Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schelling. 1. Friedrich Wilhelm Joseph von S 2. Karoline Dorothea S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ideala". Det är en genom Fichtes grundtankar
pånyttfödd spinozism, som S. härvid under inflytande
därjämte af Giordano Bruno utvecklar i Darstellung
meines systems der philosophie (1801), Fernere
darstellung aus dem system der philosophie (1802),
Bruno, oder über das göttliche und natürliche
princip der dinge (1803; ny uppl. 1843), Vorlesungen
über die methode des akademischen studiums (1803;
"Föreläsningar öfver methoden för det academiska
studium", öfv. af K. M. Arrhenius, 1812) och
Aphorismen zur einleitung in die naturphilosophie
(1806). Det reala och det ideala beteckna blott
de motsatta sidorna i verkligheten, allteftersom
den omedvetna eller den medvetna faktorn däri har
öfvervikten. Deras potenser kunna så ordnas, att de
från ömse sidor åter mötas. Då bli naturens potenser
med utgångspunkt från rummet och materien allt mera
andliga för att i organismen nå sin höjdpunkt,
under det att å andra sidan andens potenser från
sedelagens frihet steg för steg öfvergå till allt mera
naturliknande funktioner och slutligen kulminera i
konstens på en gång omedvetna och medvetna produktion
och kontemplation. Men i ingen af de enskilda
företeelserna komma motsatserna till full enhet. Detta
sker blott i de båda seriernas totalitet, i universum,
som på en gång är den fullkomligaste organismen och
det fullkomligaste konstverket. Där möter man den
absoluta enheten, som hvarken är ande eller natur,
hvarken ideal eller real, utan i förhållande till båda
den totala identiteten eller indifferensen. – C. Den
positiva filosofien (1809–54). Under inflytande
af Fr. v. Baader, som riktade hans uppmärksamhet
på Jakob Böhme, samt påverkad af tidens romantiska
anda i det hela, fördes S. småningom öfver till en
religiös mysticism och teosofi, hvartill ansatser
visade sig redan i Philosophie und religion (1814),
som fullt framträdde i Philosophische untersuchungen
über das wesen der menschlichen freiheit (1809, 1834)
och vidare utbyggdes i hans föreläsningar i München
och Berlin. Orakelmässigt förkunnade han, att all
föregående filosofi, äfven hans egen, som opererat med
abstrakta begrepp, kommit endast till tingens "was",
ej till deras "dass", blott ådagalagt deras möjlighet,
ej deras verklighet. Därför hade filosofien hittills
varit "negativ"; först genom S. skulle den nu bli
"positiv". En af S:s egna lärjungar, Eschenmayer,
hade påstått att, om filosofien ock lyckas uppvisa
det absoluta såsom alltings enhet, så kan den
dock icke förklara den gifna mångfalden och visa,
huru dess motsatta potenser uppstå. Det kan endast
religionen genom sin tro på en personlig Gud. S. ville
nu flytta in denna tro i sin filosofi. Enligt denna
är ju mångfalden, differensen, lika ursprunglig som
enheten och identiteten. Den lefvande enheten har
mångfalden inom sig själf och därmed principen för den
strid mellan motsatser, som är lifvets väsen. Gud har
sålunda inom sig själf grunden till det onda, hvilket
kommer till förverkligande genom ett affall. Därigenom
åstadkommes det kaos, hvarmed naturutvecklingen
börjar och hvarifrån den ideala seriens historiska
process återför oss till Gud såsom all verklighets
både grund och mål. Slutligen utdrager S. härur den
mystiska konsekvensen, att
affallet och återvändandet är Guds egen
själfutveckling, hvilken han identifierar med
religionshistorien och dess stegvis skeende
öfvergång från mytologi till uppenbarelse. Härom
utvecklade S. en spekulativ religionsteori, som
står i en ännu skarpare motsats till den empiriska
religionshistorien, än hans ungdoms naturfilosofi
intagit till naturforskningen. – Hvilken hänförelse
S:s naturfilosofi i början väckte, därom vittna
kraftigast de lofsånger, som H. Steffens till
hans ära uppstämde. Till den anslöto sig ock Oken,
Schubert, Carus, Eschenmayer m. fl., liksom ock
fysiologen Burdach, den danske fysikern Örsted,
växtfysiologen Nees von Esenbeck, patologen Kieser och
estetikern Solger, hvilka, hvar på sitt område, sökte
tillämpa dess principer. Till S:s identitetssystem
anslöt sig G. M. Klein och till hans positiva
filosofi J. J. Wagner m. fl. Men framför allt var
den unge S. den nyromantiska skolans läromästare,
och samtidigt med denna estetiska riktnings införande
i Sverige kom ock den schellingska filosofien att här
utöfva ett mäktigt inflytande, som sträckte sig till
alla den högre bildningens grenar. Den "nya skolans"
banerförare, Atterbom och L. Hammarsköld, voro i
filosofiskt hänseende S:s lärjungar. Den sistnämnde,
som stod S. nära äfven personligt, har i "Minnen,
från Tyskland och Italien" (1859) skildrat S. och
hans hem. Äfven Törneros och Almquist rönte af honom
inflytande; likaså I. Hwasser. Geijer, Biberg och
Grubbe började sin spekulativa bana som S:s anhängare,
och ehuru de sedan utvecklade den själfständiga
svenska personlighetsfilosofi, som kulminerade i
Boströms lära, har dennas grundriktning ej oväsentligt
påverkats af schellingska uppslag. – S:s märkligaste
skrifter ha i det föregående blifvit omnämnda, med
undantag af hans många stridsskrifter, mot Fichte,
Jacobi m. fl. Hans föreläsningar öfver Einleitung
in die mythologie, philosophie der mythologie
och Philosophie der offenbarung offentliggjordes
i Sämmtliche werke (14 bd, 1856 ff.), Werke in
auswahl ha utgetts af O. Weiss (3 bd, 1908). S:s
bref ha utgetts af J. L. Plitt, Aus S:s leben (3 bd,
1775–1803, 1869–70); brefväxlingen med Maximilian II
af Trost och Leist (1890); bref, tal och uppsatser
af S. ha äfven utgetts af O. Braun, Schelling als
persönlichkeit (1908). Ur den synnerligt omfattande
S.-litteraturen må endast följande här nämnas. Den
utförligaste framställningen af S:s åsikter, sådana
de tagit olika former under hans utveckling, har
i kronologisk ordning lämnats af K. Fischer i 7:e
bandet af hans "Geschichte der neuern philosophie"
(1872; 3:e uppl. 1902). Däremot har E. v. Hartmann
i "S:s philosophisches system" (1897) sökt ge
en enhetlig framställning af hans åsikter, i det
han upplöser systemet i dess enskilda delar och
inom hvardera så att säga tar ett längdsnitt. S:s
förhållande till nyromantikerna har belysts af
R. Haym i "Die romantische schule" (1870). Inom den
skandinaviska litteraturen har S:s filosofi behandlats
af A. Nyblæus i 2:a bandet af "Den filosofiska
forskningen i Sverige" (1881) och af H. Höffding i
"Filosofien i Tyskland efter Hegel" (1872).
2. Karoline Dorothea S., den föregåendes hustru,
född Michaelis, dotter till professor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
