- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1079-1080

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schleiermacher [Jla'j-], Friedrich Daniel Ernst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1079

Schleiermacher

1080

skola kunna nå sanningen, ty denna betyder ej blott en
samstämmighet inom vårt förnimmande och tänkande, utan
ock mellan tankarna och verkligheten. Begränsningen
af det mänskliga vetandet fasthöll han ännu strängare
än Kant, i det han fattade idéerna som problematiska
begrepp, som utgöra vårt tänkandes gränser. Gud,
utgångspunkten för allt vetande, och världen, dess
ändpunkt, kunna ej tänkas utan hvarandra, men ej
heller, såsom vi fatta dem, tänkas som identiska,
då väl identiteten är verklighetens innersta väsen,
men vår tanke alltid rör sig med motsatser. Blott
i känslan kunna vi ana den absoluta enheten och med
den närma oss Guds väsen. Alla egenskaper vi om Gud
utsäga, äfven personligheten, äro blott inadekvata
bilder, som uttrycka hans afspegling i vårt religiösa
medvetande. - Inom etiken bryter S. ännu bestämdare
med Kant, i det att han äfven här fordrar enhet mellan
ande och natur, ja, i sträfvan efter denna enhet just
ser sedlighetens väsen. Ehuru han förnekar viljans
frihet och därför ej erkänner någon oförsonlig
motsättning mellan sedelagen och naturlagarna,
betonar han kraftigt individualitetens sedliga
rätt. Det sedliga idealet är ej detsamma för alla,
utan enhvar når sitt mål därigenom, att hans väsen
får sin egendomliga utprägling. I motsats mot Kants
ensidiga pliktlära behandlar S. sedligheten äfven
från dygdens och framför allt det godas synpunkt,
hvarigenom han fått ett bestämmande inflytande på den
svenska etikens utveckling hos Boström och Sahlin. -
Pedagogiken fattar S. som uppfostringskonstens
teknik, och han betraktar den som tillämpad etik. Han
bryter med upplysningstidens åsikt om uppfostrans
allmakt och ser i individens medfödda anlag både
uppfostrans gränser och dess grundval. Därför ges
enligt S. ingen allmängiltig pedagogik, utan denna
är alltid historiskt betingad; uppfostran måste
lämpas ej blott efter individens olika anlag, utan
ock efter förhållandena och behofven i det samhälle,
för hvilket denne skall uppfostras och hvilket han är
kallad att föra vidare i dess utveckling. I samband
med denna uppfattning står den metod, som S. använder
för lösningen af de pedagogiska problemen. Han
söker svaren hvarken som följdsatser ur etiska
principer eller genom psykologiska undersökningar,
utan genom ett kritiskt studium af uppfostrans
historia. Härigenom hindras han i sin pedagogiska
teori från allt hvad paradoxer heter. Rousseaus råd
att afskilja barnet från samhället tillbakavisar han
med bestämdhet. Tvärtom betonar han, hvilken stor
andel i uppfostran tillkommer det omgifvande lifvets
oafsiktliga inflytelser, och betecknar med lika stor
bestämdhet som Pestalozzi och i motsats mot Fichte
uppfostran såsom i främsta rummet hemmets sak. Han
var afgjord motståndare till nyklassicismens ensidiga
uppskattning af den formella bildningen och fordrade,
att skolorna ej skulle meddela några kunskaper, som
äro utan värde vid skoltidens slut. För folkets och
kvinnans bildningsbehof tog han varmt till orda. Som
filosof bildade S. ingen egen skola, men hans åsikter
ha påverkat många, särskildt de båda framställarna af
filosofiens historia C. A. Brandis och H. Ritter. Hans
pedagogik har i följd af den stilistiskt bristfälliga
form, hvari hans hithörande föreläsningar utgetts,
alls icke

utöfvat ett inflytande, svarande mot dess värde. -
S:s Såmtliche werke ha utgetts i 9 bd (1835-64)
samt af 0. Braun ett urval i 4 bd (1910-13);
hans Pädagogische schriften ha utgetts af
C. Platz (i Beyers "Bibi. pädagog. klassiker",
3:e uppl. 1902), Kleinere theologische schriften
i 2 dlr (i "Bibi. theolog. klassiker", 1893),
Auswahl aus predigten, reden und briefen
af C. Stange (1893), Auswahl aus briefen,
schriften und reden af A. Saathoff (1909).
S-e.

S. var först och främst teolog och kyrkomän. I den
evangeliska teologiens historia kan intet jämbördigt
namn ställas bredvid hans. Hans program var detsamma,
som alltid föresväfvat teologiens störste: att
skapa sådana uttryck för det kristna tänkandet,
att detta, på samma gång som det gaf ett adekvat
uttryck åt kristendomens sanningsinnehåll, skulle
kunna till fullo haf da sin centrala ställning inom
samtidens bildning. Enastående var hans förmåga att
genomtränga och bemästra allt det betydande inom
denna hans samtids rika bildning, lika enastående
hans förmåga att under skarpaste analys af de kristna
läroformlerna skapa djupa och klara uttryck för det
kristna trosinnehållet. Båda dessa omständigheter
tillsammans ställde honom såsom inledande en ny epok
i den kristna tankens historia. Ingen senare teologi
har kunnat gå förbi honom, utan att sjunka tillbaka
till ett genom honom öfvervunnet teologiskt stadium.

S:s betydelse för den evangeliska teologien framträder
företrädesvis i nedan nämnda tre arbeten.

I Vber die religion. Reden an die gebildeten unter
ihren verächtern kämpar S. med flammande intensitet
mot den för tiden karakteristiska rationalistiska
uppfattningen. Religionen är - heter det här - icke
metafysik, icke moral, icke heller en blandning
af båda. Den har sitt eget själfständiga område i
det omedelbara religiösa upplefvan-det, är "sinne
och smak för det oändliga"; såsom "åskådning" och
"känsla" låter sig religionen bestämmas. Det var
en strid för religionens autonomi mot den härskande
moralistiska och intellek-tualistiska förkrympningen
af religionens väsen. Visserligen hör ett vetande med
till religionen, men detta vetande uttrycker blott
den förändring af det egna själstillståndet, som eger
rum genom åskådningens objekt. Lärosatser och dogmer
äro alltid något sekundärt i förhållande till det
religiösa lifvet, uttryck för tankens bearbetning
af det religiösa upplefvandet. I fråga om det
samfunds-artade i religionen är S:s ideal ännu närmast
vaga sammanslutningar af besläktad religiositet -
det herrnhutiska inflytandet är här påtagligt, och
det försvinner f. ö. aldrig, äfven om S. senare på
ett helt annat sätt vill tala kyrkoidealets sak. I
fråga om religionen och religionerna framhåller S.,
under polemik mot rationalismens "naturliga" religion,
att "religionen" måste framträda i karakteristisk
och positiv gestalt. Han söker och åstadkommer en
klassifikation af de olika religionerna; kristendomen
framträder som den högsta formen, ehuru S. icke
vill neka möjligheten af en utveckling, som skulle
kunna föra utöfver kristendomens form. Ingen skrift
torde så mycket som denna ha bidragit till den gamla
rationalismens öfvervinnande. Det betydelsefullaste
var häfdandet af religionens egen-

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:00:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcd/0566.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free