, där predikatsföreställningen
genom sin stora vikt skaffar sig uttryck först,
t. ex. i svar på en fråga: hvad är N. N.? köpman
(är han), där köpman såsom predikat är ställdt
först med underförstådt är han. Upprepas detta,
ställes det visserligen i allmänhet först, men
är obetonadt. I s. k. subjektslösa satser kan
visserligen det grammatiska subjektet saknas;
men ett logiskt eller psykologiskt subjekt finnes
alltid, ehuru det ibland såsom själf klart ej
behöfver uttryckas. För en, som vid åsynen af eld
ropar eld!, är situationen subjekt, alldeles som vid
det opersonliga uttrycket det brinner situationen är
subjekt med grammatiskt uttryck det. Jfr härom senast
Siebs, "Die sogenannten subjektslosen sätze" (i
Kuhns "Zeitschrift f. vergleichende sprachforschung",
bd 43, 1910). De olika elementen i en sats kallas
satsdelar. Till de oundgängligaste af dem, subjekt
och predikat, kunna flera bestämningar tillkomma,
som sluta sig närmast vare sig subjektet eller
predikatet. Objektet (se d. o.) har eg. utvecklats
ur satser med dubbelt subjekt, men har på grund
af sin framträdande grammatiska närhörighet till
predikatet antingen kommit att räknas till adverbialet
eller är att anse som en särskild satsdel. De nu
nämnda satsdelarna kunna i sin tur utbildas med
underordnade bestämningar, så att satsdelen blir en
ordfogning. Sådana bidelar äro attribut (apposition,
adjektiv-, genitiv-, prepositionsattribut, predikativ
o. s. v.) och adverbial af olika slag. – Satser
kunna vara positiva eller negativa, allteftersom de
uttrycka, att en förbindelse mellan föreställningarna
verkligen eger rum eller icke; en negativ sats
betecknar ett försök att åstadkomma en förbindelse
mellan föreställningarna, hvilket misslyckats. Satser
kunna med afseende på sin betydelse vara påstående-
och uppmanings- l. uppfordringssatser (med olika
arter uttryckande bön, befallning och förbud, råd och
varning, uppmuntran, medgifvande eller afböjande
och andra modalitetsbegrepp, se Modus). Båda
dessa arter af satser kunna vara frågesatser (jfr
i allmänhet Noreen, "Två olika slags frågesatser"
i "Språk och stil", I, 1901, "Vårt språk", V, 121
ff.). Svaret på frågan betecknar, i hvilken art af
satser (påstående- eller uppmaningssatser) frågesatsen
har sin motsvarighet. Oftast ha i de olika språken
som jakande och nekande svar på frågesatser uppkommit
enhetliga ord med
betydelse af sats: ja, nej o. s. v. – Flera
satser kunna i förhållande till hvarandra vara
själfständiga, men i meningen vara förbundna
med hvarandra. Däraf uppkommer satsbindning,
som är af olika art - kopulativ, disjunktiv,
adversativ, konklusiv o. s. v. – alltefter det
logiska förhållande, i hvilket satserna stå till
hvarandra. – Med afseende på graden af grammatisk
själfständighet kunna satserna vara hufvud-
(öfverordnade) satser eller bi- (underordnade)
satser. Bisatser ha i regel utvecklats och utvecklas
fortfarande ur hufvudsatsen. Förutsättning härför är,
att den ifrågavarande satsens predikat uppfattas
som logiskt underordnadt ett annat. Så ha vissa
s. k. relativsatser uppkommit, som ej innehålla
något relativ, men hvilkas verb eg. äro attribut
till ett annat verb. I satsen den väg du går leder
till staden är i du går relativet icke utelämnadt,
ty det har aldrig varit för handen, lika litet som
t. ex. i det är ej Er jag vill tala med eller eng. it
is not you I call for. På samma sätt ha relativsatser
utvecklats ur en parataktisk satsförbindelse
(jfr d. o. och Hypotaktisk satsförbindelse),
där den ena satsen dock logiskt var underordnad
den andra. Jag mötte en gosse; den frågade mig har
småningom därigenom, att det logiska förhållandet
satserna emellan för språkmedvetandet äfven kom att
uppfattas som grammatiskt hypotaktiskt, blifvit:
jag mötte en gosse, den (där = som) frågade mig. På
så sätt har demonstrativet den blifvit relativ (jfr
ty. der demonstr. och rel.). I jag ser du darrar
eller betänk det är farligt var den senare satsen
urspr, blott logiskt underordnad (objekt), men den
grammatiska konstruktionen parataktisk. Nu uppfattas
emellertid satserna det är farligt, du darrar som
grammatiskt underordnade (hypotaktiska). På samma
sätt som subjekt: det är säkert du stannar. Samma
förhållande kunde nu också urspr, uttryckas med
demonstrativpronomen, hvarvid detta urspr, hörde
till den första satsen, men sedan, när den logiskt
beroende satsen nedsjönk till grammatisk bisats,
uppfattades som ett bindeord närmast hörande till
denna: betänk det; det är farligt blef betänk, det (=
att) det är farligt (jfr ty. dass = att, uppkommet af
das = det); säkert är det; du stannar blef säkert är,
det (= att) du stannar. På samma sätt kunna fråge-
och uppmaningssatser nedsjunka till bisatser: vill
du göra det? så skynda dig blef vill du göra det,
så skynda dig. Alltefter beskaffenheten af de
på detta sätt uppkomna förbindelseorden indelas
bisatserna i konjunktionalsatser, relativsatser
och indirekta frågesatser. Med afseende på sin
funktion, d. v. s. hvilken satsdel de representera,
kunna bisatserna delas i subjekts-, objekts-,
attributs- och adverbial-satser. Indirekta
frågesatser samt att-satser äro vanligen subjekts- och
objektssatser, relativsatser äro attributssatser och
konjunktionalsatser f. ö. adverbialsatser. Alltefter
arten af detta adverbial, därmed äfven efter
betydelsen af den konjunktion, som inleder satsen,
får man temporala (tids-), komparativa (jämförelse-),
konsekutiva (följd-), finala (afsikts-),
kausala (orsaks-), konditionala (villkors-),
koncessiva (medgifvande-) satser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
