- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1037-1038

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schiller, Johann Christoph Friedrich von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

historien; titelfiguren var ursprungligen en
frihetshjälte, som sätter sin personliga kraft och
storhet emot statslig oordning och furstligt förtryck,
men karaktären undergick flera förändringar vid
S:s omarbetningar af skådespelet, och den slutliga
affattningen visar en ärelystens tragedi. Det mottogs
kyligt, hvaremot det borgerliga skådespelet, Kabale
und liebe
(1784; "Kabale och kärlek", 1800, 1821,
1833 och 1892; uppf. i Stockholm f. g. 1833) slog
an i högsta grad och alltjämt är en af den tyska
scenens käraste uppgifter. Här angrep S. den från
småhofven utgående fördärfvade och förslafvande
andan, aristokratiens bördshögfärd, det tukt- och
tygellösa lif han kände till från hertig Karl Eugens
rike, och satte som motbild den duktiga, hederliga
stuttgartborgarklassen. Med Don Carlos (1787;
jfr E. Elster, "Zur entstehungsgeschichte"; 1889,
öfv. af B. J. Törneblad 1813 och H. Bjursten 1862;
uppf. i Stockholm f. g. 1838) öfvergaf S. prosan för
blankversen; i sin varma och luttrade kärlek till
friheten förkunnande läran om, att staten skall
grundas på aktningen för människovärdet – först
två år efteråt antogs i Frankrike deklarationen om
de mänskliga rättigheterna – är "Don Carlos" sista
milstenen i S:s utveckling från stormande titanism
till måttfull kraft och harmonisk idealitet. Hans
öfriga alstring under detta första skede af hans
författarskap utgjordes förnämligast af lyrik
(delvis offentliggjord i den af S. till största
delen författade "Anthologie auf das jahr 1782",
nytryck 1905), som tidigt visade en dragning åt
det storslagna, det upphöjda, men till en början
ofta var bitter och mörk. Känsloglöd och idéflykt
skymdes stundom af uttryckssättets våldsamhet och
ojämnhet, men bebådade den blifvande mästaren. I
hans personliga förhållanden rådde länge osäkerhet;
en längre vistelse på godset Bauerbach vid Meiningen
hos fru von Wolzogen, i hvars dotter Charlotte
han förälskade sig, aflöstes af en tids (1783–84)
anställning i Mannheim som teaterförfattare. Här mötte
honom i Charlotte von Kalb (se d. o.) en intressant,
men oharmonisk beundrarinna, som vann hans hjärta,
men från hvilken han snart skildes för att i Leipzig
och Dresden mottaga gästfrihet och hjälp af en
ideellt sinnad krets, som i Gottfried Körners
hem egde sin midtpunkt. Här stannade S. 1785–87,
oafbrutet vidgande sina kunskaper och sysselsatt
med flerfaldiga bok- och tidskriftsföretag
("Thalia" m. fl.) för att stärka sin genom den
tvungna skuldsättningen förstörda ekonomi. Om
stegrad lefnadslust vittnar bl. a. dityramben An
die freude
(öfv. af bl. a. Leopold) från denna
tid. Berättelserna Der verbrecher aus infamie
("Förbrytaren af förlorad ära", 1822) och Der
geisterseher
(ofullb.; d. 3–6 skrifna af Follenius;
"Andeskådaren", 1798–1802 och 1836) visade S:s förmåga
af spännande berättelse med tidstendens. Genom sina
studier drogs han alltmer öfver till det historiska
och senare filosofiskt estetiska författarskapet; den
grekiska klassiska litteraturen och Kants åskådning
öfvade starkt inflytande på honom. Dikter som Die
götter Griechenlands
och Die künstler uppenbarade
hans sträfvan till klassicitet, den ofullbordade
Geschichte des abfalls der vereinigten Niederlande
(1788) själfull uppfattning

och fängslande framställningskonst. Försöken att
närma sig Goethe slogo fel, men denne skaffade honom
den, först oaflönade, e. o. professuren i historia i
Jena (1788), dit S. flyttade 1789 och där han redan
med inträdesföreläsningen, Was heisst und zu welchem
ende studiert man universalgeschichte?
, vann en
hänförd åhörarkrets. 1790 gifte han sig med Charlotte
von Lengefeld (f. 1766, d. 1826; biogr. af Mosapp,
3:e uppl. 1905), en hugstor och högt bildad kvinna;
mellan henne och hennes syster, Karoline von Beulwitz,
hade hans val länge varit oafgjordt. Geschichte
des dreissigjährigen krieges
(1791–93; "Historia
om trettioåriga kriget", 1796–97; 3:e uppl. 1865),
som ådagalade ytterligare mognad skildringsgåfva,
afslöt hans historiska författarskap.

S:s icke starka hälsa fick samtidigt med dessa
ifriga studier och omfattande arbeten en obotlig
knäck genom en lungsjukdom, som utbröt vintern
1791 och under lång tid hotade med snar död. Hans
alltjämt tryckande fattigdom syntes försvåra eller
rent af omöjliggöra den hvila, som kräfdes för att
återställa krafterna, men ett genom skalden Baggesen
från Danmark (af Schimmelmann och hertig Fredrik
Kristian af Augustenborg) skänkt understöd af 1,000
thaler under tre år räddade S. från att stupa af
näringsomsorger under tillfrisknandet. En resa i
Schwaben aug. 1793–maj 1794 gjorde honom godt i alla
afseenden. Med stigande klarhet och själfständighet
började han därpå framställa sin åskådning af konsten
och dess förhållande till lifvet. Über den grund
des vergnügens an tragischen gegenständen
(1792)
och Über die tragische kunst (s. å., båda i "Neue
Thalia") äro ännu lärjungearbeten; Über anmuth und
wurde
(ibid. 1793), Briefe über die ästhetische
erziehung des menschen
(i "Die hören", 1795; "Om
människans ästetiska fostran", 1915) och Über naive
und sentimentalische dichtung
(ibid. 1795–96) äro
mästerverk. Hos konstnären kräfver S. hög bildning och
sedlig själfuppfostran, endast den, som fyller dessa
villkor, kan skapa en konst i stånd att rätt fylla
sin uppgift, som är att, obunden af alla bihänsyn,
eftersträfva skönhet och därigenom förädlande inverka
på hela det mänskliga väsendet. Blott genom konsten,
som harmoniskt förenar och försonar med hvarandra det
sinnliga och det andliga, nås ett människornas mål
värdigt, af skönhet mäktigt tillstånd, som möjliggör
uppkomsten af en på frihet och förnuft grundad stat. –
I det S. uppställde som hufvudskillnaden mellan den
antika och den moderna litteraturen, att den förra
var naiv, d. v. s. natur, men den senare sentimental,
d. v. s. sökande den förlorade naturen, lade S. en
af grundvalarna för den estetiska diskussionen under
de följande årtiondena och är öfver hufvud en af den
äldre estetikens viktigaste teoretiker.

Efter återkomsten till Jena lyckades han 1794
komma i vänskaplig, snart synnerligen nära
förbindelse med Goethe, hvars medarbetarskap han
förvärfvade för tidskriften "Die hören" (1795–97)
och "Musenalmanach" (1795–1800) och som för S. genom
sin konkretion, sin utomordentliga mångsidighet och
sina naturvetenskapliga intressen vardt en ojämförlig
eggare och ett utomordentligt komplement, medan S. på
Goethe öfvade en motsvarande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:01 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free