- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
909-910

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scarlatti, italienska tonsättare - Scarpa, Antonio - Scarpanto [-pa'ntå]. Se Karpathos - Scarpe - Scarron [skarå'], Paul - Scarsdale [ska'sdeil], baron. Se Curzon 2 - Scartazzini, Giovanni Andrea - Scarus, zool. Se Papegojfiskar - Scat. - Scaurus. 1. Marcus Æmilius S -- 2 Marcus Æmilius S

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

909

Scarpa-Scaurus

910

lingar af hans sonater och sviter utgifna af Czerny
(200 st.), Farrenc (ICO), hos Breitkopf & Harbi (60),
af Biilow (18) m. fl. En samlad kritisk uppl. utgafs
1906 ff. af A. Longo hos Kicordi i Milano. S. är,
så till komposition som exekution, den egentliga
utgångspunkten för den modernare kla-verstilen
hos Ph. Em. Bach och J. Haydn. För sonaten som
helhet, d. ä. som cyklisk följd af flera satser,
vanns genom honom visserligen ingenting nytt,
enär alla hans sonater äro ensatsiga, men däremot
bidrog han väsentligt, i modulation, anordning och
genomföring, till utbildningen af den företrädesvis
s. k. "sonatformen" (allegrosatsen), genom att
befria den från polyfoniens fjättrar och bringa den
i öfverensstämmelse med instrumentets natur. Hans
stycken slå alltjämt an genom sin friskhet,
uppfinningsrikhet och utmärkta faktur. Biogr, af
A. Longo (1913). lo. 2. A. L. (E. F-t.) Sca7rpa,
Antonio, italiensk anatom och kirurg, f. 1747,
d. 1832, var anatomie professor i Modena (1772-80)
och i Pavia (1784-1812) samt verkade reformerande
på bägge dessa ställen. Napoleon utnämnde honom
1804 till sin förste lif-medikus. En upplaga af
hans samlade arbeten utgafs af Vacconi 1836-39 i
3 bd. S. var led. af svenska Vet. akad. (1821).
(R. T-dt.)

Scarpanto [-pa’ntå]. Se Karpathos. Scarpe
[skarp], biflod till Schelde, i norra Frankrike,
upprinner vid Berles i dep. Pas-de-Calais,
är kanaliserad från Ärras (67 km.), flyter åt
ö. n. ö. genom dep. Nord och mynnar ut från v. i
Schelde, nära belgiska gränsen. Längd 101 km.
(J. F- N.)

Scarron [skara7], Paul, fransk författare, f. 1610
i Paris, d. där 1660, bestämdes för prästeståndet
(1629), men prästvigdes aldrig. Han var typen för
en ung, glad och världslig abbé, känd för bitande
kvickhet och talanger: han spelade på luta, tecknade
med smak, dansade och var högt uppburen i tidens
litterära kretsar. 1633 -40 var han anställd hos
biskopen i Le Mans, och i dennes sällskap företog
han en resa till Rom (1635), som säkerligen ej var
utan betydelse för hans författarskap. Angripen af
häftiga reumatiska anfall, som slutligen alldeles
vanställde honom och nästan band honom vid stolen,
återflyttade han 1640 till Paris. Han lefde att börja
med af en pension, som han erhållit af drottning Anna;
men då han anslöt sig till fronden -. La Mazarinade
(1651), en af tidens våldsammaste pamfletter, anses
vara af honom -, förlorade han efter dess kufvande
(1653) detta understöd och var sedan hufvudsakligen
hänvisad till, hvad han kunde förtjäna genom
skriftställen. Under sina senare år understöddes
han dock af Fouquet. 1652 ingick han äktenskap,
som lär ha varit lyckligt, med Francoise d’Aubigné,
efter hans död ryktbar som markisinna de Maintenon
(se d. o.). S. gjorde burlesken, denna urspr, ita-

lienska diktart, inhemsk och populär i Frankrike. I
denna lilla genre är S. mästaren. Han är 1600-talets
Offenbach; cyniskt förlöjligade han den höga
stilen i tidens tragedier och heroiska romaner,
hånskrattande åt Olympens gudar och den grekiska
och romerska historiens hjältar, ofta med alltför
stor emfas framställda i tidens romaner och därför
inbjudande till parodi. Hans första samling,
Re-cueil de quelques vers burlesques (1643),
gjorde stormande lycka och fortsattes af Suite
de la l:ére partie des oeuvres burlesques (1646),
Suite des oeuvres burlesques, 2:e partie (1647) och
Oeuvres burlesques, 3:e partie (1651). Under tiden
hade han utgett äfven Le Typhon ou la gigantoma-chie
(1644) och de första sångerna af Virgile travesti
(1648-52), som han fortsatte till åttonde sången,
men sedan tröttnade på. 1651-57 utkom Roman comique
(ofullb.; öfv. 1787; förebilden för Blanches "En
tragedi i Yimmerby"), hans mest betydande arbete,
ett kringresande teatersällskaps äfventyr, som vid
sidan af burleska of ver drifter innehåller scener,
vittnande om skarp observationsförmåga och förebådande
den realistiska romanen. Dessutom utgaf han en serie
Nouvelles tragicomi-ques efter spanskt mönster. La
précaution inutile och Les hypocrites (1655),
L’adultére innocent och Le chätiment de l’avarice
(1656), Plus d’effets que de paroles (1657). För
teatern skref han i samma burleska stil Jodelet ou
le maitre valet (1645), Les boutades du capitaine
Matamore (1646), Les trois Dorolhées ou Jodelet
duelliste (1647), L’hé-ritier ridicule (1649), Don
Japhet d}Arménie (1653; hans mästerverk), L’écolier
de Salamanque ou les ennemies généreux (1654), Le
gardien de soi-méme (1655), Le marquis ridicule ou la
com-tesse3 faite å la häte samt La jausse apparence
och Le prince corsaire (utg. postumt 1662). S:s
Oeuvres utkommo i 10 bd 1668, hans Oeuvres com-plétes
i 10 bd 1737 (utg. af B. de La Martiniére). Litt.:
P. Morillot, "S." (1888), A. de Boislisle, "Inventaire
de S." (1893), och E. Magne, "S. et son milieu"
(1905). J-M

Scarsdale [skä^déll], baron. Se Gu r zon 2.

Scartazzini, Giovanni Andrea, schweizisk
skriftställare, f. 1837, d. 1901, var pastor
i Aar-gau, utgaf åtskilliga litteraturkritiska
arbeten, af hvilka det vida öfvervägande flertalet
sysslar med Dante: Giordano Bruno (1867), Dante
Alighieri, seine zeit, sein leben und seine werke
(1869; ny uppl. 1879), Dantes Divina commedia,
med omfattande kommentarer (1874-82), Abhandlungen
ilber Dante (1880), Dante, Vita ed opere (1883;
2:a uppl. 1894 under titeln "Dantologia",
ånyo utg. af Scarano), Dantehandbuch (1892) och
En-ciclopedia dantesca (1896-1904). S. gaf äfven ut
goda upplagor af Dantes, Tassos och Petrarcas verk.
R-n B-

ScaYus, zool. Se Papegojfiskar.

Seat., på recept förkortning för lat. scatula, ask.

ScauYus. 1. Marcus ^Emilius S., romersk statsman
och skriftställare, f. 163, d. 89 f. Kr., utgick
ur en fattig familj, men svingade sig upp till
statens högsta hedersplatser. Han fÖi de 115 som
konsul ett framgångsrikt krig i Gallien. S. blef
princeps senatus, censor 109 och konsul för andra
gången 107. Han sändes 112 mot Jugurtha (se d. o.),
men lät - säges det -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:37 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free