- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 24. Ryssläder - Sekretär /
1473-1474

(1916) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seguidilla - Séguier [segie], Pierre - Ségur [-gyr], gammal fransk släkt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Seguidilla [-gidi’lja], spansk boleroliknande
nationaldans i tretakt, omtalas redan af Cervantes,
i "Don Quijote". Musiken omväxlande sjunges och
spelas på gitarr, ackompanjerad af
kastanjetter. Exempel finnes i Bizets "Carmen".
A. L.*

Séguier [segie], Pierre, fransk statsman, f. 1588
i Paris, d. 1672, parlamentsledamot, åtnjöt
Richelieus förtroende, blef 1633 storsigillbevarare
och 1635 tillika kansler. Han var en af dem,
som med förbigående af Ludvig XIILs testamente
öf-verlämnade förmyndarregeringen åt änkedrottning
Anna. Ehuru en nitisk anhängare af hof partiet,
under "Fronden", måste han afstå från sin värdighet
som storsigillbevarare. Han återfick den likväl
redan 1656 och presiderade i den domstol, som dömde
Fouquet. Sedan Colbert kommit till makten, spelade
S. inom administrationen en företrädesvis passiv
roll. Han var en af stiftarna af Franska akad. och
blef dess beskyddare efter Richelieus död. Biogr,
af Kerviler (1874). (N.H-tz.) Ségur [-gyr], gammal
fransk släkt, urspr, från Limousin, af hvilken flera
medlemmar gjort sig bemärkta i Frankrikes historia.

1. Henri Franpois de S., grefve, f. l juni
1689, d. 18 juni 1751, ingick 1705 bland
musketörerna, utmärkte sig i Ludvig XIV:s krig i
Flandern, Spanien och Italien och blef 1738
generallöjtnant. Han kämpade icke utan framgång i
Böhmen, Österrike, Bajern och Flandern under Ludvig
XV :s tid och blef slutligen kommendant i Metz.

2. Philippe Henri de S.-Ponchat, markis, den
föregåendes son, marskalk af Frankrike, f. 20 febr.
1724, d. 3 okt. 1801 i Paris, inträdde i
militärtjänst 1739 och deltog med utmärkelse
i tidens flesta krig, särskildt i slagen vid Rocoux
(1746) och vid Laeffeld (1747), där han förlorade
en arm. 1760 blef han generallöjtnant och var
1780-87 krigsminister. 1783 utnämndes han
till marskalk. Under revolutionen hölls han
några månader i fängelse 1792.

3. Louis Philippe de S. -d’Agues-seau,
grefve, den föregåendes son, fransk statsman,
f. 10 dec. 1753 i Paris, d. där 27 aug. 1830,
inträdde 1769 i krigstjänst och deltog som
öfverste under Rochambeau i Nordamerikanska
frihetskriget, hvarunder han blef förtrolig
vän med Washington och La Fayette. 1784
blef han minister i Ryssland, af-slöt där 1787 den
viktiga och för Frankrike fördelaktiga rysk-franska
handelstraktaten,

men misslyckades i sitt försök att skapa en allians
mellan Frankrike, Ryssland, Österrike och Spanien

Tryckt den 21/9 16

i syfte atf dela Turkiet. 1791 blef han sändebud
i Berlin, men fann ej nåd inför Preussens konung,
hvarför han redan 1792 måste återvända efter en
duell, som väckte mycket uppseende, och sedan
han förgäfves sökt af var j a fredsbrott mellan
Preussen och Frankrike. I början af revolutionen
omfattade han som medlem af nationalförsamlingen
liberala åsikter, men drog sig efter konungens
af-rättning (1793) från statstjänst och lefde länge
tillbakadraget. 1801 valdes han af senaten till
medlem af lagstiftande kåren, och 1803 utnämndes
han till statsråd (conseiller d’état). 1804 blef
han öfverceremonimästare, 1810 grefve och 1813
senator. Under den första restaurationen (1814)
blef han pär, men anslöt sig till Napoleon vid
hans återkomst från Elba och förlorade därför sitt
pär-skåp, när bourbonerna kommo tillbaka (1815). 1819
fick han dock åter säte i pärskammaren. S. var ifrig
anhängare af julirevolutionen 1830. Redan under
skräckväldet hade han för sitt uppehälles skull
framträdt som författare, då hans stora förmögenhet
blifvit konfiskerad. Han skref en mängd poetiska,
historiska och politiska arbeten, som förskaffade
honom plats i Franska akad. 1803. Af hans arbeten
märkas Thédtre de l’Hermitage (1798), eti par band
spirituella, urspr, för Katarina II:s hofteater
skrifna komedier, Histoire des principaux événements
du régne de Frédéric-Guil-laume II (1800, flera
uppl.), Politique de tous les cabinets de VEurope
pendant les régnes de Louis XV et de Louis XVI (3 bd,
1801), Histoire de France (11 bd, 1824-30; Frankrikes
historia intill Ludvig XI:s död, delvis fortsatt af
hans son Philippe), en samling intressanta Mémoires
ou souvenirs et anecdotes (3 bd, 1824) och ett antal
teaterstycken. Hans (Euvres complétes utkommo i 34
bd 1824-30.

4. Alexandre Joseph de S., vicomte,
den föregåendes broder, fransk författare, f.
1756 i Paris, d. 1805 i Bagnéres-de-Bigorre
(dep. Hautes-Pyrénées), var först militär och
avancerade till "maréchal de camp" 1788, men lämnade
1789 den militära banan och blef vald till deputerad
för adeln i Paris i riksständerna, där han spelade en
obetydlig roll. Han var en mycket flitig författare
och skref en mängd lustspel och lyriska dikter,
Essai sur V opinion (1790), Les jemmes, leurs
mceurs, leurs passions, leur influence et leur
condition dans Vordre moral (3 bd, 1803) m.
m. En samling (Euvres diverses utkom 1819.

5. Philip p e Paul de S., grefve, son till
S. 3, militär, författare, f. l nov. 1780 i Paris,
d. där 25 febr. 1873, inträdde tidigt i krigstjänst
och kämpade med utmärkelse både under Moreau
och Macdonald. 1802 kom han in i förste konsulns
generalstab, var 1805 underhandlare med general Mack
om kapitulationen i Ulm, föll 1807 i rysk fångenskap
och sändes till Sibirien, men frigafs efter
freden i Tilsit s. å. Han tjänade sedan i Spanien,
där han avancerade till husaröfverste, och följde 1812
som brigadgeneral ined Napoleon till Ryssland. Äfven
i fälttågen 1813-14 deltog han med stor utmärkelse.
Under restaurationen (1814) blef han befälhafvare
för det af gamla gardets kvarlefvor bildade
kavalleriet, men slöt sig under "de hundra dagarna"
till Napoleon och försattes därför vid hans fall
(1815) ur tjänsten. Ludvig

24 b. 47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcd/0769.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free