Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär / 905-906 (1916) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scanzoni von Lichtenfels [skantsåni fånn-], Friedrich Wilhelm - Scapa flow - Scapanus, zool. Se Mullvadartade däggdjur, sp. 1301 - Scaphites - Scaphopoda, zool. Se Hafstand - Scapin [skapä], fr., lustspelsfigur. Se Scappino - Scappino - Scapula - Scapularium, lat. Se Skapular - Scapulimantia, lat. Se Omoplatoskopi - Scapus - Scarabæidæ - Scarabæus, zool. Se Scarabæidæ - Scarabæus, zool. Se Scarabæidæ - Scarabantia (Scarbantia), romersk station. Se Oedenburg - Scaramuccia - Scarborough - Scarcies

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Friedrich Wilhelm, tysk gynekolog, f. 1821 i Prag,
d. 1891 på Schloss Zinneberg i Bajern, blef 1844
med. doktor och var åren 1850-87 professor i obstetrik
och gynekologi i Würzburg. Han var en af nämnda
vetenskapers förnämsta representanter på sin tid
och inlade framför allt betydande förtjänster genom
utbildning af de gynekologiska undersökningsmetoderna
och genom studium af kvinnosjukdomarnas patologiska
anatomi. Hans läroböcker, speciellt Lehrbuch der
geburtshülfe (3 bd, 1849 -52; 4:e uppl. 1867) och
Lehrbuch der krankheiten der weiblichen sexualorgane
(1857; 5:e uppl. 1875), voro på sin tid allmänt använda.
R. T-dt.

Kartskiss öfver Scapa flow.

Scapa flow [skei’pə flåu], stor
fjärd, omkr. 30 km. lång och nästan lika bred, bland
Orkney-öarna, s. om den största af dessa, Mainland
(Pomona), i ett synnerligen skyddadt läge och med
utlopp såväl till Pentland firth (i s.) som till
Nordsjön och Atlanten. I dessa lopp l. farleder löpa
tidvattensströmmarna med stor hastighet (hvaraf
namnet flow, ström). S. var den engelska flottans
förnämsta tillfälliga bas under världskriget 1914–16.
H. W-l.

Scapanus, zool. Se Mullvadartade däggdjur, sp. 1301.

Scaphites Park, paleont., en under kritsystemets tid
lefvande ammonitisk biform med skalets sista omgång
tangentialt utsträckt och i yttersta ändan hakformigt
tillbakaböjd (se Ammoniter och Kritsystemet).
A. Hng.

Scaphopoda, zool. Se Hafstand.

Scapin [skapä’], fr., lustspelsfigur. Se Scappino.

Scappino [skappi’nå], it., stående lustspelsfigur
i italienska commedia dell’ arte (se d. o.), en af
de knipsluge tjänare (zanni), som sätta intrigen i
gång. S. var Pantalones betjänt samt motpart till
Arlecchino. Öfverförd till Frankrike som Scapin
[skapä’], gjordes S. af Molière till hufvudperson i
hans fars "Les fourberies de Scapin" (1671).

Scapula, anat., axel- l. skulderblad (se Axel, anat.).

Scapularium, lat. Se Skapular.

Scapulimantia. Se Omoplatoskopi.

Scapus, lat., bot., stängel (se d. o.).

Scarabaeidae, zool., familj af bladhorningarnas
grupp (Lamellicornia) bland skalbaggarna och
omfattande dem af dess medlemmar, som med största
berättigandet bära detta namn, enär antennklubbans
leder äro utplattade till tunna blad, som kunna
solfjäderformigt utspärras och hopfällas. I öfrigt
utmärkas de genom kortare täckvingar, som lämna
sista bakkroppsleden obetäckt. Denna stora familj
(omkr. 15,000 kända arter) utgöres af klumpigt
byggda djur med bred och vanligen kullrig kropp samt
utrustade med graf ben, enär de alla anbringa sina
ägg i marken eller i murket trä. Tröga och långsamma
i sina rörelser, kunna de ej undgå förföljelse. Som
ersättning har flertalet blifvit utrustadt med
ett fast och motståndskraftigt kitinpansar. –
Familjen indelas i följande under sina svenska
namn beskrifna underfamiljer: 1. Ollonborrar
(Melolonthinae); 2. Guldbaggar (Cetoniinae);
3. Jättebaggar (Dynastinae); 4. Dyngbaggar
(Coprophaga). Till beskrifningen öfver sistnämnda
grupp fogas ett tillägg under Tordyflar. – Namnet
Scarabaeus tilldelades i början af Linné de flesta
skalbaggar, men inskränktes sedermera till att
som släktnamn beteckna vissa slags dyngbaggar,
bl. a. den s. k. mumiebaggen l. egypternas heliga
skalbagge (se Ateuchus sacer och Pillerbagge).
G. A-z.

Scarabaeus, zool. Se Scarabaeidae.

Scarabantia (Scarbantia), romersk station. Se
Oedenburg.

Scaramuccia [skaramo’ttja], it., lustspelsfigur i
italienska commedia dell’arte (se d. o.), tjänare
eller äfventyrare, en feg storskräflare, klädd helt
i svart. Mot slutet af pjäsen genompryglas han af
Arlecchino. Typen skapades af skådespelaren Tiberio
Fiorelli (på 1630-talet).

Scarborough [skā’brə]. 1. Badort och hamnstad i
engelska grefsk. York, North Riding, pittoreskt
belägen vid två vikar på ömse sidor om den likt
en hammare i Nordsjön utskjutande Castle hill,
som bär ruiner af en borg från 1100-talet och på
hvars södra sida ligger den af flera armar omslutna
hamnen. 37,201 inv. (1911). Staden ligger mellan de
båda vikarna, som begränsas af brant klippstrand,
men ha en utmärkt badstrand nedanför, som jämte ett
par mineralkällor gör S. till norra Englands mest
besökta badort. Den äldre stadsdelen i n. är skild
från den moderna södra af en djup, till park utlagd
dalgång, Ramsdale valley, öfver hvilken gå två broar
(viadukter). Strax v. om Castle hill ligger kyrkan
S:t Mary, som tillhört ett cistercienskloster
från 1100-talet. För öfrigt har staden en stor
mängd hotell och förlustelseställen (akvarium, Spa
buildings med teater, konsertsal, konstgalleri),
fornsaks- och naturhistoriskt museum m. m. Under
hösten 1914 hade en kustbevakningsstation anordnats
vid S., där äfven kustbatterier synas ha anlagts,
och med anledning däraf bombarderades det 16 dec. af
några tyska kryssare, hvarvid bevakningsstationen
förstördes och en del annan materiell skada
anställdes, hvarjämte ett hundratal personer
dödades. – 2. Hufvudstad på den brittisk-västindiska
ön Tobago, på sydöstra kusten. 729 inv. (1911).
1. J. F. N. L. W:son M.

Scarcies, Stora och Lilla, två floder i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>