Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz - Schweizer [Jva'jt-], Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1291
Schweizer
1292
det katolska förbundet af 1843. - Den snabba
industriella utvecklingen har fört till uppkomsten
af storstäder med ett talrikt arbetarproletariat och
till stadsbefolkningens ökning på landtbefolk-ningens
bekostnad (ett "socialdemokratiskt" parti existerar
sedan 1892 och har gjort sig bemärkt genom förslag
i statssocialistisk riktning, t. ex. förslaget
om garanti af rätten till arbete, för-kastadt vid
folkomröstning 1894; det hade 1911 16 medlemmar i
nationalrådet). - Å andra sidan ha också de under
lång tid tillbakaträngda skogskantonerna vunnit ökad
betydelse tack vare en omständighet, erinrande om den,
som fordom befordrat deras själfständighetskamp och
därigenom möjliggjort uppkomsten af en schweizisk
stat. Den af Italien och Tyskland understödda, 1882
öppnade S:t Gotthardsbanan förde nämligen åter en af
världssamfärdselns hufvudleder genom dessa trakter
och bidrog därigenom kraftigt till deras uppsving. Det
allt starkare blomstrande, inbringande turistväsendet
(hvars begynnelser kunna dateras till 1700-talet)
har också främst kommit dem till godo.
Utrikespolitiska förvecklingar ha sedan 1857 endast
undantagsvis förekommit. Den viktigaste föranleddes
däraf att, jämte talrika anarkistiska och nihilistiska
element från skilda länder, också tyska socialister
funno skydd i S. Med anledning däraf uppstod tvist
med tyska regeringen om asylrättens innebörd. Då en
tysk polisman Wohlge-muth 1889 utvisades från S.,
blef konflikten akut, men den bilades inom kort;
förbundsrådet gaf satis-faktion. Sedermera har
schweiziska regeringen vid flera tillfällen ingripit
mot missbruk af asylrätten (anarkistlagar 1894 och
1906, många utvisningar, särskildt efter mordet på
kejsarinnan Elisabet af Österrike 1898 o. s. v.). -
Den neutrala hållning, som S. intagit, har gjort
landet till en naturlig medelpunkt för internationella
sträfvanden af olika slag. På initiativ af
schweizaren H. Dunant afslöts i Geneve 1864 den
s. k. Genévekonventionen. Telegrafförvaltningarnas
internationella byrå (sedan 1869),
världspostföreningens byrå (sedan 1878) och
byrån för internationella transporter (sedan
1893) ha alla förlagts till Bern. Där finnas
också den internationella fredsbyrån och den
interparla-mentariska unionens byrå samt unionernas
till skydd för industriell och för litterär och
artistisk eganderätt byråer. Under det nu (aug. 1916)
pågående världskriget har S. alltjämt bevarat
en korrekt neutralitet. De germanska och romanska
folkelementen inom landet ha visserligen lagt i dagen
utpräglade sympatier för sina resp. stamfrän-der bland
de kämpande folken. Starkare än dessa har dock den
samhörighetskänsla visat sig, som varit mäktig att i
trots af etnografiska, språkliga och konfessionella
skiljaktigheter skapa en enhetlig schweizisk nation.
Litt. J. von Mullers "Geschichte schweize-rischer
Eidgenossenschaft" med dess fortsättningar af
olika författare (1806-51) bildar grundvalen
för modern schweizisk historieskrifning, men är
numera föråldrad. Bland senare framställningar af
S:s historia i dess helhet märkas: Henne-Am Rhyn,
"Geschichte des Schweizervolks" (3:e uppl., 3 bd,
1878), Daguet, "Histoire de la confédération suisse"
(7:e uppl., 2 bd, 1879-80), Dändliker,
"Geschichte der Schweiz" (3-4 uppl., 3 bd, 1901-03;
af samme förf. en populär och sammanfattande
framställning 1910), Dierauer, "Geschichte der
schweizerischen Eidgenossenschaft" (4 bd, till 1798,
1887-1912), Yulliemin, "Histoire de la confédération
suisse" (2:a uppl., 2 bd, 1879), van Muyden,
"Histoire de la nation suisse" (3 bd, 1899-1901),
Hiirbin, "Handbuch der Schweizergeschichte" (2
bd, 1901-09). Af nyare arbeten rörande särskilda
partier och perioder af S:s historia må nämnas
Heierli, "Urgeschichte der S." (1901), Oechsli,
"Die anfänge der schweizerischen Eidgenossenschaft"
(1891) och "Geschichte der S. im XIX. jahrhundert"
(2 bd, till 1830, 1903, 1913), van Muyden, "La
Suisse sous le pacte de 1815" (1890), Schweizer,
"Geschichte der schweizerischen neutralität" (1895),
och Schol-lenberger, "Geschichte der schweizerischen
politik" (2 bd, 1906-08). Samtidshistorien kan följas
i Hiltys sedan 1886 årligen utgifna "Politisches
jahrbuch der schweizerischen Eidgenossenschaft". Bland
källpublikationer förtjäna anföras "Amt-liche
sammlung der älteren eidgenössischen ab-schiede"
(8 bd, omfattande tiden 1245-1798, utg. 1839-86)
samt "Quellen zur Schweizergeschichte" (öfver 20 bd,
fr. o. m. 1877). Historiska tidskrifter: "Jahrbuch
fur schweizerische ge-schichte" (fr. o. m. 1876),
"Anzeiger fur schweizerische geschichte"
(fr. o. m. 1870). Bibliografi: Barth, "Bibliographie
der Schweizer geschichte" (t. o. m. 1913; 2 bd, 1914).
N. H-tz.
Schweizer [j vakteer], Alexander, schweizisk reformert
teolog, f. 1808 i Murten (kant. Fribourg), d. 1888
i Zürich, blef 1835 e. o. och 1840 ord. professor
i Zürich samt förenade med sina akademiska ämbeten
där från början prästerlig verksamhet och var 1844-71
kyrkoherde vid Gross-munster i Zürich. I de häftiga
kyrkliga strider, som 1837-39 uppstodo i Zürich på
grund af den dåvarande liberala regeringens beslut
att kalla D. F. Strauss (se denne) till professor i
teologi, intog S. en förmedlande hållning. - S. är en
af den nyare tidens mest betydande teologer och visade
’ sin vetenskapliga produktion stor mångsidighet. Hans
egentliga hufvudarbeten ligga dock dels, och i främsta
rummet, på den systematiska, dels på den praktiska
teologiens område. Hans systematiska arbeten,
af hvilka de viktigaste äro Die glaubens-lehre der
evangelisch-reformierten kirche (2 bd, 1844-47), Die
protestantischen centraldogmen in ihrer entwicUung
in der reformierten kirche (2 bd, 1854-56) och Die
christliche glaubenslehre nach protestantischen
grundsätzen (3 bd, 1863-72; 2:a uppl. 1877), få sin
prägel dels af hans sträf-van att fullfölja de af
Schleiermacher, hvars närmaste och trognaste lärjunge
S. är, gifna uppslagen, dels af hans intresse att
häfda den reformerta lärotypens företräde framför den
lutherska. Äfven Schleiermacher betraktas af honom,
med en viss historisk rätt, som reformert teolog;
i dennes lära om känslan af absolut beroende såsom
religionens väsen finner S. den egentliga kärnan
i den reformerta predestinationsläran uttryckt,
och på liknande sätt söker han nu på alla punkter
i den reformerta kyrkoläran skilja mellan dess af
tidsförhållandena betingade form och dess bestående,
ideella halt. Äfven i sitt intresse för den
Ord, som saknas under Sch-, torde sökas under Ch-,
Sh- eller Sj-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
