- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1109-1110

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Schmalkaldiska förbundet - Schmalkaldiska kriget. Se Schmalkaldiska förbundet - Schmarda, Ludwig Karl - Schmedeman, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1109

Schmalkaldiska förbundet-Schmedeman

1110

af den lutherska kyrkans symboliska
böcker. Ang. svenska kyrkans ställning till
Schmalkaldiska artiklarna se Konkordieboken. Luthers
manuskript, förvaradt på biblioteket i
Heidelberg, ut-gafs 1883 i faksimile af
Zangemeister. (G. A-n.) Schmalkaldiska förbundet
kallas ett förbund, som i dec. 1530, kort
efter riksdagen i Augsburg, afslöts mellan några
protestantiska furstar och riksstäder i norra och
mellersta Tyskland. Syftet var att ge den beträngda
protestantismen skydd, och, med uppgifvande af de
principiella betänkligheter, som tidigare rests
däremot, fattades också möjligheten af väpnadt
motstånd mot kejsaren i ögonsikte. Enligt den
författning, som 1531 antogs för förbundet,
skulle detta vid behof uppställa 12,000 man;
befälet skulle föras af kurfursten af Sachsen och
landtgrefven af Hessen. - Förbundets stora betydelse
ligger emellertid närmast däri, att det genom sin
blotta tillvaro tryggade protestantismens lugna
utveckling i Tyskland. Kejsaren bekvämade sig till
religionsfreden i Niirnberg (1532), som tills vidare
gaf förbundets medlemmar religionsfrihet; i gengäld
understödde förbundet honom i kriget mot turkarna. I
skydd af freden utvecklades protestantismen raskt,
i synnerhet som kejsaren var fullt sysselsatt med
andra angelägenheter än de tyska, och Schmalkaldiska
förbundet vann ökad utbredning. Efter den katastrof,
som schweiziska reformationen lidit 1531, slöto sig
många sydtyska riksstäder, som lutat åt Zwinglis
lära, till detsamma; likaså, sedan förbundet
1535 förnyats på tio år, 1536-37 ett stort antal
nordtyska furstar. Förbundet trädde också i
förbindelser med utlandet, t. ex. med Danmark
(fördrag 1538) och Sverige. - Att kejsaren
sökte förmå protestanterna till deltagande
i ett allmänt konsilium, gaf anledningen till
formulerandet af en gemensam trosbekännelse i de
af Luther vid förbundsdagen i Schmalkalden 1537
framlagda s. k. Schmalkaldiska artiklarna (se
d. o.). 1538 sammanslöto sig Tysklands katolska
furstar under Bajerns ledning till ett förbund i
Niirnberg efter mönster af det Schmalkaldiska. Men
kejsaren intog alltjämt en försonlig hållning
och fann sig t. o. m. i, att förbundet 1542 bort
dref den katolske hertig Henrik af Braunschweig
och i hans land genomförde reformationen. Först
sedan kejsaren vunnit fred med Frankrike (1544)
och stillestånd med turkarna (1545), ansåg han
tiden vara inne att kväsa de tyske protestanterna,
hvilka vägrade att erkänna det konsilium, som påfven
sammankallat i Trident 1545. Påfven gaf honom hjälp
i penningar och trupper. Det kom väl till pass
för kejsaren, att inbördes oenighet rådde mellan
förbundets medlemmar. Då Schmalkaldiska kriget
utbröt (sommaren 1546), var kejsaren sina fiender
mycket underlägsen, men kurfursten Johan Fredrik
af Sachsen och förbundskrigsrådets betänksamhet
hindrade landtgrefven Filip af Hessen och Schertlin,
befälhafvaren för de sydtyska städernas trupper,
att utnyttja det fördelaktiga läget. Under tiden hann
kejsaren draga till sig förstärkningar från Italien
och Nederländerna. En afgörande vändning inträdde, då
hertig Morits af Sachsen, protestant, men vunnen för
kejsarens sak, bröt in i sin kurfurstlige frändes
länder (nov. 1546). Därigenom föranleddes både
denne och

landtgrefven af Hessen att lämna Syd-Tyskland åt
dess öde. Nu upplöstes förbundshären, de sydtyska
riksstäderna underkastade sig kejsaren och fingo
betala dryga krfgsskadeersättningar. Därefter drog
kejsaren till Sachsen, som det under tiden lyckats
kurfursten att nästan fullständigt återeröfra
från Morits. Vid Miihlberg led kurfursten ett
förkrossande nederlag (24 april 1547) och togs själf
till fånga. Landtgrefven af Hessen lät några månader
senare locka sig till det kejserliga lägret och blef
likaledes tillfångatagen (juni). Sedan följde den
ena underkastelsen efter den andra, och förbundet
var upplöst. - Litt.: Mau-renbrecher, "Karl V und
die deutschen protestanten 1545-1555" (1865), Voigt,
"Die ge-schichtsschreibung iiber den schm. krieg"
(1874). Lenz, "Die kriegfiihrung der Schmalkaldener
an der Donau" (i "Historische zeitschrift", 1883),
Winckelmann, "Der Schm. bund 1530-32 und der
Niirnberger religionsfrie de" (1892), Hasenclever,
"Die politik der Schmalkaldener vor ausbruch des
Schm. krieges" (1901), Hartung, "Karl V und die
deutschen reichsstände 1546 bis 1555" (1910), och
Heidrich, "Karl V und die deutschen protestanten
am vorabend des Schm. krieges" (1911 -12).
N. H-tz

Schmalkaldiska kriget. Se Schmalkaldiska förbundet.

Schmarda, Ludwig Karl, österrikisk zoolog, f. 1819,
d. 1908, professor i Graz 1850, Prag 1852 och
Wien 1862-83, sysselsatte sig företrädesvis med
undersökningar rörande de lägre djuren. Af stor
vetenskaplig betydelse är f. ö. hans Die geographische
verbreitung der tiere (1853). S. företog vidsträckta
resor, beskrifna i Reise um die erde in den jahren
1853-57 (1861).

Schmedeman, Johan, ämbetsman, urkundsut-gifvare,
f. 2 dec. 1652 eller 1653 i Viborg, d. 6 maj 1713
i Stockholm, började sin bana i-k. kansliet som
biträde i Eiksarkivet 1674, blef 1684 aktuarie
i kansliet och adlades 1686, befordrades vidare
till sekreterare 1695, öfverpostdirektör 1702 samt
kansliråd och statssekreterare 1710, men skötte
tillika öfverpostdirektörsämbetet på förordnande
till sin död. S. var mycket anlitad i kansliet för
samlande och utgifvande af k. stadgar, förordningar
o. d. Den viktigaste af dessa samlingar utgafs 1706
under titeln "Kongl. stadgar, bref och resolutioner
ifrån åhr 1528 in til 1701 angående justitige-
och executionsähren-der" (jämte register). Därefter
följde (anonymt) "Kongelige och andra vederbörandes
förordningar angående postväsendet" (för tiden
1636-1707). Därjämte redigerade S. i flera repriser
förteckningar öfver kungliga förordningar, som
utgått af trycket från 1660 till 1690-talet. I
manuskript efterlämnade han en stor samling
afskrifter af k. förordningar, som han dock lär
ha köpt af E. Palm-skiöld; den öfverlämnades till
k. biblioteket. S. sysslade äfven med historiskt
författarskap, bl. a. kan nämnas Lefvernesbeskrifning
öfver Hennes KongL Maj:t drottning Ulrica Eleonora,
konung Carl den XI:tes gemål (tr. af S. Loenbom i
"Handl. till Carl XLtes historia", VI, 1766). Två
af S. författade andliga visor (1710) äro tryckta i
Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten" etc., XV (1872).
S. B-h.

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:27:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free