Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1289
Schweiz (Historia.)
1290
för den politiska utvecklingen är dels den
fortskridande centraliseringen af förbundet, dels
den alltmer ökade tillämpningen (inom förbundet och
kantonerna) af folksuveränitetens och den direkta
folkstyrelsens principer på representationernas
bekostnad. Det ena som det andra är i främsta rummet
det radikala partiets verk. Alltsedan 1830 häfdade
detta principen, att författningsfrågor måste
underställas sanktion af folket i dess helhet;
denna princip vann också insteg i så godt som
alla de kantonförfattningar, som blefvo en följd
af reformrörelsen 1830-31. En del författningar
lade också iöiiatimngsinitiativet i folkets hand,
d. v. s. stipulerade skyldighet för regeringarna att
på begäran af ett visst antal medborgare upptaga
föreslagna författningsändringar till behandling
och underställa dem folkomröstning. Författningen
1848 föreskref både sanktion och initiativ för
kantonförfattningarna och införde bådadera äfven
för förbundsförfattningens del. (Initiativ medgafs
dock blott för totalrevision af författningen ;
initiativ till partiella revisioner medgafs först
1891.) På enstaka håll hade alltsedan 1830-talet
liknande bestämmelser införts för lagstiftningen i
öfrigt. Äldst var lagvetot, d. v. s. rätten att genom
folkomröstning omintetgöra en af representationen
beslutad lag. Långt betydelsefullare än detta veto
(också kalladt fakultativt referendum) blef det
obligatoriska referendum, som småningom började
införas (det tidigaste exemplet är från 1858) för att
under 1860-talet i olika former och olika utsträckning
vinna insteg i flera af de folkrikaste kantonerna
(mest typiskt i Zürich 1867-69). Härtill slöt
sig folkinitiativet i lagfrågor (tidigast infördt
i Schwyz och Zug 1848, då dessa kantoner införde
representativ författning). Det har beräknats, att
af hela S:s befolkning 1870 endast omkr. en åttondel
lefde under ett rent representativt styrelsesätt. Det
radikala partiet, och i synnerhet dess vänstra flygel,
demokraterna, ifrade för dessa principers tillämpning
äfven på förbundsförfattningen, på samma gång som
det ville ytterligare öka förbundets befogenheter
på kantonernas bekostnad. Erfarenheterna från
fransk-tyska kriget 1870-71, som blottade det
schweiziska militärväsendets brister, pekade i
samma riktning, och 1872 vanns i förbundsförsamlingen
majoritet för ett författningsförslag, som bl. a. lade
civil- och strafflagstiftning samt krigsväsen i
förbundets händer och som införde referendum och
initiativ också för förbundslagstiftningen. Förslaget
mötte emellertid motstånd icke blott inom de sedan
gammalt federalistiskt sinnade katolska kantonerna,
utan också från de romanska folkelementen, som
fruktade, att centralisationen skulle bli inledningen
till en fortgående germanise-ring af S. (Det bör
ihågkommas, att de utvidgningar af edsförbundet, som
skett 1803 och 1815, beröfvat förbundet dess förut
rent tyska karaktär.) Eadikalerna togo hänsyn därtill
och framlade ett kompromissförslag, som innehöll
betydande eftergifter för de romanska krafven. Detta
blef vid folkomröstning 1874 med stor majoritet
antaget. (Till framgången bidrog också i väsentlig
mån den "kulturkamp", som i en del kantoner utbrutit
mellan den katolska kyrkan och regeringarna och som
klart ådagalade nödvändigheten att göra statsmak-
ten stark och motståndskraftig mot de kyrkliga
anspråken.) Den nya författningen (se ock ofvan:
Författning) genomförde en stark, ehuru ej
fullständig centralisation af militärväsendet,
gjorde obligations-, handels- och växelrätten
gemensam för hela S. (däremot blefvo de stora
olikheterna, exempelvis i familjerätten, mellan
de romanska och germanska länderna bestående),
gaf förbundet ökad kompetens i kyrkliga,
näringspolitiska och sociala frågor m. m. och
bestämde i fråga om folkundervisningen, att
denna i alla kantoner skulle vara en statlig,
ej en kyrklig angelägenhet. Den införde vidare
fakultativt referendum i lagstiftningsfrågor. Äfven
efter 1874 har det radikala partiet egt oomstridd
majoritet inom förbundsförsamlingen (1911: 113
"frisinnade" af nationalrådets 189 medlemmar). Så
godt som undantagslöst har också förbundsrådet
bestått af dess anhängare, hvarvid emellertid
är att ihågkomma, att detta icke är jämförligt
med en modernt parlamentarisk ministär. Dess
medlemmar bli nämligen regelbundet återvalda period
efter period; dess sammansättning återspeglar
därför endast ofullständigt den för tillfället
härskande majoriteten. Förgäfves ha katoliker och
socialdemokrater i förening sökt bryta radikalernas
makt genom förslag, dels om proportionella val (sedan
1892 tillämpade i några kantoner, bl. a. Ticino
till nationalrådet), dels om förbundsrådets utseende
genom direkta folkval (1900, 1910). Åtskilliga steg,
särskildt på närings, lifvets område, ha sedan 1874
tagits i riktning mot en starkare centralisation
af förbundet. Så t. ex. har alkoholfabrikationen
gjorts till statsmonopol (1885-87). En förbundsbank
med ensam sedelut-gifningsrätt har inrättats
(1907). Förbundet har fått ett slags högsta
uppsikt öfver användningen af vattenkraften i
landet (1908). Det skyddstullsystem, som S. 1891
nödgades slå in på till följd af grannstaternas
protektionistiska politik, tillförde förbundet
afsevärdt ökade inkomster. Därigenom möjliggjordes
ökadt understöd från statens sida för kulturella
ändamål (statsunderstöd åt folkskolor sedan 1902),
storartade byggnadsarbeten för förbundets räkning,
inlösen af de fem viktigaste järnvägsnäten i
S. (1903, 1909), införande af statlig sjuk- och
olycksfallsförsäkring o. s. v. Beslut om fullständig
rättsenhet fattades 1898. En för hela S. gällande
civillag utfärdades 1912; en strafflag håller på att
utarbetas. Den direkta folkstyrelsens principer ha
likaledes fått allt vidsträcktare tillämpning. Det
betydelsefullaste steget i denna riktning togs
1891, då folkinitiativ medgafs för partiella
revisioner af förbundsförfattningen. Denna åtgärd
innebar faktiskt äfven införande af Zaginitiativ,
enär ingen gräns finnes uppdragen mellan lag-
och författnings-frågor. - Tillbakaträngdt
inom förbundsförsamling (endast 38 medlemmar i
nationalrådet 1911) och förbundsråd, har emellertid
det i konservativ och federalistisk riktning
arbetande katolska partiet långt ifrån förlorat all
betydelse. Ofta samverkande med de romanska elementen,
har det med framgång begagnat just de demokratiska
inrättningar, som det radikala partiet skapat, för att
motarbeta detta. Det har icke sällan händt, att vid
referendum folkmajoriteten förkastat de förslag, som
dess representanter framlagt. Alltjämt ha katolikerna
majoritet i alla de kantoner, som tillhörde
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
