- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
901-902

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scala, delle (efter vapnet, en stege, it. scala) lat. Scaligeri, italiensk släkt - Scalabrini, Paolo - Scala cochlearis, detsamma som ductus cochlearis. Se Hörselorgan, sp. 287 - Scala santa, it., "den heliga trappan". Se Lateranen, sp. 1308 - Scala tympani - Scaldis, lat. Se Schelde - Scalenus - Scaletta - Scaliger. 1. Julius Cæsar S 2. Joseph Justus S

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efterkommande förlänades af de tyske kejsarna
med Verona, Padua och Treviso jämte områden. –
2. Cangrande della S., f. 1291, brorson till S. 1,
härskade i Verona 1311-29, utbredde sitt välde
öfver Feltre, Bellino, Padua och Trevi. Han
var det ghibellinska partiets främsta stöd i
Italien under kejsarna Henrik VII och Ludvig af
Bajern. Hans planer gingo till slut ut på att söka
infoga äfven Milano i sitt välde, men de kunde ej
genomföras. Vid S:s hof vistades Dante under en tid
af sin landsförvisning. S:s personlighet och öden
gåfvo motiv till diktverk, såsom af C. F. Meyer
och P. Ferrari. Se biogr, af Spangenberg (2 bd,
1892-95). – 3. Mastino II della S., den föregåendes
brorson, härskade 1329-51. Han eröfrade 1332 Brescia
och 1335 Parma och Lucca. Mot ett förbund af Venezia,
Milano och Florens kunde S. endast med svårighet
upprätthålla sin maktställning och måste afträda såväl
Parma som Lucca. S. var den siste regerande af ätten,
och med podestàn Antonio della S. fördrefs ätten
1387 från Verona af Milanos härskare Gian Galeazzo
Visconti. Litt.: Cipolla, "Briciole di storia
Scaligera" (1889). Om de berömda Scaligergrafvarna
se Verona.
E. N-nu.

Scalabrini, Paolo, italiensk tonsättare, f. 1713,
d. 1806 i Lucca, var hofkapellmästare i Köpenhamn
1748-55 och 1775-81 samt skref där förutom flera
seriösa italienska operor några sångspel till danska
texter (Den belönnede kjaerlighed, 1758; Geniernes
fest
, 1760; Oraklet, 1776), musik till Wessels
parodiska sorgespel "Kjaerlighed uden strömper"
(1773), flera kantater och ett passionsoratorium till
text af Ewald (1771).

Scala cochlearis, detsamma som ductus cochlearis. Se
Hörselorgan, sp. 287.

Scala santa, it., "den heliga trappan". Se Lateranen, sp. 1308.

Scala tympani och Scala vestibuli, anat.,
två spiralvridna rör, tillhörande innerörats
perilymfatiska gångsystem i örats snäcka. Se
Hörselorgan.
(E. Hgn.)

Scaldis, lat. Se Schelde.

Scalenus, anat., i olika fall ett, två eller tre par
bilaterala, små, tresidiga muskler, som utgå från
halskotornas tvärutskott och fästas på de öfversta
refbenen samt lyfta dessa.
G. v. D.*

Scaletta, pass i Rätiska alperna (Albulaalperna),
schweiziska kantonen Graubünden, leder på en höjd
af 2,619 m. mellan Davosdalen och Engadin.

illustration placeholder


Scaliger. 1. Julius Caesar S. (eg. della Scala),
italiensk lärd, f. 1484 i Riva vid Gardasjön. d. 1558
i Agen, var länge i kejsar Maximilians tjänst som
page och officer, men flyttade 1529 till Agen i
Frankrike, hvarest han utöfvade läkarkonsten. S. hade
genom själfstudium blifvit stor kännare af den
klassiska forntiden. Hans förnämsta arbeten äro De
causis linguae latinae
(1540), den första latinska
grammatiken på vetenskapliga grunder, och hans
ryktbara Poetices sive de arte poetica libri VII
(1561, flera senare uppl.). Det senare arbetet,
som i viss mån är en smädedikt, har betecknats som
renässansens mest omfattande och auktoritativa poetik;
det är en handbok i "skaldekonst", som åt blifvande
diktare ger föreskrifter
i knapp, koncis, nästan befallande form. S. utgår från
Aristoteles, hvilken han betecknar som "imperator
noster, omnium bonarum artium dictator perpetuus"
("Vår fältherre, alla goda konsters ständige
diktator"), men han har lämpat hans regler efter
Horatius’ "Ars poetica" och romerska retoriker
som Cicero och Quintilianus. S. är öfvervägande
påverkad af latinsk diktning och främst beundrare
af Vergilius, som är mönstret framför andra, under
det Homeros ställes vida under honom. Han lägger
hufvudvikten vid formen och analyserar noga poesiens
språk. Hans poetik har varit af allra största
betydelse för det närmast följande århundradet i
skilda länder: Italien, Frankrike (där den spåras
bl. a. i Corneilles "Discours"), England (Sidney),
Holland (där han särskildt stod i hög kurs och där
Heinsius och Vossius hyllade honom, "fursten inom
kritikens värld"), Tyskland (Opitz) och Sverige
(Fornelius m. fl.; liksom han ännu under 1700-talet
åberopas i vår disputationslitteratur). Vidare skref
han filosofiska afh., några i naturvetenskapligt
hänseende ej värdelösa kommentarer till Hippokrates,
Aristoteles och Theofrastos m. m. Se A. Magen,
"Documents sur J. C. S. et sa famille" (1873),
E. Brinkschulte, "J. C. Scaligers kunsttheoretische
anschauungen und deren hauptquellen" (1914), och
Gunhild Bergh, "Litterär kritik i Sverige under 1600-
och 1700-talen" (1916).

illustration placeholder


2. Joseph Justus S., den förres son, fransk filolog
och kronolog, f. 5 aug. 1540 i Agen, d. 21 jan. 1609,
öfvergick 1562 till protestantismen, beklädde 1572-74
en professur i Genève, lefde därefter på olika ställen
i södra Frankrike och kallades 1593 till professor
i vältalighet och poesi i Leiden. S. var en af
både samtidens och eftervärldens största filologer,
med storartad divinations- och kombinationsförmåga,
i lärdom och genialitet vida öfverträffande sin
fader, af hvilken han f. ö. ärft äfven de mindre
vackra egenskaperna högfärd och stridslystnad. Hans
märkligaste arbete är De emendatione temporum
(1583; bästa uppl. 1629), som innehåller det första
fullständiga, efter bestämda grundsatser ordnade
kronologiska system, den s. k. julianska perioden
(se Kronologi, sp. 43). Ett slags supplement till
detta verk är Thesaurus temporum, complectens Eusebii
Pamphili chronicon
(1606). Liksom han genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:44 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free