- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
847-848

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saturnus - Saturnus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ring eller rättare ringsystem. Enligt Laplaces
hypotes om världarnas uppkomst afskiljer sig från en
roterande gasmassa, om rotationen är tillräckligt
stark, kring dess ekvator en eller flera ringar,
hvilka sedermera brista sönder och kondensera sig till
planeter och satelliter. Det första stadiet af en
sådan utveckling skulle enligt detta åskådningssätt
företes af S., hvilken är omgifven af en platt,
tunn, fritt sväfvande ring, hvars plan sammanfaller
med planetekvatorns. Dess tjocklek måste vara
ytterst obetydlig, säkerligen ej mer än omkr. 350
km. Alltefter planetens ställning i förhållande till
jorden och dess belysning från solen

Planeten Saturnus.

ter sig denna ring för oss på olika sätt. I allmänhet
intar den ett snedt läge i förhållande till synlinjen
från jorden och synes därför mer eller mindre
elliptisk. När jorden befinner sig i ringens plan och
ringen vänder till oss blott sin kant, är den för oss
osynlig åtminstone med instrument af vanlig storlek;
likaså om solen ligger i ringens plan, så att endast
kanten af densamma är belyst, eller om den vänder till
oss en sida, som ej är belyst af solen. - Redan 1610
upptäckte Galilei spåren af S:s ring, i det han sade
sig ha observerat planeten trefaldig, på hvardera
sidan försedd med ett bihang. Då ringen sedermera
försvann, antog han,, att denna observation varit en
synvilla. Men andra gjorde på nytt samma iakttagelse,
och under nära ett halft århundrade iakttogs och
aftecknades därefter S. med sina från tid till annan
växlande, stundom försvinnande utsprång, utan att
man lyckades upptäcka förhållandets verkliga natur
(man har från denna tid benämningen ansæ eller
handtag på de utspringande delarna af ringen),
tills Huygens 1656 upptäckte, hvad man nu vid första
ögonkastet ser, att planeten är omgifven af en
ring. Ball och D. Cassini upptäckte på 1660-talet,
att denna ring är delad i två, och slutligen funno
Galle (1838) och G. P. Bond (1850) innanför dessa
en tredje mörkare ring. De två ljusstarka ringarnas
ungefärliga dimensioner äro följande:

den yttre ringens yttre radie: 138,700 km.
» » inre > 121,100 >
> inre > yttre » 117,500 >
> » > inre > 88,600 >

Tid efter annan har man trott sig finna nya
delningar i ringen. Dessa observationer äro dock
osäkra. Ringsystemet ligger något excentriskt i
förhållande till S:s medelpunkt och är, som man kan
se af planetens skugga på ringen, ej till formen
fullt regelbundet. På senare tider har man trott sig
finna, att den inre ringen utbreder sig och närmar
sig planeten mer och mer. Med afseende på konsistensen
uppvisade redan Laplace, att ringarna icke kunna vara
fasta, i det visserligen en fast ring kan befinna
sig i jämvikt omkring en klotformig kropp, men då
på ett sådant sätt, att minsta störande inverkan,
t. ex. i vårt fall af en af månarna, skulle rubba
jämvikten, så att ringen slutligen måste störta ned
på planeten. På grund häraf och med anledning af de
förändringar, som tyckas ha försiggått hos ringarna,
uppkom den af Peirce och Bond företrädda åsikten,
att de äro flytande. Häremot uppställde Maxwell 1856
det antagandet, att ringarna utgöras af ett moln af
otaliga mycket små satelliter, en bildning i viss mån
jämförlig med den grupp af småplaneter, som kretsar
kring solen mellan Mars och Juppiter. Denna åskådning
var baserad uteslutande på teoretiska grunder. Först
H. v. Seeligers på G. Müllers
mångåriga observationer stödda fotometriska
undersökningar öfver ringarnas belysningsförhållanden
kunde i denna fråga fälla ett afgörande utslag till
förmån för den Maxwellska hypotesen. En slutgiltig
bekräftelse vanns 1895 genom Keelers spektrografiska
observationer, som ådagalade, att ringarnas olika
delar röra sig i öfverensstämmelse med de Keplerska
lagarna.

Utanför ringsystemet röra sig kring S. i elliptiska
banor 10 månar, Mimas, Enceladus, Tethys, Dione,
Rhea, Titan, Themis, Hyperion, Japetus och Phoebe. Af
dessa upptäcktes den ljusstarkaste, Titan, af Huygens
1655. Tethys, Dione, Rhea och Japetus upptäcktes af
D. Cassini 1671-84, Mimas och Enceladus af W. Herschel
1789 och Hyperion af Bond 1848. De två ljussvagaste,
Phoebe och Themis, upptäcktes på fotografisk väg af
W. H. Pickering 1898 och 1904. De 9 inre månarna
röra sig i direkt led med omloppstider varierande
mellan 23 timmar (för Mimas) och 79 dygn 8 timmar
(för Japetus). Den yttersta, Phoebe, rör sig däremot i
retrograd led och har en omloppstid af icke mindre än
550 dygn 11 timmar. Med Japetus eger det egendomliga
förhållandet rum, att den växlar i ljusstyrka, så
att den i en viss del af sin bana är lika klar som
Titan, men i den andra blir nästan lika svag som
Hyperion. Man har sökt förklara denna egendomlighet
genom att antaga, att denna satellit under sin
rotation ständigt vänder samma sida åt S. samt att
dess ena hälft är ljus och den andra intensivt mörk.
K. B. (B-d.)

Saturnus, rom. myt., en af de italiska folken i
äldre tider dyrkad gudomlighet, som af romarna
identifierades med grekernas Kronos (se d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free