Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1279
Schweiz (Historia.)
1280
bundsförvanter dels i de i stark utveckling stadda
städerna, dels - tidtals åtminstone - i de tyske
kejsarna, som ogärna sågo, att de viktiga vägarna
öfver Alperna från Tyskland till Italien råkade i
händerna på uppstudsiga vasaller. Bönderna i Uri
(namnet är kändt sedan 700-talet) ansågo sig sedan
gammalt ega anspråk på kejsarens särskilda skydd;
konung Henrik (kejsar Fredrik II:s son) befriade dem
uttryckligen från den grefliga myndighet, som huset
Habsburg ville göra gällande öfver dem, och förklarade
dem för riksomedelbara (1231). Deras grannar i
Schwiz (nuv. Schwyz; namnet "Suites" möter redan på
900-talet) fingo 1240 ett liknande privilegium. Icke
långt därefter (sannolikt mellan 1245 och 1252,
under striden mellan Fredrik II och den af påfven
understödde Kudolf af Habsburg) slöto Schwiz och Uri
samt Unterwalden, de tre "skogsorterna" (Waldstätte)
eller, som de senare kallades, skogskantonerna, ett
evigt förbund till gemensamt skydd. De våldsamma
fejder, som under 1200-talet, och i synnerhet i
dess midt, rasade i dessa trakter, ha bildat stoff
till en rikt utvecklad tradition (berättelserna om
förbundet på Riitli, om fogden Gessler, frihetshjälten
Wilhelm Tell o. s. v.). I samlad form möter man
denna tradition tidigast i den s. k. "hvita boken"
i Sarnen (omkr. 1470). Långt in i nyare tid har den
sedan bestämt den historiska forskningens uppfattning
af edsförbundets äldsta historia. Ännu den berömde
J. von Muller bidrog i sin schweiziska historia till
ytterligare utsmyckning af traditionen. Angripen från
många håll redan under 1700-talet, fick den i midten
af 1800-talet dödsstöten af Kopps kritik. l aug. 1291
förnyade "skogsorterna", som troligen väntade oroliga
tider efter kejsar Rudolf I:s (af Habsburg) död
(s. å.), sitt gamla förbund. Detta år, 1291, året för
Schweiziska edsförbundets äldsta kända förbundsurkund,
brukar man räkna som utgångspunkt för S:s historia.
Det inbördeskrig, som 1314 utbröt i Tyskland mellan
de båda tronpretendenterna Ludvig af Bajern och
Fredrik af Habsburg, kunde ej lämna de förbundna
orterna oberörda. De ställde sig på den förres
sida; den senare förklarade däremot förbundet i
riksakt med anledning af ett öfverfall på klostret
Einsiedeln. Men Fredriks broder Leopold, som skulle
tvinga de uppstudsige till lydnad, led ett svårt
nederlag vid Morgarten (1315). Förbundet förnyades i
Brunnen 9 dec. s. å., och Ludvig bekräftade alla tre
orternas riksomedelbarhet (1316). I hög grad gynnades
förbundets utveckling af den omständigheten, att dess
beskyddare utfick som segrare ur tronstriden och att
huset Habsburg under en tidrymd af mer än 100 år icke
återfick kejsarkronan. Utomordentligt betydelsefull
blef också den samverkan, som under 1300-talets förra
hälft inleddes mellan skogsorterna och närbelägna
städer. Staden Luzern, som under 1200-talet hastigt
uppblomstrat tack vare den växande trafiken genom
S:t Gotthardspasset, anslöt sig 1332 formligen
till förbundet. Riksstaden Zurich, som efter inre
oroligheter 1336 fått en demokratisk författning,
följde dess exempel 1351, det mera aristokratiska
Bern, hufvudorten i den burgundiska delen af S.,
1353. - Förbundet, inom hvilket Schwiz intog en
ledande ställning och för hvilket vid denna
tid namnet Schweiz (eg. en form af namnet Schwiz)
började komma i bruk (ehuru det först långt senare
trängde igenom; före 1803 var det ej officiellt),
började snart spela en betydande politisk
roll. Motsättningen till habsburgska huset skärptes
genom förbundets aggressiva politik: Schwiz eröfrade
Zug (1364), och Luzern sökte likaledes utvidga sitt
välde. De gemensamma intressena emot furstemaktens
anspråk förde till förbindelser med riksstäderna
i Schwaben. Vid den tid, då dessa bragtes till
underkastelse (se Schwaben), lyckades schweizarna
genom segrarna öfver de österrikiska adelshärarna
under hertigarna Leopold och Albrekt vid Sempach
(1386; om den till detta slag sig anknytande,
mycket omstridda traditionen om Arnold Winkelried
se d. o.) och vid Näfels (1388) varaktigt trygga
sitt oberoende. Österrikes välde i deras länder var
definitivt brutet; i freden 1394 fingo hertigarna
bekväma sig till stora eftergifter och uttryckligen
erkänna förbundet, af hvilket utom Zug också Glarus
blifvit medlem (1388).
öfverenskommelser mellan de olika "orterna"
tryggade deras jurisdiktion inom sina resp. områden,
särskildt emot kyrkliga anspråk ("Pfaffen-brief",
1370; i denna urkund möter för första gången ordet
edsförbund, Eidgenossenschaft), och fastställde
regler att tillämpas vid gemensamma krigsföretag
("Sempachbrefvet" 1393). Därmed var den första
grunden lagd till en gemensam författning. Men ännu
behöll hvarje "ort" sin fulla själfständighet. Det
invecklade nät af fördrag mellan "orterna",
hvilket konstituerade förbundet, var icke starkare,
än att enskilda medlemmar af detta kunde föra sin
egen politik. Bern stod t. ex. i förbund med de tre
skogsorterna, ej med de öfriga. Den eröf ringspolitik
(under-hjälpt af demokratisk propaganda bland
grannarna), som edsförbundet under 1400-talets
början slog in på (förbindelserna med Appenzell
och staden S:t Gallen, befrielsen af den mot adeln
och huset Savojen kämpande bondebefolkningen i
Valais, in-förlifvandet i Uri af Urserendalen med
S:t Gotthardspasset, den begynnande aktionen i de
mot Italien vettande alpdalarna och framför allt
eröfringen af det österrikiska Aargau 1415) lade
grunden till en fastare organisation. Medan vissa
af eröfringarna tillföllo de särskilda "orterna",
gjordes nämligen andra till gemensam egendom (gemeine
herrschaften), och för dessas förvaltning kommo
förbundsförsamlingar (tagsatzungen) till stånd. Å
andra sidan föranledde eröfringspolitiken också
intressekonflikter och förlamande slitningar inom
förbundet. Det aristokratiska Bern gick ofta egna
vägar, och en konflikt mellan Ztirich och Schwiz
om Toggenburgska arfvet förde till ett långvarigt
inbördeskrig (1436-50). Därefter följde åter en tid
af expansion: eröfring af Thurgau 1460; diplomatisk
och militär aktion i Elsass och Schwarzwald från 1466.
Redan under inbördeskriget hade det med Zii-rich
förbundna Österrike anlitat fransk hjälp mot
schweizarna (de s. k. "armagnakerna" under dau-phin
Ludvig, sedermera Ludvig XI; dessa blefvo slagna i
närheten af Basel 1444). Ännu betydelsefullare blef
den nya bundsförvant Österrike vann i den mäktige
hertigen af Burgund, Karl den djärfve, genom att åt
denne pantsätta Elsass (1469). Där-
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
