Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sedelbank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1411
Sedelbank
1412
ligen Frankrike, Tyskland, Schweiz, Belgien, Sverige
(se Enskild bank) och Finland, men blott i ringa
omfattning. Numera är äfven där sedelutgifningen
monopoliserad af centralbankerna. 2. De
sedelutgifvande centralbankerna. Den äldsta
motsvarigheten till vår tids centralbanker voro de
s. k. girobankerna (se Bank). Af dessa är emellertid
Sveriges riksbank den enda, som bevarat sig till
våra dagar. Med undantag för denna och Bank of
England är ingen nu existerande centralbank äldre än
från 1800. En sedelutgifvande centralbanks främsta
uppgift är att städse tillhandahålla rörelsen ett
tillräckligt förråd af såväl inhemska som utländska
betalningsmedel. Förhållandet mellan tillgång och
efterfrågan på kapital är i hvarje land underkastadt
ständiga växlingar. Det är emellertid blott de
långvariga och starka förändringarna, som föranleda
ändring af räntan. De mera tillfälliga växlingarna
utjämnas på det sättet, att affärsbankerna, då de lida
brist på kapital, låna hos riksbanken (centralbanken),
som alltid kan skaffa medel genom att ge ut nya
sedlar. Vid ökad tillgång på kapital återbetala
affärsbankerna helt eller delvis denna skuld. Detsamma
gäller om utländska valutor. Det är tydligt, att
denna centralbankernas speciella uppgift skall sätta
sin prägel på deras verksamhet. En följd däraf är
sålunda, att insättningarna för en centralbank äro
af underordnad betydelse. Dess rörelsemedel bör
främst utgöras af sedlar. Insättningar i större
skala kunna endast hindra centralbanken i dess
speciella uppgift genom att göra den direkt beroende
af penningmarknadens fluktuationer. Det är därför en
allmän regel, att centralbanker icke ge någon ränta
på insättningar. De få därför dylika blott från
staten samt från affärsbankerna, som städse måste
ha ett visst till-godohafvande hos centralbanken,
bl. a. för utjämningen af de i clearingen
(seClearing-house) uppkomna balanserna. Dessa
insättningar bli emellertid relativt små. En
centralbanks hufvudsakliga rörelsemedel utgöres
i stället af dess utelöpande sedelstock, som har
den egenskapen, att den kan ökas eller minskas
alltefter rörelsens växlande behof. Därigenom kan
centralbanken städse skaffa medel för att fylla hvarje
brist, medan öfverflöd utjämnas genom sedelstockens
minskning. Äfven en centralbanks utlåning får sin
speciella karaktär. Utlåningen till affärslifvet
måste hållas inom relativt trånga gränser. Framför
allt kan en centralbank icke ge sådana lån, som
förbli utestående någon längre tid. Den skulle då
förlora förmågan att städse afpassa tillgången på
betalningsmedel efter behofvet. Utlåningen består
därför hufvudsakligen i diskonterandet af korta
växlar, som icke få prolongeras. Därigenom blir en
ständig afpassning efter alla variationer möjlig. Alla
centralbanker ge dock lån äfven på värdepapper och på
varor, fast i mindre utsträckning. Den öfvervägande
delen af centralbankernas utlåning går vanligen till
affärsbankerna. Då dessa äro i behof af medel, ha
de alltid utvägen att låna i riksbanken. Vanligen
sker detta hufvudsakligen på det sättet, att de
rediskontera växlar ur sin egen portfölj. De kunna
emellertid äfven belåna värdepapper, och i regel
hålla bankerna en del statsobligationer och dylika
förstklassiga säkerheter
hufvudsakligen för detta ändamål. Beträffande de
utländska valutorna är centralbankens uppgift ungefär
densamma som för de inhemska betalningsmedlen. Dess
plikt att städse tillhandahålla dylika i tillräcklig
mängd framgår som en själf-klar konsekvens af dess
skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. En
centralbanks hufvuduppgift är sålunda att vara en
outtömlig källa för såväl inhemska som utländska
betalningsmedel. Detta har visserligen icke i
praktiken fullt erkänts, men erfarenheten har tydligt
visat vikten af, att centralbanken vid kritiska
tillfällen fullt fyller detta kraf. Det medel,
hvarigenom den är i stånd att städse göra detta, är
främst diskontopolitiken (se D i s-kont). Beträffande
organisationen är att märka, att centralbankerna
i nästan alla länder äro aktiebolag med privata
delegare. Endast i Sverige, Finland, Ryssland och
Bulgarien egas de af staten. I nästan alla länder
har emellertid regeringen stort inflytande på
förvaltningen och andel i vinsten. Centralbankerna
i olika länder. 1. England. Bank of England,
stiftad 1694 (se fig. i art. Bank, sp. 863-864,
och å pl. XVIII till art. Byggnadskonsten), var den
första centralbank, som bildades oberoende af det
gamla girobanksystemet. Den utvecklade från början
allsidig bankrörelse, och tillsammans med Bank of S c
o 11 a n d (grundlagd 1695) har den utgett det första
permanenta sedelmyntet. Den har äfven i hufvudsak
tjänat som mönster för de moderna centralbankerna i de
flesta länder. Dess sedlar ha varit oinlösliga under
"bankrestriktionen" 1797 -1821. I motsats till hvad
som är fallet i andra länder har regeringen intet
inflytande på dess förvaltning. Den har en styrelse
af 26 medlemmar (directors), bland hvilka utses en
direktör (governor) och en vice direktör (deputy
governor), hvilka platser i regel innehas blott
ett år och gå i tur och ordning bland styrelsens
medlemmar. Dess organisation är bestämd genom
lag af 19 juli 1844, den s. k. Peelska bankakten
(bank charter act). Enligt denna är banken delad
i två afdelningar. Sedelutgifningen bokföres på
Issue department, som har rätt att ge ut sedlar
till ett belopp af 18,450,000 pd st. utöfver
guldkassan. Denna sedelutgifningsrätt kan emellertid
ej fullt utnyttjas, utan banken håller en sedelreserv
(se S e d e l u t g i f n i n g) på 25 -30 mill. pd
st. Guldfonden är därför i regel större än den
utelöpande sedelstocken. Den var 1913 i genomsnitt 38
mill. pd st. mot 29 mill. för sedelstocken. Guldkassan
är i motsats till andra centralbankers underkastad
ständiga fluktuationer. Den vanliga bankrörelsen
skötes af Banking department. Utmärkande för
Bank of England är, att denna rörelse har mycket
stor omfattning. Allmänhetens och bankernas
insättningar uppgingo 1913 till 42 mill. pd
st. och regeringens till 13 mill. Utlåningen sker
hufvudsakligen till affärsmän och firmor. De
engelska affärsbankerna ha nämligen för regel
att aldrig vare sig rediskontera eller låna hos
Bank ef England, hvars verksamhet därför mycket
liknar en vanlig affärsbanks. Grundfonden är 141/2
mill. pd st. och reservfonden omkr. 3 mill. pd st. -
2. Frankrike. Banque de F r a n c e inrättades
1800. Direktörerna (en gou-verneur och två
sous-gouverneurs) utses af presi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
