Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schelling. 1. Friedrich Wilhelm Joseph von S 2. Karoline Dorothea S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af akademien i München och efter sitt berömda
tal öfver Das verhältnis der bildenden künste zu der
natur generalsekreterare vid de bildande konsternas
akademi där (1807). S. trädde 1812 i nytt gifte,
med Pauline Gotter. 1820–26 verkade han som akademisk
lärare i Erlangen och blef 1827 professor i filosofi
vid det nyupprättade universitetet i München. När
efter Hegels död den s. k. hegelska vänstern utdragit
mot kristendomen fientliga konsekvenser ur den förut
som preussisk statsfilosofi betraktade hegelska
läran, kallades S. 1841 af Fredrik Vilhelm IV till
Berlin för att bekämpa "den hegelska panteismens
draksådd". Han skulle komma "ej som en vanlig
professor, utan som den af Gud utvalde och till
tidens lärare kallade filosofen, hvars vishet,
erfarenhet och karaktärsstyrka konungen för höjande
af sin egen kraft önskade i sin närhet". Vid hans
första föreläsningar vid Berlins universitet räckte ej
den största lärosalen till för de skaror, som ville
lyssna till den "positiva" filosofi, genom hvilken
S. "skulle ändtligen försona tro och vetande". Men
de öfverspända förväntningarna gäckades. Efter
åhörarnas anteckningar utgåfvos mot hans vilja hans
föreläsningar öfver "mythologie und offenbarung",
dels af J. Frauenstädt (1842), dels af H. E. G. Paulus
(1843) och utsattes för en hänsynslös kritik. S. drog
striden inför offentlig domstol, i det han anklagade
Paulus för olagligt eftertryck. Då Paulus emellertid
blef frikänd, ingaf S. till ministern en skrifvelse,
hvari han förklarade sig ej kunna fortsätta sina
föreläsningar, då han ej åtnjöt lagens skydd. Sedan
drog han sig 1843 tillbaka från världen och lefde
sina tolf sista år helt och hållet i hemmet och för
familjen samt sina filosofiska spekulationer. – S. var
en konstnärligt begåfvad fantasimänniska och på samma
gång en originell tänkare, buren af religiös entusiasm
och ett trotsigt själfförtroende, som gjorde honom
öfvermodig och hård i striderna med motståndare,
på samma gång som han var känsligt mottaglig för
inflytande från tänkare, med hvilka han kände sig
befryndad. Som föreläsare ryckte han sina åhörare
med sig, imponerande genom sitt allvar och bländande
genom sina vida vyer och sin djärfva spekulativa
fantasi. Som filosofisk skriftställare är han en af
den tyske litteraturens främste. Men hvad som felades
honom var förmågan af skarpt fixerade begrepp och
ett metodiskt, systematiskt tänkande. Hans åsikter
framställdes mera som geniala uppenbarelser än som
på bevis grundade lärosatser. Med förkärlek rörde han
sig med djärfva analogier, medelst hvilka han trodde
sig ådagalägga den genomgående enheten i allt. Hans
filosofi blef därför mera poesi än vetenskap. I
st. f. Fichtes etiska grundintresse och Hegels
logiska konstruktioner trädde hos S. estetiska och
religiösa grundmotiv och som filosofiens organ den
"intellektuella åskådningen", som Kant tillerkänt
endast Gud, men som S. tillskref alla geniala andar,
men också endast dessa. Denna åskådning fattade han
som en förmåga att fatta det eviga, den punkt, "där
vetandet om det absoluta blir ett med det absoluta
själft". – Under inflytande af olika tänkare ha S:s
åsikter småningom utvecklats i olika former, utan att
han själf någonsin medgaf ståndpunktens växling. De
senare af honom utvecklade åsikterna utgåfvos
alltid för att vara endast närmare utföranden af samma
åsikt från nya och mera djupgående synpunkter. Och
såtillvida hade han däri rätt, som grundtendensen
alltid förblef densamma, ett försök att sammansmälta
realismen och idealismen och att igenom en organisk
uppfattning af all verklighet uppvisa den absoluta
enhet, som ingår i och uppbär allt. Man kan urskilja
följande tre hufvudperioder i S:s filosofiska
utveckling. A. Natur- och transcendentalfilosofien
(1797–1800). Under inflytande af Kant och
Herder ville S. komplettera och korrigera Fichtes
vetenskapslära med en spekulativ fysik, som ej
fattade naturen blott som det objekt, som jaget
sätter mot sig för att om sig själft bli medvetet,
utan tillerkände den en själfständig betydelse,
såsom ett förstadium i andens egen utveckling. Denna
uppgift sökte han lösa i Ideen zu einer philosophie
der natur (1797; 2:a uppl. 1803), Von der weltseele
(1798; 3:e uppl. 1809), Erster entwurf eines
systems der naturphilosophie (1799) och Einleitung
zu seinem entwurf eines systems der naturphilosophie
(s. å.). Om anden skall kunna fatta naturen, måste
denna vara till sitt väsen befryndad med anden. Båda
ha samma absoluta grund, och liksom i anden en motsats
finnes mellan subjekt och objekt, så utmärkes all
verklighet af en polaritet, som t. ex. framträder i
magnetens tvenne poler. Naturen är blott en lägre,
omedveten potens af samma verklighet, som i anden
kommer till medvetande. Huru S. i detalj utför
dessa grundtankar och genom symbolisk tolkning af de
enskilda naturföreteelserna söker uppvisa deras enhet
med anden, kan ej här refereras. Den schellineska
naturfilosofien står i skarp motsats mot den moderna
naturvetenskapen och har därför varit utsatt för
hånande kritik. S. sökte ej som naturforskare ge
en mekanisk orsaksförklaring af naturföreteelserna,
utan en teleologisk och vitalistisk värdesättning
af dem. Detta sätt att tolka naturen anses nu
föråldradt, men S:s insats i sin tids tänkande på
detta område var helt visst ej utan sin betydelse
för naturforskningens utveckling. Det var en allmän
sträfvan i dåtidens naturvetenskap att från de många
spridda specialundersökningarna komma öfver till en
uppfattning af det enhetliga i all natur. Härtill
anslöt sig S. Att han därvid såsom så ofta andra
filosofer på olika verklighetsområden gick den
empiriska forskningen i förväg, bör ej läggas honom
till last. Han följde blott sin tids anda och har
genom sina djärfva spekulationer uppkastat problem,
som vår tids naturvetenskap försiktigare söker
lösa med sina bättre metoder. – Ett motstycke till
S:s naturfilosofi, som visar naturföreteelsernas
betydelse i andens odyssé, bildar System des
transcendentalen idealismus (1800), hvari han söker
visa, huru anden genom sina teoretiska, moraliska och
estetiska funktioner åter träder i förhållande till
naturen. Höjdpunkten är därvid enligt S. konsten,
i hvilken genialitetens omedvetna naturkraft midt i
medvetandets afsiktliga verksamhet segrande gör sig
gällande. – B. Identitetsfilosofien (1801–08). Den
under första perioden uppställda satsen, att "naturen
och anden i grunden äro detsamma", skarpes nu till
påståendet: "naturens och andens grund, det absoluta,
är identiteten af det reala och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
