- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1247-1248

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schwarzburg - Schwarzburgska hederskorset. Se Ordnar, sp. 838 - Schwarze [-tse], Friedrich Oskar von - Schwarze Elster [-tse], flod. Se Elster 2, sp. 454 - Schwarzenberg [-tsen-], tysk adelssläkt från Franken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1247

Schwarzburgska hederskorset-Schwarzenberg

1248

nasier, 2 realskolor, 2 högre flickskolor,
l lärar-och l lärarinneseminarium. Enligt den
konstitutionella författningen af 1857 samt
vallagen af 1856 (ändrad 1881) består landtdagen
af högst 18 medlemmar, nämligen högst 6 af fursten
på lifstid utsedda, 6 representanter för de högst
beskattade och 6 tillsatta för 4 år genom allmänna
val. Till tyska riksdagen sändes l ombud, likaledes
till förbundsrådet. Högre dömande instanser äro
ober-landesgericht i Naumburg och landgericht i
Er-furt. Hufvudstad: Sondershausen. Statsinkomster och
-utgifter balanserade för 1912-15 årligen på 3,417,748
mk. 1914-15 års matriku-larbidrag var 75,900 och
statsskulden april 1915 6,12 mill. mk. Landets färger
äro desamma som S.-Eudolstadts; vapnet likaså, med den
skillnaden, att sköldfoten är i guld. Furstendömets
trupper tillhöra 3:e thiiringska infanteriregementet.

Historia. Den sondershausenska linjen, hvilken urspr,
hette S.-Arnstadt, stiftades af grefve J o-han
Giinther (d. 1586) samt delades 1642 i grenarna
Arnstadt, Ebeleben och Sondershausen, af hvilka
den sista ensam fort-lefde år 1681. Efter att ånyo
(1688) ha delat sig i två linjer, af hvilka den
yngre utslocknade 1716, tog den sondershausenska
linjen, upphöjd i riksfurstligt stånd 1697, säte i
riksfurstekollegiet 1754. S. ingick i Khenförbundet
1807, fick 1841 af furst Giinther Fredrik Karl en
författning, omarbetad i liberal anda 1849 och 1857,
samt anslöt sig 1866 till Nordtyska förbundet. Då
furst Karl Giinther (från 1880) dog barnlös (1909),
efterträddes han af furst Giinther af S.-Rudolstadt,
hvarigenom en personalunion upprättats mellan de båda
furstendömena. (N. H-tz.)

Schwarzburgska hederskorset. Se Ordnar, sp. 838.

Schwarze [-tse], Friedrich Oskar von, tysk rättslärd,
f. 1816 i Löbau i Sachsen, d. 1886 i Dresden,
blef 1854 öfverappellationsråd i Dresden och var
1860-85 "generalstaatsanwalt". Som medlem af riksdag
(1867-84) och landtdag tog S. del i flera viktiga
lagstiftningsarbeten. Så t. ex. var han författare
till de sachsiska brottmåls- och jurylagarna. Bland
hans skrifter märkas f. ö.: Kommentar zur
strafprocessordnung jur das könig-reich Sachsen (1856;
3:e uppl. 1863) och Kommentar zum strafgesetzbuch jur
das deutsche reich (1871; 5:e uppl. 1884). S. utgaf
äfven tidskriften "Gerichtssaal".

Schwarze Elster [-tse], flod. Se E Is ter 2, sp. 454.

Schwarzenberg [-tsen-], tysk adelssläkt från
Franken. En medlem af den frankiska släkten Seins-heim
(känd sedan 900-talet), Erkinger von S. (f. 1362,
d. 1437), fälthöfvitsman hos kejsar Sigmund och
upphöjd af denne 1429 i riksfriherrligt stånd, började
kalla sig S. efter slottet S. i Franken, som han
köpt 1420. Från hans son i första giftet, Mikael,
härstammar den stephansbergska linjen, sedermera
kallad den nederländska, som 1599 fick greflig
och 1670 riksfurstlig värdighet. Dess omfattande
besittningar i Österrike, Böhmen, Steier-mark, Ungern
och Bajern (familjen är den största jordegaren i
Österrike) äro sedan 1700-talets slut delade på två
majorat. Ättens hufvudman är f. n. furst Johann von
S. (f. 1860), som i denna egen-

skap bär titlarna landtgrefve af Kleggau och hertig
af Krumau. -. En yngre gren, den hohenlands-bergska,
fick 1566 greflig värdighet och utdog 1646.

1. Johann, friherre till S., af ättens yngre
gren (se ofvan), tysk rättslärd, f. 1463, d.
1528 som brandenburgskt råd, bekant som författare
till den för brottmålslagstiftningens utveckling
viktiga Bamberger halsgerichtsordnung (1507),
verkade f. ö. såväl för reformationens som för de
klassiska studiernas spridning.

2. Adam, grefve von S. (själf skref han sig
Schwartzenberg), tysk statsman, f. 1584, d.
1641, son till den kejserlige generalen, grefve Adolf
von S., af ättens äldre linje, kämpade i sin ungdom
i kejsarens härar mot turkarna. Som medlem
af landständerna i Jiilich och Mark uppträdde han
dock vid den 1609 utbrytande jiilichska arfstvisten
mot de kejserliga anspråken; han trädde därefter,
ehuru katolik, i hohenzollernsk tjänst och fick
snart en ledande ställning i förvaltningen af de
delar af det jiilichska arfvet, som kommo
i Brandenburgs händer. Då kurfurst Georg Vilhelm
1619 tillträdde regeringen, kallades S. till Berlin;
han blef medlem af geheimerådet och fick stort
inflytande öfver kurfursten. Han förmådde denne att
öfverge den neutralitetspolitik han dittills fört
i kriget mellan kejsaren och protestanterna och i
stället ansluta sig till den förre (1627). S:s besök
i Wien (1628) lade grunden till personliga
förbindelser mellan honom och kejsarhofvet,
hvilka ytterligare befäste hans öfvertygelse om den
nya kursens fördelar för Brandenburg och för
återstoden af hans bana gjorde honom till en orubblig
anhängare af förbundet med kejsaren. Kort efter
Gustaf Adolfs ankomst till Tyskland sändes S. i
diplomatiska uppdrag till Holland, hvarifrån han först
i nov. 1632 återvände. Vänskapen mellan Sverige och
Brandenburg (1631) hade ingåtts mot hans råd,
och freden med kejsaren (1635) slöts framför allt
på hans bedrifvande. De för Brandenburg ytterst
betungande och resultatlösa krigsår, som därefter
följde, befäste i hög grad S:s inflytande och gjorde
honom så godt som allena-rådande vid hofvet.
Men i landet växte missnöjet med hans "tyranni" och
gaf upphof till påståenden, att han afsiktligt,
till förmån för Österrike och katolicismen, sökt
försvaga Brandenburg. Dessa påståenden torde
vara öfverdrifna; hans eget omdöme, att han i
all sin tid varit "god bran-denburgisk", är det
ej mindre. Från beskyllningen för egennytta
kan han icke frias. Kurfurst Fredrik Vilhelm
(från 1640) var sedan gammalt S:s bittra fiende.
Förhållandet dem emellan blef spändt, och en brytning
skulle varit oundviklig, om ej S. plötsligt aflidit.
En rehabilitering af S. har på senare tid försökts
af Meinardus (se t. ex. lefnadsteckningen i "Allg.
deutsche biographie"). Jfr ock Koser, "Geschichte
der brandenburgisch-preussischen politik", I (1913).

3. Karl Philip p, den föregåendes ättling i
sjätte led, furst S., österrikisk diplomat
och fältherre, f. 15 april 1771 i Wien, d.
15 okt. 1820 i Leipzig, utmärkte sig ofta under
fälttågen mot Napoleon och avancerade från major 1792
till fältmarskalklöjtnant 1800. Under fälttåget
1805 förde han befälet öfver en armékår under general
Mack, och vid Ulm räddade han större delen af

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free