Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakteriserad genom kopparens uppträdande. Särskildt
rik på kopparföremål (mer än 100 st.) visade sig
pålbyggnadsboplatsen vid Vinelz i Bielsjön. Dolkar,
mejslar, knifvar, pärlor och trekantiga bleckhängen af
koppar påträffades där. Utom i pålbyggnader lefde
människorna under neolitisk tid äfven i grottor
och i hyddor på fasta landet, de senare vanligen
runda och delvis nedgräfda i marken. De döde
jordades ofta i små stenkistor, vanligen orienterade
i ö. och v. Skeletten ligga med knäna uppdragna mot
hakan och åtföljas af smycken (genomborrade musslor,
djurtänder och snäckor) och stenredskap (graffältet
vid Chamblandes nära Genèvesjön). Mot slutet af
stenåldern synes likbränning ha kommit i bruk,
och den döde bisattes i en grafhög. – Kopparåldern
efterträddes af en rik bronsålder med redskap, till
hvilka metallen synes ha införts från östligare
belägna länder. Pålbyggnaderna spelade äfven under
bronsåldern betydande roll, särskildt i landets västra
del. Vid Genèvesjön har man i tjugu pålbyggnader bland
femtio anträffat bronsföremål. Särskildt bekanta
äro boplatserna vid Morges, delvis tillhörande den
äldre bronsåldern. I en något yngre pålbyggnad vid
Morges (Grande cité) fann man 67 yxor, 6 mejslar,
4 svärd, 19 spjutspetsar, 61 knifvar, 23 skäror, 95
armband, 79 ringar, 256 smyckenålar och 23 andra
föremål af brons, däribland en gjutform. Flera
redskap och smycken, särskildt knifvarna och
nålarna, uppvisa former, som äro egendomliga för
S. Keramiken är rikt utvecklad med skiftande former
och prydlig ornamentik (Haumesser vid Wollishofen
en särskildt rik fyndplats för keramik). De många
gjutformarna vittna om inhemsk bronsindustri. Äfven
handeln med utlandet blomstrade, såsom fynden af
italienska bronskärl och t. o. m. nordiska hängkärl
af brons (Corcelettes) intyga. Mera sällsynta äro
bronsåldersboplatser på fasta landet. Depåfynd äro ej
sällsynta, och ända upp i de högre belägna alppassen
ha bronssaker anträffats. Grafskicket visar helt
olika karaktär i västra och östra S. I v. bibehöllo
sig kistgrafvarna (grafkistan från Auvernier med
flera skelett), men därjämte finnas skelettgrafvar
under flat mark. I ö. finnas grafhögar med brända
lik eller ock urnegrafvar med brända ben under flat
mark. Man har gissat på, att olikheten beror på
förekomsten af två olika folk. – Järnet nyttjades
till en början som inläggning på bronsföremål och var
mycket sällsynt. Snart började man begagna inhemsk
järnmalm. I Berner Jura har man funnit smältugnar från
äldre järnåldern. Dubbelpyramidiska järntackor från
samma tid äro flera gånger funna i S. Med järnåldern
försvunno pålbyggnaderna. Bostadsrester anträffas
i form af "mardeller", stora gropar i jorden med
härdar och allehanda kvarlämnade föremål, eller som
befästa platser. Såväl hallstatt- som latènetiden
(se dessa ord) äro i S. rikt representerade, den
senare t. o. m. uppkallad efter en vid Neuchâtelsjön
liggande fyndplats. Äfven för hallstattiden kan
man i S. urskilja två stora hufvudområden, det ena
omfattande, platån n. om Alperna mellan Genèvesjön,
Rhen och Bodensjön, det andra omfattande alpdalarna
i s. I det nordligare området ligga stora grafhögar
med brända eller jordade lik, i det sydligare grafvar
med skelett under flat mark, samlade i stora graffält,
såsom vid Giubiasco,
Cerinasca, Molinazzo och Castione. Dessa graffält
gå in på latènetiden, och vissa ålderdomliga
fornsaksformer hålla sig i bergdalarna kvar ännu
e. Kr. f. Under latènetiden jordades de döda
öfverallt i S. under flat mark, ofta i sten- eller
träkistor (Vevey, Münsingen, Andelfingen). Äfven
grafvar med stridsvagnar ha anträffats i S. liksom i
Frankrike. Etruskiska inskrifter förekomma ej sällan
i södra S. och under latènetiden blir användningen
af mynt vanlig. Om den romerska eröfringens
tid se Romersk provinskultur. Litt.: Heierli,
"Urgeschichte der Schweiz" (1901), Vulliéty, "La
Suisse à travers les âges" (s. å.), Déchelette,
"Manuel d’archéologie préhistorique" (1908–14).
T. J. A.
Historia. De spridda notiser om det nuv. S.,
som stå att vinna ur äldre romersk litteratur,
visa, att landet bebotts af en mycket heterogen
befolkning. Germanska element ha påvisats redan i 5:e
årh. f. Kr. Mot s. vettande alpdalar beboddes af folk
befryndade med Italiens. Men framför allt märkas två
keltiska stammar, helvetier och rätier. Helvetierna,
som i l:a årh. f. Kr. bodde i mellersta och västra
S. samt delar af Syd-Tyskland, besegrades af Julius
Caesar år 58 f. Kr. i trakten af nuv. Autun, hvarefter
deras land in-förlifvades med Romerska riket. Samma
öde öfver-gick år 15 f. Kr. de ö. om helvetierna
boende rätierna. Landet blef - mer eller mindre
grundligt - romaniseradt. Romarna byggde städer, såsom
Basilia (Basel) och Turicum (Zürich), och anlade
härvägar, som äfven befordrade fredlig samfärdsel,
östra delen af S. tillhörde prov. Rsetia, västra
delen införlifvades med Gallien. Under 400-talet
började germanska folk invandra. Alemannerna (se
d. o.) kommo från sina gamla boplatser n. om Rhen; där
de bosatte sig, undertryckte de h. o. h. den romerska
kulturen. Burgunderna däremot, som grundlade ett rike
i Rhönetrakterna, blefvo själfva romaniserade. Både
alemanner och bur-gunder kommo sedan under frankiskt
herravälde, men den skiljaktighet i språk och kultur,
som folkvandringstiden skapat, blef beståndande. I
de ale-manniska trakterna (som räknades till tyska
hertig-döm et Schwaben) blef tysk kultur förhärskande,
i de burgundiska fransk. Då frankiska riket på
800-talet splittrades, gick gränslinjen öfver det
nuv. S:s område, och fastän detta i sin helhet sedan
1000-talet tillhörde Tyska riket, är det först långt
fram i nyare tiden, som man kan tala om en enhetlig
schweizisk historia.
Under Tyska rikets fortskridande upplösning
utvecklades i det nuv. S. liksom annorstädes
ett stort antal mer eller mindre själfständiga
territorier. Bland de furstesläkter, som framför andra
gjorde sig gällande, märkas hertigarna af Zähringen
(utdöda 1218), berömda som stadsgrundläggare
(bl. a. Bern och Fribourg), grefvarna af Kiburg
(utdöda 1264) och dessas arftagare gref varna af
Habsburg, samt, i v., grefvarna af Savojen. Vid deras
sida funnos mäktiga kyrkofurstar, såsom biskopen af
Basel och abboten af S:t Gallen. Men därjämte funnos
i de aflägsnare och svåråtkomligare alpdalarna rester
af en fri bondebefolkning (af alemanniskt, icke -
som en senare tradition påstår - af skandinaviskt
ursprung), som ihärdigt värjde sig mot feodalis-mens
anspråk och som i denna, sin sträfvan vann
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Si-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
