- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1285-1286

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1285

Schweiz (Historia.)

1286

upphäfdes. I st. f. de suveräna "orterna"
trädde "kantoner", som icke voro annat än
förvaltningsdistrikt. För vinnande af likformighet
samman-slogos eller sönderklöfvos de hänsynslöst. Så
t. ex. bildades af de fyra skogsorterna en
enda kanton, "Waldstätte". All makt samlades
hos den efter demokratiska grunder sammansatta
"nationalförsamlingen" (från 1799 i Bern) samt
det af denna valda "direktoriet". De demokratiska
inrättningarna voro emellertid icke annat än en
form för det franska herraväldet. Hänsynslöst
utpressade fransmännen folk och penningar. De
första åren fylldes af en förbittrad kamp mellan
olika partier. Den nya ordningen ("helvetiken")
hade sina entusiastiska anhängare ("unitarierna"),
men bekämpades både af skogskantonernas befolkning
och af de undanträngda aristokratiska elementen,
särskildt i städerna ("federalisterna"). Upprepade
statskupper lade makten än i det ena, än i det andra
partiets händer. Då anarkien nått sin höjdpunkt,
ingrep Bonaparte som fredsstiftare. Under hans
ledning utarbetade en schweizisk notabelförsamling
i Paris den s. k. mediationsakten (medlingsakten,
1803), som utgjorde en kompromiss mellan de
olika partiernas önskningar. En del af 1798 års
reformer blef beståndande. Men de gamla "orterna"
("kantonerna") återställdes och återfingo sin
själfständighet (till de förutvarande 13 kommo
6 nya: S:t Gallen, Grau-bunden, T hur g au, Åar
g au, Ticino och Vaud). De skilda kantonernas
författning ordnades med hänsyn tagen till deras
olika historiska och sociala förutsättningar. Den
gamla förbundsförsamlingen ("tagsatzung") återställdes
likaledes, men utrustades med större befogenheter än
före 1798 och gjordes arbetsdugligare därigenom, att
de sex största kantonerna fingo dubbel rösträtt. För
ett år i sänder innehade hvar och en af kantonerna
Bern, Fribourg, Luzern, Zürich, Solothurn och Basel
värdigheten af "vorort"; dess högste ämbetsman
fungerade då som "landammann" för förbundet i
dess helhet (hvars officiella namn nu för första
gången blef Schweiz). Mediationsakten, hvilken har
betecknats som en af den napoleonska tidens bäst
lyckade författningsskapelser, medförde för S. en tid
af lugna inre förhållanden och möjliggjorde därigenom
rik utveckling på närings-lifvets och den andliga
odlingens områden, så mycket mer som S:s område
förblef oberördt af de stora krigen. Men långt ifrån
att främja den politiska själfständigheten befäste
den beroendet af Frankrike, öfver hufvud taget var
S. 1798-1813 föga annat än en fransk lydstat. Vissa
områden gingo vid olika tidpunkter förlorade till
Frankrike och dess vasaller; så t. ex. Valtellina
1797, Geneve och Miilhausen 1798, biskopsdömet Basel
(som sedan 1579 stod i förbund med de katolska
"orterna" och betraktades som en del af S.) s. å.,
Neuchåtel 1806, Valais 1810.

Efter Napoleons nederlag vid Leipzig
(okt. 1813) skyndade S. att slå in på en
ny politik. Förbundsförsamlingen förklarade
mediationsakten upp-häfd och proklamerade S:s
neutralitet. Kejsar Alexander I af Ryssland var,
under inflytande af Laharpe, som på 1780-talet
varit hans lärare, böjd för att respektera denna. Så
ej Österrike, som utan hänsyn till de schweiziska
protesterna lät sina härar tåga öfver schweiziskt
område in i Frankrike.

Under de "hundra dagarna" (1815) kunde S. ej undgå att
deltaga i krigföringen mot Napoleon. På kongressen
i Wien beslöto emellertid makterna s. å. att, på
samma gång de garanterade S:s integritet (sedan
den föregående tidens förluster, med undantag för
Miilhausen och Valtellina, återställts), också
erkänna den "ständiga neutralitet" edsförbundet
proklamerat. Den schweiziska neutraliteten
erkändes som ett allmänt europeiskt intresse. Det
syntes nämligen angeläget, att det strategiskt
så utomordentligt betydelsefulla landet icke ännu
en gång skulle råka i starkare makters händer och
därigenom rubba den europeiska jämvikten. Det beroende
af Frankrike, som genom dessa händelser bröts, var
emellertid nära att på samma gång utbytas mot ett
lika starkt beroende af dess besegrare. Det visade
sig redan vid biläggandet af de konflikter inom
förbundet, som blossade upp, så snart det franska
trycket lättat. Åtskilliga af kantonerna, med Bern
i spetsen, ifrade för "restauration" af förbundet i
dess gamla form; framför allt ville de beröfva de
nyvordna kantonerna deras själfständighet. Denna
tvist hänsköts till de allierade, och tack vare
kejsar Alexanders inflytande uttalade sig dessa
mot restaurationsplanerna. De 19 kantonerna fingo
bestå i den form de fått 1803. Därtill kommo 3 nya:
Valais, Geneve och Neu-chätel. Bern godtgjordes för
sina förluster med större delen af biskopsstiftet
Basel. Den organisation af förbundet, som skapats
1803, blef i stort sedt bestående. Efter långvariga
förhandlingar enades kantonerna om en "förbundsakt"
(1815), hvilken erkände dem som fullt suveräna
och bekräftade deras rätt att inbördes afsluta
"sonderbiinde" (sär-förbund). Som "vororte"
fungerade Zürich, Bern och Luzern. I de särskilda
kantonerna tog reaktionen ånyo öfverhand. Endast i
sex kantoner (Schwyz, Uri, Unterwalden, Appenzell,
Zug, Gla-rus) bevarades ett utprägladt demokratiskt
styrelsesätt. Där behöllo nämligen de uråldriga
folkförsamlingarna, "die landesgemeinden", all
makt i sina händer. I fem af de nya kantonerna
(S:t Gallen, Aargau, Thurgau, Vaud, Ticino) låg
makten hos representativa församlingar, valda med
hög census. Graubiinden och Valais behöllo sin gamla
federativa författning, Neuchåtel tillhörde konungen
af Preussen. I de återstående åtta återställde
aristokraterna i städerna i stor utsträckning sin
gamla maktställning på landsbygdens och den lägre
stadsbefolkningens bekostnad.

Emellertid uppstod ett radikalt parti (bland hvars
mest framträdande män märkas H. Zschokke, P. Usteri,
bröderna E. och K. Pfyffer samt L. Snell), som i
anslutning till sträfvandena från "helvetikens"
tid kräfde dels en reform af förbundet, dels en
omgestaltning af de kantonala författningarna i
demokratisk riktning. Franska julirevolutionen (1830)
gaf detta parti stor framgång. Genom folkmöten,
petitioner och (på några håll) våldsamma uppträden
tvungos regeringarna att ge vika för krafven, och
nya liberala författningar infördes i ett flertal
kantoner (1830- 31). I kantonen Basel kunde enighet
ej uppnås mellan stad och landsbygd; följden blef
dess uppdelning i två halfkantoner. Reformpartiet,
som hade sitt stöd i de sjus konkordat (bildadt 1832
af de sju "regenererade" kantonerna Zürich, Bern,

Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:00:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcd/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free