- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
935-936

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schahinschah-name. Se Persiska litteraturen. sp. 569 - Schahname, persisk dikt. Se Firdausi - Scha-ho, flod. Se Scha-che - Schahrazad - Schahrijar - Schah Ruch, mongolhärskare. Se Mongolerna, sp. 909 - Schasade, konungason. Se Persien, sp. 541 - Schakalen - Schakt - Schaktning - Schaktugn. Se Ugn - Schakå - Schal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

935

Schahinschah-name-Schal

936

Schähinschah-näme. Se Persiska litteraturen, sp. 569.

Schähnäme, persisk episk dikt. Se Firdausi.

Scha-ho, flod. SeScha-che.

Schahrazäd (pers., eg. "stadsbarn"). 1. Sulta-ninnan,
som omtalas i Tusen och en natt (se d. o.). -
2. (Scheherezade) Astron., en af småplaneterna.

Schahrijär (pers., "stadsvän"), konung, som omtalas
i Tusen och en natt (se d. o.).

Schah Ruch, mongolhärskare. Se Mongolerna, sp. 909.

Schahsäde, konungason. Se Persien, sp. 541.

Schakälen, Canis aureus, zool., en till hundsläktet
hörande art, hvars utbredningsområde sträcker sig
öfver en stor del af Asien, norra Afrika samt
Dalmatien och Grekland. Den står vargformerna
närmare än räfvarna (räknas till gruppen Thooidea
inom hundsläktet; se Hunddjuren), har de för de förra
utmärkande kraniekaraktärerna och rund pupill. Pälsen
är måttligt långhårig, grof; bottenfärgen grågul,
på ryggen och sidorna svartaktig, på buksidan gulröd
eller ljusgul; färgen växlar emellertid betydligt hos
de olika lokalformerna. Schakälen är sannolikt samma
djur, som Simson använde för att spela filistéerna
det bekanta sprattet. Hvad lefnåds-sättet beträffar,
visar sig schakalen vara en mellanlänk mellan
räfven och vargen. Om dagen håller den sig dold;
först på kvällen ger den sig i stora flockar ut på
ströftåg. Både dess tjut och närgångenhet ha gjort
den illa beryktad. Oförsynt går den t. o. m. in
i bebodda hus och tar för sig hvad ätbart den kan
komma öfver. L-e.

Schakt (ty. schacht), bergsv., i vidsträckt mening
ungefär detsamma som grufva, i egentlig mening en
genom sprängning eller annat grufarbete åstadkommen
af sänkning i marken, som förmedlar förbindelsen
mellan jordytan och underjordiska arbetsrum i en
grufva. De flesta schakt användas samtidigt för
uppfordring af berg och vatten, personbefordran
och ventilation. Understundom användas schakten
endast för ett af dessa ändamål och erhålla då namn
därefter, såsom uppfordringsschakt, konstschakt eller
pumpschakt, luftschakt etc. Med blindschakt förstår
man sådana för uppfordring använda schakt, som icke
nå upp i dagen, utan med sin öfre ända utmynna vid en
stoll eller annan större utfraktsnivå. Störtschakt,
rullschakt och tappschakt äro benämningar på smärre
sänkningar (rullschakt byggas ofta i fyllnadsborg),
som vanligen gå endast genom en etage i en grufva,
och användas att tillföra fyllnadsborg till arbetsrum,
resp. bortföra brutet berg och malm därifrån till
utfraktsorten på etagens botten. Schakten drefvos
förr oftast i själfva fyndigheten, om denna hade
stark stupning, och blefvo då i allmänhet donlägiga
(se D o n l ä g e) eller brutna. I senare tider
förläggas schakten i regel utanför fyndigheten och
drifvas lodräta, ehuru äfven exempel på donlägiga
schakt utanför fyndigheten finnas i vårt land. Schakt,
som drifvas i fast berg, erhålla numera rektangulär
genomskärning och små dimensioner i jämförelse
med äldre tiders stora runda schakt. Då schakt
sänkas genom mäktiga lösa jordlager eller lösa och
vattenförande bergarter, ger man dem oftast rund form
för att möjliggöra

väggarnas beklädande med murverk, järnförbygg-nad
e. d. Schaktens storlek är beroende på det antal
hissar eller "hundar" (se Hund 3) samt de öfriga
anordningar det skall rymma. Åtskilliga slag af
byggnader förekomma i schakten, dels till stöd
för väggarna för att förhindra ras därifrån,
dels för att uppbära gejder för hissar, stegar och
stegbroar, pumpar, rörledningar, kablar o. d. Det
djupaste schaktet i Sverige (1916) är det donlägiga
Granlundssohaktet i Västra Ormbergsfältet vid
Grängesberg, som har ett djup af 506 m., lodrätt
räknadt. Några af de närmast kommande donlägiga
schakten äro Bersbo grufvas i Östergötland 420 m.,
Morgrufschaktet 379 m. och Höga Visanschaktet 358
m., båda i Grängesberg, och Åsbobergsschaktet nära
Striberg 340 m. Bland de djupaste lodräta schakten
må nämnas Puits "Vilain XIV i Åmmeberg 400 m.,
Göjegrufschaktet i Svartviksfältet 397 m., Oscars
schakt vid Tabergs grufvor i Värmland 375,5 m.,
Dalkarlsbergs centralschakt 360 m., Fredriks schakt
i Falun 356 m., Gustaf Adolfs schakt i Persberg
355 m., Gam-bettas schakt i Björnbergsfältet vid
Grängesberg 335 m. och Maskingrufschaktet i Dannemora
330 m. Utomlands finnas vida djupare schakt; Amerika
har hunnit längst med omkr. 1,500 m. djupa schakt
vid koppargrufvorna i Michigan, Calumet och Hekla,
Tamarak. I Europa finnas schakt med 1,000-1,200
m. djup i Belgien, Tyskland och Österrike (Pfibram
i Böhmen). Th. N-m. K. 6-11.

Schaktning, tekn., afsänkning af mark
genom undanskaffande af lösa jordlager,
i allmänhet genom gräfning, för att bereda
lämplig plats för grundläggningsarbeten,
järnvägsspårs förläggning, vägars och gators
f ramdragning o. d. Jfr J o r d-rymning.
G. H-r.

Schaktugn. Se Ugn.

Schakå, Sjakå, Tschakå (ty. tschako, fr. chako, shako,
schako, af ung. csåko), krigsv., en cylindrisk,
upptill vanligen något vidare, styf hufvudbonad af
läder eller filt, försedd med nedhängande banderoll
samt pompong och för officerarna fjäderplymer. Schakån
infördes i Sverige 1814 och bibehölls till 1845, då
modell till kask fastställdes. - Benämningen schakå
ges äfven åt den låga, cylindriska eller upptill
något smalare hufvudbonad, som ännu nyttjas i flera
arméer och som i Sverige kallas käppi (se d. o.).
C. O. N. (O. K-a.)

Schal, pers. (eng. shawl), urspr, ett slags mycket
fint österländskt ylletyg, numera benämning på
ett väfdt, stic-kadt eller virkadt fyrkantigt
klädesplagg för kvinnor till skydd för halsen, ryggen
och bröstet. Det kom i bruk i Europa på 1780-talet
och har mest burits lagdt i trekant. Om de berömda
kaschmirschalarna se Getsläktet, sp. 1092. - S c
h a l e’t t, brokig halsduk, som ingår i kvinnliga
folkdräkter; kvinnligt hufvudkläde (af siden, bomull
e. d.), som bäres lagdt i trekant:

Svensk schakå m/1815.

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:33:32 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free