- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1073-1074

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlegel, Hermann - Schlegel, Gustaaf - Schlegelförbundet. Se Schwaben - Schlei - Schleich [Jlajch], Eduard d. ä. - Schleich [Jlajch], Karl Ludwig - Schleicher [Jlaj-], August

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans arbeten märkas
Essai sur la physiognomie des serpents (1837) och
Revue critique des oiseaux de l’Europe (1844),
Revue méthodique et critique des collections du Museum d’histoire naturelle des Pays-Bas (1862–67),
Recherches sur la faune de Madagascar (1868) och
Monographie des singes (1876).

L–e.

Schlegel, Gustaaf, holländsk sinolog, f. 30 sept. 1840
i Oegsgeest i närheten af Leiden, d. 1903, blind,
började redan vid nio års ålder studera kinesiska
för den framstående kännaren af Öst-Asiens språk
J. J. Hoffmann i Leiden och erhöll 1854 ett stipendium
med villkor att framdeles träda i regeringens
tjänst. Student 1857, lämnade S. s. å. Holland och
anlände i början af febr. 1858 till Java. Efter
ett par veckor begaf han sig till Hong-kong och
sedan till Amoy, reste 1861 till Kanton och lämnade
Kina i juni 1862, hvarefter han tjänstgjorde som
kinesisk tolk i Batavia. Sedan 1867 var han medlem
af examenskommissionen där och förvärfvade 1869
filos. doktorsgraden i Jena med Chinesische bräuche
und spiele in Europa
. Af hälsoskäl måste han 1872
återvända till Europa, blef 1875 titulärprofessor och
utnämndes 1877 till innehafvare af en för hans räkning
inrättad lärostol i kinesiska vid universitetet i
Leiden. Bland hans många arbeten i sinologi märkas
framför allt Uranographie chinoise (1875) och det
monumentala verket Nederlandsch-chineesch woordenboek
(4 dlr, 1884–91). Sedan 1890 utgaf han tills.
med Cordier i Paris tidskr. "T’oung-pao. Archives
pour servir à l’étude de l’histoire, des langues,
de la géographie et de l’ethnographie de l’Asie
orientale". Se vidare "Liste chronologique des
ouvrages et opuscules publiés par le Dr G. Schlegel,
1862–1901" (1901).

K. V. Z.

Schlegelförbundet. Se Schwaben.

Schlei [ʃlaj], Schley, da. Slien, hafsvik, bildad af Östersjön
på Schleswigs östra kust. Den går i sydvästlig
riktning och är i början smal som en flod, men
utvidgar sig på andra sidan om Mysunde till den
s. k. Grosse breite, vid hvars inre del staden
Schleswig är belägen. Dess längd är 42 km.; djupet
vid den kanaliserade mynningen är endast 2,2 m.

(J. F. N.)

Schleich [ʃlajch], Eduard d. ä., tysk
landskapsmålare, f. 12 okt. 1812 i Haarbach vid
Landshut (Bajern), d. 8 jan. 1874 som professor i
München, bortvisades, såsom "saknande anlag", från
illustration placeholder

konstakademien i München, men utbildade sig på egen
hand, dels genom vidsträckta resor, dels genom studier
af de gamle holländske landskapsmålarna (J. van Goyen,
A. van der Neer m. fl.), hvarjämte intryck af fransk
konst främjade hans utveckling. Under sina många
fotvandringar tröttnade han aldrig att iakttaga luft-
och ljusverkningar, och hans insats i sydtysk konst
som framstående förelöpare till det moderna

stämningsmåleriet ligger just i betoningen af ljus- och
färgspelet. I början målade han bajersk höglandsnatur,
men alp- och skogslandskapet låg ej för hans talang,
och snart fann han sitt eget, rätta fält. Gång på gång
tolkar han det närliggande eller undanskynda. Än
återger han slättbygden (ofta med väderkvarnar) i
solsken och regn, i gryning och skymning, än vattendrag
i månsken och med säfven vajande för vinden. Solstrålarnas
kamp med dimman eller segrande frambrott genom tunga
ovädersmoln tycker han särskildt om att framhålla.
Motiven äro hämtade företrädesvis från Isars stränder,
Dachauer moos och trakten kring Starnbergsjön, men äfven
Venezias kanaler och laguner locka hans känsliga pensel,
och stämningsbilderna från Normandie och Nordsjökustens
dyner visa likaledes, hur förträffligt han kan framställa
det atmosfäriska. Hans ej sällan svårmodiga, bredt och
skissartadt målade taflor präglades af en originalitet,
som efter hand vann stort anseende öfver hela Tyskland
och ledde till åtskillig imitation, och hans skicklighet
urartade emellanåt till för mycken rutin, men minskade
ej köplusten. Benämningen "Tysklands Constable" om S.
torde vara ganska missvisande. Bland S:s många verk må
nämnas
Dimmig morgon vid Starnbergsjön (1860, Schacks galleri i München),
Isardalen (s. å., Münchens pinakotek) och
Månskensnatt vid Rotterdam (Germanisches museum, Nürnberg).
F. ö. är han rikligt representerad flerstädes i Tyskland.
S. var bl. a. led. af Akad. för de fria konsterna. –
Hans son Eduard S. d. y., f. 15 febr. 1853 i
München, d. där 28 okt. 1893, gick i faderns fotspår.

O. G–g. (E. A–ie.)

Schleich [ʃlajch], Karl Ludwig, tysk kirurg,
f. 1859 i Stettin, blef med. doktor i Berlin 1886 och
kirurg vid Teltow-kretssjukhuset i Gross-Lichterfelde
1900. I
Schmerzlose operationen (1894; 5:e uppl. 1906)
redogör han för den af honom införda metoden för lokal
bedöfning vid kirurgiska operationer.
Jfr Kokain, sp. 492–493.

R. T–dt.

Schleicher [ʃla’j-], August, tysk språkvetenskapsman,
f. 19 febr. 1821 i Meiningen, d. 6 dec. 1868 i Jena,
blef 1846 doktor och privatdocent i jämförande
språkvetenskap i Bonn och 1850 professor i klassisk
filologi i Prag, men faktiskt i sanskrit och
jämförande språkvetenskap. Ett resultat af en
forskningsresa i Litauen är det viktiga arbetet
Handbuch der litauischen sprache (I "Grammatik", 1856; II "Lesebuch", 1857).
1857 antog S. en (honorar)professur i Jena i jämförande
språkvetenskap och forntysk filologi. Hans hufvudverk är
Compendium
der vergleichenden grammatik der indogermanischen sprachen
(1861; 4:e uppl. 1876, utg. af A. Leskien och J. Schmidt),
hvarigenom han intog en plats vid sidan af Bopp och
Brugmann. Hans arbete gick förnämligast ut på att
rekonstruera det indoeuropeiska urspråket, och den
af honom inledda riktningen behärskade tiden 1850–76.
I öfverensstämmelse med sin åsikt om språkvetenskapen
som en naturvetenskaplig disciplin bidrog han framför
andra till formuleringen af läran om språklagarnas
(teoretiska) undantagslöshet, och därmed främjade
han mer än de fleste språkforskningens verkliga
vetenskaplighet. I detaljforskningen har han spelat
mindre roll. S:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:00:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcd/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free