Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1287
Schweiz (Historia.)
1288
Luzern, Solothurn, S:t Gallen, Aargau och Thur-gau),
önskade också en ny förbundsförfattning med starkare
centralmakt. Sarnenförbundet (se S a r-n e n; af
fem konservativa kantoner) sökte däremot värna om
kantonernas själfständighet och lyckades verkligen
bringa ett af förbundsförsamlingens majoritet
utarbetadt författningsförslag på fall, då det
blef föremål för folkomröstning inom kantonerna
(1833). Redan omgestaltningen af kantonerna var
emellertid tillräcklig för att inom dessa möjliggöra
hastig lyftning på olika områden. Handel och
näringar fingo ökad rörelsefrihet, kommunikationerna
förbättrades, humanitära reformer vidtogos. Särskild
uppmärksamhet egnades åt skolväsendets utveckling. -
Under 1830-talet inträdde en betydelsefull
förskjutning inom partiväsendet. Bekännelsefrågorna
började nämligen ånyo träda i förgrunden, och
vid sidan af det segrande radikala partiet (som
emellertid på en del håll förlorade sin maktställning
genom sin utmanande politik, så i Zürich 1839,
sedan regeringen kallat den radikale bibelkritikern
D. F. Strauss till professor i teologi) framträdde
ett energiskt och målmedvetet katolskt parti med
utprägladt demokratisk läggning. För att hämma den
allt starkare katolska propagandan beslöt Aargaus
regering (i strid med fördraget 1815) att upphäfva
alla kloster inom kantonen (1841). Detta steg väckte
på katolskt håll våldsam förbittring och föranledde de
katolska kantonerna (Luzern, Uri, Schwyz, Unterwalden,
Zug och Fribourg 1843, Valais 1844) atfr sammansluta
sig i ett särförbund (sonderbund). Att regeringen i
Luzern 1844 beslöt inkalla jesuiterna och åt dessa
anförtro den högre undervisningen, gaf det radikala
partiet vind i seglen, öfver hela S. uppstod
en liflig "anti jesuitrörelse". Jesuiternas
utdrifvande, det katolska förbundets upplösning
och en grundlig revision af edsförbundet blef
radikalernas program, som slutligen (juli 1847) vann
majoritet i förbundsförsamlingen. Katolikerna gåfvo
emellertid ej vika; de hade 1845 gett sitt förbund
en fastare organisation, af sedd för gemensamt
väpnadt försvar, och hoppades dessutom på hjälp
utifrån. Makterna hade nämligen med stigande
oro iakttagit radikalismens framgångar i S. och
ansågo sig på grund af den roll de spelat 1815
berättigade till en viss kontroll öfver S:s inre
förhållanden. På kännbart sätt hade dessa anspråk
gjort sig gällande vid åtskilliga förvecklingar,
föranledda af missbruk af asylrätten. Så framtvingade
de t. ex. 1823 ett beslut af förbundsförsamlingen, som
kringskar denna rätt. På 1830-talet hade S. blifvit
en härd för delvis ganska allvarsamma stämplingar
af politiska flyktingar från skilda länder (ledda
bl. a. af italienaren Mazzini); däraf föranleddes
svåra konflikter med grannstaterna. Ehuru missbruken
af asylrätten framför allt hade gynnats därigenom,
att en stark centralregering saknades, intresserade
sig dock makterna för den politiska splittringens
och kantonalsuveränitetens bestånd; däri sågo de
nämligen det starkaste skyddet för de konservativa
principerna. Men innan makterna kunde enas om sitt
uppträdande mot S. (samförståndet stördes särskildt
af England, som i motsats till de öfriga icke önskade
en intervention), hade det katolska förbundets makt
brutits. De protestantiska kantonerna hade nämligen
skyndsamt utrustat en
här, som under befäl af W. H. Dufour efter ett
kortvarigt och oblodigt fälttåg ("sonderbundkrieg",
nov. 1847) tvang de till antal och organisation vida
underlägsne katolikerna till underkastelse. Därmed
voro radikalerna herrar öfver S.
Det segrande partiet gick därefter till uppgiften att
omgestalta S. efter sina idéer. Den inre splittringens
öfvervinnande medförde frigörelse från utländskt
förmynderskap. Man kunde nu af visa alla försök till
främmande inblandning, som f. ö. helt och hållet måste
uppges, sedan de revolutionära rörelserna i deras egna
länder gett regeringarna annat att tänka på (febr.,
mars 1848). Den författning, som förbundsförsamlingen
utarbetade och som vid företagen folkomröstning (1848)
vann öfver-väldigande majoritet, förvandlade S. till
en "förbundsstat". Katten att förklara krig, sluta
fred och förbund beröfvades h. o. h. kantonerna
och blef förbundets sak. Militärkapitulationer
med främmande makter förbjödos. Den nya
författningen skapade en gemensam schweizisk
medborgarrätt och proklamerade vissa frisinnade
principer, mot hvilka kantonernas författningar
ej fingo strida. Men i öfrigt behöllo dessa sin
själfständighet, t. ex. i fråga om rättskipning,
undervisningsväsen, kyrkliga förhållanden (dock
innehöll förbundsförfattningen förbud för jesuiters
vistande i landet och för upprättande af nya
kloster) samt (till en viss grad) krigsväsen. Efter
mönstret af Förenta staternas författning
bildades en "förbundsförsamling" med två kamrar:
"nationalrådet" och "stän-derrådet". Regeringsmakten
anförtroddes åt det af "råden" gemensamt valda
"förbundsrådet" (7 medlemmar), hvars för ett år i
sänder valde ordförande fick titeln president. En
"förbundsdomstol" inrättades. Förbundshufvudstad
blef Bern. - Genom en hel rad reformer under
1850-talet fullföljdes enhetsverket. Enhet i mynt,
mått och vikt genomfördes; samfärdseln underlättades
genom upp-häfvande af tullskrankor emellan de
skilda kantonerna samt genom omfattande väg-
och vattenbyggnadsarbeten. Det internationella
anseende S. vunnit möjliggjorde en fredlig lösning
af den ömtåliga Neuchåtelfrågan. Preussiska
regeringsmyndigheten i Neuchåtel hade alltmer
kringskurits genom republikanska och demokratiska
inrättningar. 1856 företogs emellertid en rojalistisk
statskupp, i följd hvaraf förbundsrådet fordrade,
att Fredrik Vilhelm IV skulle afstå från sina
rättigheter. Genom dess beslutsamma uppträdande
och Frankrikes diplomatiska medverkan förmåddes
konungen att ge vika och erkänna Neuchåtel som
oberoende (1857). Mindre lycklig var den schweiziska
diplomatien i en förveckling med Frankrike några år
senare. S. fick finna sig i, att Napoleon III 1860
annekterade norra Savojen, åt hvilket i likhet med
S. tillerkänts ständig neutralitet.
De motsättningar af politisk, social, religiös
och nationell art, som varit utmärkande för S:s
historia, ha, sedan enhetsverket genomfördes, varit
klädda i alltigenom fredliga och lagliga former. (Ett
undantag bildar i viss mån kantonen Ticino, där ännu
så sent som 1890 väpnade sammanstötningar mellan
partierna förekommit.) S:s inre politiska historia
efter 1848 "består icke längre",har det sagts, "af
revolutioner, uppror, inbördeskrig; den är uppfylld
af författningsrevisioner". Karakteristisk
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller S j-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
