Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppsikt af förbundet; och de särskilda kantonerna
tvungos att införa en ordnad skogshushållning och
genom återplantering ersätta afverkad eller genom
naturåverkan förstörd skog. 1872–1914 blefvo 128
kvkm. planterade eller besådda med skogsfrö, och andra
för skogens vård nödiga arbeten ha utförts för en
kostnad af 14 mill. frcs, hvartill förbundet bidragit
med 7,8 mill. – Bergsbruket är obetydligt. Viktigast
bland mineralrikets råprodukter är asfalt, som
tillgodogöres af ett engelskt bolag i Val de Travers
(Neuchâtel). Af malmer bearbetas knappast andra än
järnmalm (Delémont), kopparmalm (Val d’Anniviers)
och silfverförande blymalm (Lötschental). Yanliga
stenkol finnas icke, men brunkol här och där och
brytas äfven, t. ex. i Käpfnach, Zürich. Antracit
finnes i Valais. De fyra salinerna Bex i Vaud,
Rheinfelden och Ryburg i Aargau samt Schweizerhalle
i Basel lämnade 63,047 ton salt af olika slag år
1915. Marmor, sandsten och granit brytas flerstädes
för byggnadsändamål, märgel, lera och kalksten
användas för tillverkning af olika slags cement. De
viktigaste skifferbrotten ligga i Glarus. S. uppges ha
öfver 600 mineralkällor, af hvilka de mest kända äro
järn- och natronkällorna vid S:t Moritz, Schuls-Tarasp
och Fideris (Graubünden), gipstermerna vid Leuk
(Yalais) och Weissenburg (Bern), svafveltermerna
vid Baden och Schinznach (Aargau), de indifferenta
termerna vid Pfäfers-Ragaz och svafvelkällorna
vid Alvenen och Sernens (Graubünden), Gurnigel,
Heustrich och Leuk (Bern). – Industrien. 1911
var antalet i olika industrigrenar (7,785
arbetsställen) sysselsatta personer 328,841, hvaraf
i textilindustrien, som är den viktigaste. 100,175
på 1,584 arbetsställen. Bomullsindustrien
(29,550 arbetare på 319 arbetsställen) är hemma
företrädesvis i kant. Zürich, Glarus, S:t Gallen,
Appenzell, Thurgau och Aargau, spetstillverkningen
(28,606 pers. på 866 arbetsställen) i Appenzell,
Thurgau och S:t Gallen, sidenindustrien (resp. 31,537
och 214) i Ticino (spinnerier), Basel och Zürich
(väfverier). Urtillverkningen, som har sitt hufvudsäte
i Genève och Juradalarna, i Neuchâtel, Vaud och Bern,
är delvis förbunden med tillverkning af bijouterivaror
och leksaker och är uppförd i statistiken med
omkr. 35,000 arbetare på 858 arbetsställen. Af
yngre datum är maskinindustrien, som urspr. var
ett bihang till textilindustrien för att göra denna
oberoende af importen från England; den jämte annan
förarbetning af metaller sysselsatte 1911 69,760
pers. och är lokaliserad företrädesvis kring Oerlikon,
Zürich, Winterthur, S:t Gallen och Basel. Af andra
industrigrenar må nämnas ylle- och linnefabriker i
Bern, halmflätning i Aargau och Fribourg, träsnideri
(Brienz i Berner Oberland), tillverkning af papper,
lergods och cement, choklad (Suchard, Cailler,
Sprüngli, Tobler, Peter, Maestrani m. fl.),
köttextrakt (Maggis i Kempttal nära Winterthur),
anilinfärger (Basel), aluminium (Neuhausen i
Schaffhausen). Bristen på stenkol ersattes i stor
utsträckning af vattenkraft, direkt eller omsatt i
elektricitet (resp. 537,785 och 253,240 hkr 1911). –
Handel. Liksom S., trots sin brist på råmaterial för
industrien, i förhållande till folkmängden hör till de
mest industriidkande länderna i Europa, öfverträffas
det med afseende på
handelsomsättningen af få europeiska länder,
om man tar i betraktande landets storlek och
folkmängd, saknaden af hafskust och de stränga
tullgränserna. Efter 1870 har S. genom allt
högre tullar sökt skydda sin industri och har
fr. o. m. 1906 ganska höga tullsatser, äfven
på spannmål och råmaterial, men företrädesvis på
industrivaror. 1901 uppgingo tullinkomsterna endast
till 46,5 mill. frcs, men 1912 till 85,6 mill. De
förnämsta handelsplatserna äro Genève, Basel, Zürich
och S:t Gallen. Hufvudsakligen införas spannmål, vin
och sprit, slaktboskap, salt, stenkol samt råvaror
för industrien; hufvudposterna i utförseln äro ost,
kondenserad mjölk samt landets industrialster, hvilka
till stor del ha afsättning i Amerika och Orienten,
där schweiziska firmor äro bosatta. Införseln hade
1913 ett värde af 1,919,8 mill. frcs (hvaraf för
råvaror 685,6, för fabrikat 635 och för födoämnen
599,2 mill.) och utförseln ett värde af 1,376,4
mill. frcs (hvaraf för råvaror 152,8, för fabrikat
1,022,6 och för födoämnen 201 mill.). Bristen,
ej mindre än 543,4 mill., betäckes delvis af
hotellindustrien, på hvars räkning äfven en stor
del af importen af lifsmedel måste sättas. Antalet
hotell, särskildt uppförda för resande, var 1905
1,924 (hvaraf 402 i Bern och 358 i Graubünden), med
124,068 sängar; bruttoinkomsterna uppgingo till 187,7
mill., nettoinkomsterna till omkr. 57,3 mill. frcs
och det i hotellrörelsen nedlagda kapitalet till
777,5 mill. frcs, hvilket allt visar en ofantlig
ökning under de senaste trettio åren. Lifligast är
turisttrafiken vid Vierwaldstättersjön (Luzern),
Berner Oberland (Interlaken), vid Genèvesjön och i
några högdalar i Valais och Graubünden (Zermatt,
Davos och Engadin).
Kommunikationer. Den första järnvägen i S., mellan
Zürich och Baden i Aargau, öppnades 1847. 1852–72
gåfvo kantonerna järnvägskoncessioner åt enskilda
bolag, men från 1872 förbehöll sig förbundet rätt
att öfvervaka järnvägsbyggnader, och i början af
1900-talet började förbundet köpa flera viktiga
järnvägslinjer, bl. a. Jura–Simplonbanan 1903 och
Gotthardsbanan 1909, men endast hufvudlinjerna,
icke bibanor och kuggstångsbanor (af hvilka den
första, Vitznau–Rigi, byggdes 1871). Vid 1914
års slut hade S. näst Belgien och Storbritannien
det tätaste järnvägsnätet i Europa, 5,177,4
km. (hvaraf 2,736 km. statsbanor och 159,4
km. kuggstångsbanor), drifvet dels med ånga, dels med
elektricitet. Byggnadskostnaden uppgick s. å. till
2,098,27 mill. frcs. Äfven landsvägsnätet är rikt
utveckladt, icke blott på högslätten och i Jura, utan
äfven i Alperna, och på de större sjöarna gå ångbåtar,
tidigast på Geneve- och Bodensjön (resp. 1823 och
1824). – Antalet postanstalter var 1913 2,097 och
brefpostförsändelser omkr. 386,7 mill., i förhållande
till folkmängden större än i något annat land i Europa
(101 per inv.). 1875 biträdde S. världspostföreningen,
hvars centralbyrå befinner sig i Bern, där äfven det
internationella telegrafväsendet har sin byrå. –
Telegraflinjerna hade 1914 en längd af 3,443 km.,
och antalet taxerade telegram var 6,53 mill. (hvaraf
4,6 mill. utländska), telefonlinjerna 23,193 km.
Mynt, mått och vikt. 1850 infördes det franska
myntsystemet, och 1865 biträdde S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
