- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
881-882

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Savona - Savonarola [-vånaråla], Girolamo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

batterier; 24 km. framskjutet spärrar fort Capra Zoppa
vid Finale kustbanan och vägen från Nizza öfver
S. Remo. Vägen från Mondovi och Acqui, som vid Altare
öfverskrider liguriska alpkammen (Gol di Cadibone),
skyddas genom fort Altare, ett batteri i n. för
järnvägens speciella skydd och ett i s. på Monte
Baracone för spärrning af en sidoväg. S. är säte
för en biskop samt har prästseminarium, lyceum,
2 gymnasier, tekniskt institut, navigationsskola,
bibliotek och tafvelsamling. Det eger en med målningar
rikt smyckad katedral, flera andra kyrkor och en
vacker teater. Hafsbad. I stadens sköna omnejd
ligger den af vallfärdande mycket besökta kyrkan
"Madonna della Misericordia". Handel drifves med
frukt, råsilke m. m. S. har stort stålverk samt
fabriker för tillverkning af maskiner, porslin, glas,
siden, parfymer och tvål, hvilken sistnämnda artikel
(fr. savon) säges leda sitt ursprung från S. Staden,
fordom kallad Savo, täflade under medeltiden med
Genua, bombarderades af engelsmännen 1745, intogs
af fransmännen 1809 och var den fördrifne påfven
Pius VII:s vistelseort 1809-12.
(J. P. N. L. W:son M.)

illustration placeholder
G. Savonarola. Efter en målning af Fra Bartolommeo.


Savonarola [-vånaråla], Girolamo, italiensk
folkledare och religiös reformator, f. 21 sept. 1452 i
Ferrara, uppfostrades hos sin farfader, en högt ansedd
läkare, som hos honom ingöt thomistisk teologi och
pedagogik. Han skulle själf bli läkare, men drefs
af sin starkt religiösa natur att välja den andliga
banan. 1475 gick han in i ett dominikankloster i
Bologna. Afskyn för renässansens religiösa förfall i
värld och kyrka förde honom till gammaltestamentlig
profetisk reformpredikan och
apokalyptiska fantasier, som togo
den visionära mystikens form. 1486 fann han i
Brescia den rätta formen för sin förkunnelse,
när den samlades omkring de tre satserna: "kyrkan
skall straffas, därefter förnyas, och detta skall
ske snart". Genom Pico della Mirandolas förmedling
kallades den väldige botpredikanten 1489 af Lorenzo
de’ Medici till Florens och tog där sin bostad
i San Marcoklostret. Osedligheten i den lysande
hufvudstaden för "Quattrocento" dref S. att från
1491 offentligen predika i domkyrkan. Denna rymde
snart ej åhörarmassorna. Man öfverväldigades af
botkraften och den religiösa energien i hans predikan;
t. o. m. Lorenzo de’ Medici greps däraf; när han
1492 dog, gick han bort som S:s lärjunge. Samtidigt
sökte S. inom sin orden upplifva Dominicus’
och Franciscus’ ursprungliga fattigdomsideal;
han lösgjorde Marcoklostret från den förfallna
lombardiska kongregationen af dominikanorden
och sökte bilda en ny kongregation med sträng
observans. Men därigenom kom han i strid med nästan
hela sin orden med generalen Turriani i spetsen. Äfven
de andra tiggarordnarna, som
hotades i sina rikedomar, arbetade på hans
undergång. T. o. m. från Marcoklostret fick han en
farlig fiende i den berömde predikanten Franciscus
Mei, som begaf sig till Rom och gjorde S. misstänkt
hos påfven. Farorna ökades för S., när Karl VIIl:s
af Frankrike tåg genom Italien framkallade en
revolution i Florens, som 1494 fördref Piero de’
Medici. I det allmänna virrvarret kunde ingen annan
än S. skaffa ordning; han ville ej svika sitt folk,
utan mottog diktatorisk myndighet, med hvilken han
återställde signorians republikanska regemente
under Kristus som stadens enväldige konung. Han
åstadkom ock en genomgripande sedlig-religiös
reform i Florens. Botstämning, bibelläsning och
kyrkogång behärskade folket; barnen användes som
ett slags sedepolis och fingo bl. a. insamla stadens
"fåfängligheter" (tärningar, toalettsaker, tvetydiga
bilder etc.), hvilka högtidligen brändes. S. själf
verkade ej blott som reformator och folkledare,
utan ock som lärd skriftställare; mest berömd är hans
apologetiska kyrkolära Trionfo della croce (1497). På
konsten öfvade han starkt inflytande och vidgade
dess vyer; bl. a. påverkades af honom Botticelli,
Perugino och framför allt Michelangelo, som blef hans
störste och trognaste lärjunge. Men sedesträngheten
i Florens liksom demokratien skapade från början
ett starkt motstånd; "arrabbiatis" politiska
(aristokratiska) parti växte och undergräfde S:s
ställning. Det farligaste angreppet kom från kyrkan
själf. Alexander VI fruktade den sedliga reformen
och fann i S:s Florens en politisk motståndare
till sina förbundssträfvanden mot Frankrike. Så
hade Alexander ej svårt att lyssna till Mei. På
dennes förslag upprättade påfven 1496 en ny
dominikankongregation, hvari Marcoklostret skulle
ingå, men där de djupt sjunkna romerska klostren
skulle få majoritet. S. hade blott att välja mellan
att offra sitt ideal och moraliskt gå under eller
att bli påfven olydig och så draga den kyrkliga domen
öfver sig. Han valde den senare vägen. Så bannlystes
han ock 1497. S. svarade med en våldsam predikan mot
det förfallna påfvedömet. Då detta hotade Florens
med interdikt, dref fruktan för ekonomisk depression
massor af borgare in i "arrabbiatis" parti. De mindre
stränga dominikanerna och de andra tiggarordnarna
gjorde ock i förbund med sekulärprästerskapet allt för
att undergräfva S:s religiösa auktoritet; Mei höll
samman trådarna. Slutligen nödgade man S. att för sitt
anseendes skull antaga ett eldprof som gudsdom mellan
en af hans anhängare och en franciskan. Signorian,
där hans fiender fått majoritet, uppsköt med
list profvet på så vis, att S. fick skulden för
uppskofvet. Folkstämningen slog om; Guds profet
blef den falske profeten. S. greps i sitt kloster,
underkastades ryslig tortyr sju gånger under den
heliga veckan, och ett förfalskadt förhörsprotokoll
uppsattes, enligt hvilket han skulle ha erkänt sig
vara drifven icke af Gud, utan af äregirighet. Detta
protokolls offentliggörande bröt det sista försvaret
för S. i Florens. I fängelset skref S. sin berömda
utläggning till Davids ps. 51 och 31, där han,
som eljest dogmatiskt var god thomistisk katolik,
kom nära den protestantiska frälsningsuppfattningen
(den öfversattes af Luther till tyska och af Petrus
Johannis Gothus 1612 till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:05 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free